Den senaste tiden har ett ord återkommit i den offentliga debatten som sällan talas om annat än som ett närmast mytiskt väsen: inflation. Inflationsspöket har lyst med sin frånvaro i några decennier, trots regelbundna förutsägelser från konservativt håll om att all finanspolitik som inte är åtstramande kommer att driva upp inflationen. I stället har centralbanker världen över haft motsatt problem: räntorna har hållits kring noll, och ibland till och med under det, allt för att få upp inflationen till den önskade nivån på två procent.
Nu är den plötsligt över sju procent i USA. I både Storbritannien och eurozonen har inflationstakten varit fem procent det senaste året, och till och med i Sverige nådde den 3,9 procent i januari. Bland ekonomer och förståsigpåare på Twitter har ett lågintensivt krig pågått de senaste månaderna om hur länge prisökningarna kommer att hålla i sig. De mest optimistiska kommentatorerna har redan fått se sina förutsägelser komma på skam, eftersom de trodde att de redan skulle ha börjat sjunka vid det här laget.
Men det mesta tyder ändå på att det är en övergående fas. Detta av det enkla skälet att det inte är löneökningar som driver på inflationen, utan strulande leveranskedjor, vilket i sin tur är ett direkt resultat av pandemin. Det är på utbudssidan som problemen finns, vilket avspeglas i det faktum att det inte rör sig om generella prisökningar utan om ökningar i några enskilda sektorer, inte minst energi. Det innebär också att det verktyg som centralbanker vanligen använder för att hantera inflationen, räntan, inte är lika effektivt denna gång.
Trots detta har centralbanksledningar de senaste veckorna börjat få kalla fötter. Bank of England har redan höjt räntan en gång och meddelat att den planerar att göra det igen. I USA avvaktar Federal Reserve fortfarande men kraven på att den ska överge lågräntepolitiken blir bara starkare. Detsamma gäller i eurozonen och Sverige.
Problemet i en sådan här situation är att oavsett vad centralbankerna gör kommer vanliga människor att få det sämre. Att inte göra någonting innebär att inflationen stadigt kryper uppåt, det vill säga att varor och tjänster blir dyrare. Om denna ökning inte motsvaras av lönehöjningar innebär det att reallönerna sjunker: folk blir fattigare. Att ekonomer och politiker som inte står långt till vänster skulle förespråka löneökningar i ett inflationärt läge är helt otänkbart, eftersom det enligt dem bara kommer att driva på inflationen. De kräver snarare det motsatta. Bank of Englands chef har till exempel offentligt bett brittiska arbetare att inte kräva högre löner.
Men om centralbanken höjer räntan då? För det första är det som sagt inte troligt att det kommer hjälpa. Men även om det skulle bidra till att få ned inflationen är priset för vanliga människor högt. Eftersom det blir dyrare för företag och privatpersoner att låna kommer andelen pengar i ekonomin att minska. Det leder till högre arbetslöshet och minskad efterfrågan. I Sverige som tillhör ett av länderna med högst privat skuldsättning i världen skulle det dessutom göra medelklassen fattigare genom dyrare lån. Samtidigt skulle de som sitter på finansiella tillgångar få högre avkastning. Som Leah Downey uttryckte det i en artikel i Foreign Policy: ”Krona, finanseliten vinner, klave, arbetarklassen förlorar”.
Det finns dock ett sätt att hantera situationen som inte drabbar vanliga människor. I media beskrivs prishöjningarna ofta som något som sker automatiskt, enligt en naturlag. Men inga priser höjs av sig själva, det är företag som sätter dem. Och de kommer att höja priserna så mycket som krävs för att de ska kunna upprätthålla sina vinstmarginaler. Men arbete har också ett pris, och av någon anledning är det det enda pris som tycks vara förhandlingsbart. För när Bank of Englands chef ber brittiska arbetare att hålla igen med lönekraven, och därmed be dem acceptera att bli fattigare, kräver han i praktiken att priskontroller ska införas på arbete.
Samtidigt har företagen i många sektorer gjort rekordstora vinster de senaste åren. Varför skulle inte centralbankschefer kunna uppmana företagen att hålla igen med prisökningarna i stället och acceptera något lägre vinster? Ekonomen Isabella Weber föreslog precis det i en artikel i The Guardian för ett par månader sedan. De hätska reaktionerna som det utlöste från hennes kolleger, inte sällan präglade av kvinnoförakt, vittnar om hur svårt det är att försöka få människor att föreställa sig en ekonomi som inte gynnar de välbeställda i alla lägen. När allt kommer omkring tycks priskontroller trots allt vara acceptabla – men bara för arbete.
