Statsministern hade knappt hunnit avsluta det sommartal där han meddelade sin avgång innan tidningarna lanserade finansminister Magdalena Andersson som hans ”kronprinsessa”. Hon vore också den naturliga kandidaten till att ta över uppdraget under pågående mandatperiod eftersom hon redan satt stark prägel på regeringspolitiken. Hon skulle dessutom kunna råda bot på den svenska anomalin att aldrig ha haft en kvinnlig regeringschef.
Andersson utmålar sig gärna som en klassisk socialdemokrat. Men tittar man på hennes politiska gärning går det också att få syn på det som har blivit nidbilden av henne: en snål rikshushållerska.
En fingervisning om Anderssons ideologiska världsbild kom strax efter att hon utnämnts till ekonomisk-politisk talesperson av Löfven. I en tv-debatt om Greklandskrisen 2013 sammanfattade hon sin syn på frågan med orden: ”Den som är satt i skuld är inte fri”. Sensmoralen? Greklands medborgare hade levt över sina tillgångar och behövde nu gå igenom ett stålbad.
Förutom att det vittnade om en cynisk syn på krispolitik, innebar ordvalet att den blivande finansministern skrev in sig i en politisk tradition. Uttrycket myntades av Göran Persson för att motivera de hårda nedskärningarna efter 90-talskrisen, och har därefter blivit populärt bland högersossar som vill utmåla sig som ekonomiskt ansvarstagande. Som finansminister myntande Andersson snabbt ett nytt uttryck: ”Det är tomt i ladorna”. Idén att Reinfeldt-regeringen hade tömt statskassan blev en ursäkt för att strama åt.
Under de gångna åren har Andersson föga förvånande blivit en favoritminister bland borgare. Hennes aversion mot skattehöjningar har gjort enkelt för liberala ledarsidor som DN:s att sluta upp bakom regeringen i blockpolitikens ruiner. Triumferande har hon skrutit med hur snåla budgetar regeringen har lagt. När coronapandemin slog till kunde man vänta sig att det idoga sparandet hade gjort det möjligt att spendera för att klara krisen. Det hävdade också Andersson – och lade en budget med ett av de minsta krispaketen i EU. Resultatet är en av de högsta arbetslöshetssiffrorna i unionen.
De senaste åren har Magdalena Andersson dock lagt om retoriken något. I en artikel i DN Debatt presenterade hon i somras en rad förslag för att minska klyftorna, med en återinförd miljonärskatt som flaggskeppsreform. Nu är det tydliga vänsterfrågor som gäller: ISK-konton ska beskattas hårdare, skatteflykt ska bekämpas, till och med överskottsmålet ska ersättas. Men det finstilta talar sitt tydliga språk: i stället för överskottsmål föreslår hon ett balansmål av tyskt snitt, och i en polemik med ekonomen Thomas Piketty har hon till och med försvarat Göran Perssons avskaffande av arvsskatten.
Från en finansminister som utbildats vid Handelshögskolan på 80- och 90-talen kan man kanske inte vänta något annat. En sådan minister, som vägrar skaka hand med Daniel Suhonen för att han är för radikal men ändå vill samla stöd i partiets vänsterfalang, har en lång väg kvar innan hon kan göra anspråk på rollen som vänsterkandidat.