Ledare

Jonas Elvander: Nato-hetsarna i väst är Putins viktigaste allierade

Rysslands president Vladimir Putin talar vid Nato-toppmötet i Bukarest den 2 april 2008. Foto: Mikhail Metzel/AP/TT.

De senaste veckorna har Putin förbjudit Rysslands största människorättsorganisation och åter skramlat med vapen längs den ukrainska gränsen. Men hans aggressiva nationalism hade inte varit möjlig utan Natos expansion och dess påhejare i väst.

Ledare

– USA blev arrogant och självsäkert. (…) De utropade seger i kalla kriget. (…) ”Vinnarna” beslutade att bygga upp ett nytt imperium. Därav idén om Nato-utvidgningen. (…) Hur kan man räkna med jämlika relationer till USA och väst i en sådan position?

Orden hade kunnat vara Rysslands president Vladimir Putins. Men det var hans föregångare Mikhail Gorbatjov som fällde dem i en intervju med rysk tv på julafton, dagen före 30-årsdagen av Sovjetunionens upplösning 1991.

De senaste veckorna har vapenskramlet längs den ukrainsk-ryska gränsen bara stegrats. Ryssland har stationerat över 100 000 soldater i regionen och utfört flera militärövningar över hela landet. Men om man får tro västmakterna har Nato inget med saken att göra. Ryssland ska i stället vara redo att invadera Ukraina. Varför de skulle vilja göra det just nu verkar vara en mindre viktig fråga att besvara.

Frågar man den ryska regeringen är det dock tydligt vad det handlar om.

– Det USA gör i Ukraina sker precis vid vår tröskel. Och de borde förstå att vi inte har någonstans att fly, sade Putin i sitt årliga jultal.

Inför toppmötet med USA den 10 januari har Ryssland krävt en rad säkerhetsgarantier för att trappa ned. Bland dem ingår ett löfte om att Ukraina inte ska ges medlemskap i Nato och att antalet Nato-trupper stationerade längs alliansens östra gräns ska reduceras.

– Vi behöver långsiktiga rättsligt bindande garantier. Ni vet mycket väl att man inte ens kan lita på rättsliga garantier eftersom USA så lätt drar sig ur alla internationella avtal de tappar intresse för (…) utan att ge några som helst förklaringar, sade presidenten i ett annat tal till en grupp generaler strax före jul.

Putin har ofta för vana att slira på sanningen när det gagnar honom. I detta fall gör han dock inte det. Det senaste exemplet var USA:s beslut i november 2020 att dra sig ur det gemensamma missilförsvarsavtalet Treaty on open skies. Två år tidigare drog sig USA ur ett avtal om nedrustning av kärnvapenmissiler. Men USA:s och västs opålitlighet har en längre historia än så.

När Gorbatjov gick med på att avgå som president julen 1991, och därmed upplösa Sovjetunionen, hade han enligt egen utsago fått ett löfte från USA:s dåvarande president George Bush om att inga forna sovjetrepubliker skulle upptas i Nato. Den bilden har bestridits av såväl USA som Nato. I vilket fall så skedde inga geopolitiska förändringar de kommande åren, samtidigt som det nya ryska styret med amerikansk hjälp och valfusk drev igenom en konstitution som gav presidenten närmast oinskränkt makt, såg till att den västtillvände Boris Jeltsin vann valet 1996 och utsatte landet för ett stålbad av nyliberala reformer som fick ekonomin att kollapsa och medellivslängden att störtdyka. Men 1999 hade USA kommit på andra tankar och gav Nato-medlemskap åt Polen, Tjeckien, Ungern och Slovenien. Fem år senare utökades alliansen med ytterligare sex öststater.

2008 skedde dock något. I april det året, två månader efter att väst mot Rysslands vilja hade erkänt Kosovo som en självständig stat, hade president George W. Bush bjudit in en rad länder till Rumäniens huvudstad Bukarest. Bush den yngre hade som en av sina sista geopolitiska åtgärder tänkt utsträcka en inbjudan om Nato-­medlemskap till Ukraina och Georgien, två länder som direkt gränsar till och har en lång gemensam historia med Ryssland. Putin, som också var inbjuden, vägrade. Frankrike och Tyskland förstod hur provocerande förslaget var för Ryssland, speciellt i fråga om dessa länder, och vädjade om en kompromiss. Resultatet blev att beslutet sköts på framtiden och att ingen färdplan mot medlemskap inleddes.

Men skadan var redan skedd. Strax efter mötet gav Ryssland sitt fulla militära stöd till separatisterna i de georgiska delrepublikerna Abchazien och Sydossetien, som båda hade röstat för självständighet efter Sovjetunionens upplösning, och snart var det rysk-­georgiska kriget ett faktum. Sedan dess har dock expansionen bara fortsatt. Sedan 2009 har Nato utökats med Kroatien, Albanien, Montenegro och, förra året, Nordmakedonien.

För Rysslands del innebär detta att landet i princip är omringat av Nato och andra länder som hyser amerikanska militärbaser. Det spelar ingen roll hur många gånger Nato-ledare försäkrar att alliansen inte har några planer på att attackera landet – så länge Ryssland är omringat av en fientligt inställd allians kommer varje utvidgning och manöver att uppfattas som ett inskränkande av det egna geopolitiska svängrummet.

Argumentet att Nato behövs för att stå emot Rysslands militära kapacitet är skrattretande. 2021 var Natos samlade budget 1,2 biljoner dollar. Rysslands var 61,7 miljarder 2020 – det vill säga drygt fem procent av Natos samlade försvarsresurser. Rysslands militära utgifter är i själva verket lite mindre än Tysklands, ett land som dessutom inte lever upp till Nato:s mål om att två procent av medlemsländernas BNP ska spenderas på försvaret.

Med detta i åtanke är det särskilt svårt att förstå varför de Nato-vurmande ”realisterna” har så svårt att se saken ur Rysslands perspektiv. Varför skulle landet lägga sig platt när Nato fortsätter att tränga in det i ett hörn? Hur skulle ett annat land agera för att främja sitt nationella intresse i en liknande situation? Det finns ingen seriös teori inom internationella relationer som hävdar att Ryssland borde agera på något annat sätt än det gör.

Mest provocerande är dock att det är precis denna aggressiva säkerhetspolitik som har gjort Putins grepp om makten så starkt. Han har tidigare kallat Sovjetunionens upplösning för ”århundradets största geopolitiska katastrof”. Med det menade han inte att kommunismen borde återinföras, eller för den delen västerländsk liberal demokrati. För maktpolitikern Putin handlar allt om att återupprätta den ryska nationens – eller det han brukar kalla ”det historiska Rysslands” – storhet. I denna propaganda används de delar av den kommunistiska epoken som tjänar regimen medan andra suddas ut. Den senaste bekräftelsen på denna selektiva syn på historien kom förra tisdagen när Rysslands högsta domstol beslutade att förbjuda landets största ideella organisation, Memorial, som arbetar med att kartlägga de brott mot de mänskliga rättigheterna som begicks under stalinismen, med argumentet att den styrs av ”utländska agenter”. Bara dagar tidigare fick en historiker som forskar på samma område ett förlängt fängelsestraff.

Den reaktionära nationalism som har grasserat i efterdyningarna av Sovjetunionens kollaps är ett direkt och förutsägbart resultat av västs kontraproduktiva politik mot de forna ideologiska fienderna i öst. Som alla vet finns det inget bättre sätt för auktoritära ledare att stärka sitt grepp om makten än att samla folket kring sig mot en utländsk fiende. Till skillnad från många andra har den ryska regimen inget behov av att uppfinna några sådana. Med varje utvidgning, med varje militärövning, med varje vapenförsäljning som Nato genomför ges Putin ännu en gratis möjlighet att koppla greppet ännu hårdare om makten.

Så länge amnesin över de egna säkerhetspolitiska felstegen består i västländernas medvetande lär dock inget förändras. Och det är civilbefolkningen i Ukraina, Belarus, Georgien och de andra öststaterna som får betala priset.

  • NATO
  • Putin
  • Ryssland

Ledare