Ledare/Nyheter 27 januari, 2022

Jonas Elvander: Vaccintvång riskerar att slita sönder samhällskontraktet

En pandemi är en social händelse och kräver sociala lösningar. Men ett samhälle som tvingar ett fåtal vaccinskeptiker att ta sprutan riskerar att sätta medborgartilliten till såväl myndigheter som medmänniskor på spel.

”Jag tillät mig inte att bli medhjälpare åt dem som, ställda inför obeskrivliga kollektiva upplevelser, valde att tala om individuella angelägenheter.”

Det är lätt att instämma i filosofen Theodor Adornos ord ur aforismsamlingen Minima Moralia, när man läser om unga människor som väljer att inte vaccinera sig bara för att de själva inte tillhör någon riskgrupp. En pandemi är per definition en social händelse, som sådan kräver den sociala lösningar. Ännu mindre än i vanliga fall är människor ensamma i världen under en pandemi. Det som för en enskild framstår som onödigt bidrar statistiskt sett till att rädda någon annans liv.

I takt med att antalet fullvaccinerade i samhället stiger har spänningen mellan denna majoritet och den krympande minoriteten som av olika anledningar inte vaccinerat sig ökat. Vaccinskepsisen har blivit ett högprioriterat politiskt problem samtidigt som den yrvakna vaccinskeptiska rörelsen blir allt mer organiserad. Så sent som i lördags demonstrerade tusentals människor i centrala Stockholm mot regeringens åtgärder. Och som Flamman rapporterade om i förra veckan har även perifera delar av vänstern nu slutit upp på den vaccinskeptiska rörelsens sida.

Det är lätt att göra sig lustig över människor som bär plakat med davidsstjärnor och sprutor och ropar slagord om att de inte vill bli injicerade med 5G-chip. Att avfärda dem som foliehattar värmer gott i en upplyst, modern själ. Men det är minst lika lätt att överdriva hotet från den högljudda minoriteten. Och det är långt mer som står på spel i denna konflikt än folkhälsan hos riskgrupper. I det sammanhanget är det snarare de självgoda liberalerna i mitten som utgör ett hot mot samhället.

Efter snart fem år av folkföraktande grodor och freudianska felsägningar sade Frankrikes president Emmanuel Macron för ett par veckor sedan i en intervju att han införde den senaste rundan restriktioner för att ”jävlas” med de ovaccinerade. Han gjorde dessutom en åtskillnad mellan ovaccinerade fransmän och franska medborgare. För en person med ett ämbete som representerar alla fransmän, oavsett åsikt, är det ett häpnadsväckande uttalande.

En annan centristisk stridshäst som nyligen vädrade sitt förakt för den ovaccinerade pöbeln är den nyligen adlade Sir Tony Blair. Han förklarade i en intervju att ovaccinerade inte bara var oansvariga, utan också ”idioter”.

Den typen av polemiska inlägg kommer knappast att övertyga en ovaccinerad person att gå och få en spruta. I stället bidrar de till att fördjupa de redan alltför djupa skyttegravarna mellan grupperna.

De vittnar också om en skrämmande liten förståelse för varför folk inte vill bli vaccinerade. Bilden av ovaccinerade människor som en homogen grupp konspirationsteoretiker är lika missvisande som farlig. Som en uppsjö studier vid det här laget har visat har människor en rad olika skäl för att inte vaccinera sig. Vissa är foliehattar, och dem får man helt enkelt leva med. Men en stor andel är invandrare från länder där tilltron till statliga myndigheter är låg eller obefintlig. Varför skulle den tilltron uppstå ur tomma intet bara för att en pandemi brutit ut?

Ett exempel på ett område med en sådan majoritetsbefolkning är Stockholmsförorten Järva. Ett annat är den numera ökända kommunen Molenbeek i Bryssel, där undertecknad bor. På kartor över vaccineringsgraden sticker denna och ett par andra invandrartäta stadsdelar ut som illröda blemmor på en annars blå och fullvaccinerad kropp.

Ännu ett exempel är Bulgarien där bara drygt 28 procent av hela befolkningen har tagit två sprutor. Det är också ett land med en av de högsta genomsnittsåldrarna i Europa. Varför så många äldre väljer att utsätta sig för en uppenbar risk är en bra fråga. En trolig förklaring är att deras tilltro till myndigheter aldrig hämtade sig efter den sovjetiska eran. Man kan tycka vad man vill om det, men de fem miljoner ovaccinerade bulgarerna är inga idioter.

När incitamenten för att hela befolkningen ska vaccineras nu stadigt blir allt fler kommer den här frågan att bli högaktuell. I delar av Österrike har regeringen infört vaccintvång från och med i vår. Straffet är böter. I Frankrike har regeringen redan reducerat antalet ställen som ovaccinerade kan vistas på till ett minimum – till och med för dem med ett negativt test. Det har lett till ytterligare polarisering och minskat förtroende för statsmakten och politiken, i vad som förvisso är en relativt liten grupp människor. Men vad ska Bulgariens regering göra? Hindra 70 procent av sin befolkning från att kunna handla mat tills de vaccinerar sig?

Tvång är ingen lösning – varsamhet och lyhördhet är den enda hållbara vägen. Frågan är alltför viktig för att lämnas åt Macrons och Blairs översitteri. Så länge tillräckligt många är vaccinerade för att sjukhusen inte ska översvämmas är problemet inte akut. Det är däremot de fortfarande nästan helt ovaccinerade befolkningarna i det globala syd. Att västvärldens liberaler moraliserar över ovaccinerade i sina egna länder medan miljoner smittas dagligen i det globala syd är motbjudande. Den globala vaccinfördelningen kommer att gå till historien som en kriminell orättvisa, där bara Kuba klarar sig med hedern i behåll. Då kan man lika gärna skicka sprutorna till dem som vill ha dem på andra sidan jorden, där de ändå gör större nytta för vår gemensamma folkhälsa.

Det finns hur många rationella argument som helst för varför folk bör vaccinera sig: det hindrar nya varianter från att uppstå, vi får redan flera obligatoriska vaccin när vi föds, vi är ändå övervakade på en massa sätt varje dag, och så vidare. Men de kommer inte att övertyga dem som inte har något förtroende kvar eller som bestämt sig för att allt är en del av George Soros ondskefulla plan för världsherravälde. I stället riskerar en alltför hårdhänt hantering av de ovaccinerade att riva upp ett sår i samhällskroppen som kommer att leva kvar långt efter att covid-19 försvunnit.

Jonas Elvander
Utrikesredaktör och doktorand vid European University Institute i Florens.[email protected]

Flammans veckobrev

Låt Flamman sammanfatta veckan som gått. Prenumerera på vårt nyhetsbrev och häng med i vad som händer.

Genom att fylla i och skicka detta formulär godkänner du Flammans personuppgiftspolicy.

Veckobrev 17 april, 2024

Jag älskar Sverige mer än Ivar Arpi

Till Sveriges försvar mot nationalisterna! Foto: Privat.

Jag skriver detta på väg hem från en föreläsning om Sveriges psykedeliska historia i Skövde, som jag måste säga är en fantastisk plats. Det första man möts av vid stationen är nämligen ett jättelikt kulturhus. Att det ser ut som en tegelborg från Super Mario Bros gör inte saken sämre.

Kulturhuset byggdes 1964 efter en ritning av Hans-Erland Heineman och sägs vara Sveriges första. Innanför tegelväggarna finns konsthall, biograf, danssalonger, restaurang, konferensrum, en teater med 500 stolar, samt ett bibliotek som pryds av ett praktfullt betongverk av Siri Derkert, ”Senapsträdet och himlens fåglar”.

Tänk att det fanns en tid när man byggde folkets hus, alltså hus till folket? Inte minst i en stad som då hade runt 25 000 invånare.

När jag ser sådant så tänker jag att jag älskar Sverige. Och jag undrar varför vissa vill skära ned på allt som har gjort landet fint.

Men nyligen fick jag min blågula kärlek ifrågasatt från högerhåll.

Flammans veckobrev

Låt Flamman sammanfatta veckan som gått. Prenumerera på vårt nyhetsbrev och häng med i vad som händer.

Genom att fylla i och skicka detta formulär godkänner du Flammans personuppgiftspolicy.

Jag hade skrivit en ledartext med den provokativa titeln: ”Rasism mot svenskar måste bekämpas”. Rubriken är en ordagrann kopia Paulina Neudings text i Svenska Dagbladet, där hon försökte framställa hatbrott mot ”svenskar” – dit hon tydligen bara räknar vita svenskar – som ett allvarligare problem än hatbrott riktade mot svenskar med invandrarbakgrund. Min poäng var att hatbrott måste bekämpas oavsett vem som drabbas.

Det fick Ivar Arpi att sätta varpan i vrångstrupen. På X skrev han som ett svar på min artikel: ”Att du hatar etniska svenskar är härmed bekräftat. Då vet vi.”

Skämten lät inte vänta på sig.

”Min svenska kille varje gång jag äter ris med yoghurt”, kommenterade Sydsvenskans reporter Inas Hamdan. ”Jag till min iranska fru när hon vägrar kolla på Nile City med mig”, skrev författaren Sebastian Mattsson, medan krigspoddaren Martin Hansson tog ett mer historiskt grepp: ”Karl XI till alla skåningar”.

Visst finns det något reaktionärt i det implicita kravet på min lojalitet inför det etniskt (vitt?) svenska. Ändå känner jag mig snarare stärkt. Dels för att den där teatrala skolrumspatriotismen är ofrivilligt komisk. Men framför allt för att jag vet att jag älskar Sverige mer än Ivar Arpi gör.

Kulturhus eller fjärde bossens kula i Super Mario Bros? Foto: Sniper Zeta/Wikimedia.

Det är därför jag sitter här på tåget och läser allt jag kommer över om konstnären Siri Derkert. Om hennes studier vid kvinnliga medborgarskolan som drevs av den feministiska Fogelstadgruppen, och hennes 145 meter långa betongristningar på Östermalm, med noterna till Internationalen och Marseljäsen, porträtt av intellektuella som Simone de Beavoir, Elin Wägner och Albert Einstein, samt teman som klimatkamp och fred. Det kan de gott ha när de bor på några av Stockholms dyraste adresser.

Det jag läser om är ett Sverige som var starkt.

Ivar Arpi och hans gelikar däremot läser amerikanska kulturkrigsbloggar i jakt på nya argument att kulturberika landet med. De tjatar om ”woke” och ”vit flykt”, utan att det någonsin lyfter. Tänk om de lyfte ögonen från mobilen och såg allt vackert som det svenska folkhemmet har byggt åt oss i stället. Allt det som nu rivs ned av regeringen, som skär ned på alla institutioner som vårdar det svenska kulturarvet.

Föreställ er chocken om de en dag inser att striden om att försvara Sverige utspelar sig här och nu. Men att de står på fel sida.

Siri Derkert vid invigningen av Sverigehuset 1969. Foto: Lennart Nygren/SvD/TT.

Nåväl, i lördags talade jag på en Palestinademonstration i Stockholm. Den snäva videon fångar inte den härliga stämningen men jag tog några bilder också. På torsdag besöker jag Sala – som vi i vintras utsåg till Sveriges rödaste kommun – för att tala på ännu en demonstration, samt hålla låda för Orsavänstern i Skattungbyns bystuga. Jag har dessutom blivit inbjuden att första maj-tala i Växjö och Kronoberg.

Varför berättar jag allt det här? Jo, dels för att säga att jag gärna reser ut i landet så mycket jag hinner och orkar. 

Tyvärr kan jag inte vara på flera ställen samtidigt. Det kan däremot tidningen vara. Om du vill dela ut Flamman på din orts första maj-tåg, svara på detta mejl och berätta hur många ex du vill behöver, vart vi ska skicka dem, och telefonnummer. Vi står för porto och frakt – men tar förstås tacksamt emot bidrag på swish (1234417630) eller plusgiro (486227-2).

Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.[email protected]
Nyheter/Utrikes 17 april, 2024

Högerextrema norrmän återskapar Hamsuns röst med AI: ”Groteskt”

Författaren Knut Hamsuns signatur. Foto: Cornelius Poppe / NTB

Författarens ättlingar är skeptiska till projektet – men det högernationalistiska förlaget har inga planer på att stoppa det.

Det norska högerextrema förlaget Legatum Publishing har planer på att använda AI för att återskapa den nazistiska nationalikonen Knut Hamsuns röst. Syftet är att den konstgjorda rösten ska läsa in Hamsuns bok ”Svält” på engelska. 

Då det gått mer än 70 år efter författarens död så tappar förlaget Gyldendal rättigheterna till verket, som därmed får användas av vem som helst. Frågan om upphovsrätten även gäller någons röst är dock inget lagen har beslutat om än.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Saga Grande
Student i litteraturvetenskap och praktikant på Flamman.[email protected]
Kultur 17 april, 2024

Bilden av den mörke titanen saknar distans

Hur mycket Lars Norén tål Sverige? Författaren porträtteras nu i en dokumentär på SVT av Sindra Grahn. Foto: Tomas Oneborg/SvD/TT.

Lite genikult skadar inte, men dokumentären om dramatikerns konstnärskap hade mått bra av att våga gräva vidare kring gränslinjen mellan etik och estetik.

Hur mycket Lars Norén tål Sverige? Bara det senaste året har två fackböcker givits ut, hans sista oavslutade dagbok har publicerats, ett teatermanus har blivit serieroman, ett antal pjäser har satts upp och i dagarna sänds en dokumentär och en dramaserie om hans liv och verk.

Det hela hade inte varit så problematiskt om det inte kombinerats med en förgudning av honom. En ny ton har infunnit sig i samtalet: Norén beskrivs som en dyster titan, en mobbad olympier.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Rasmus Landström
Författare, litteraturredaktör och medlem i Flammans styrelse.
Inrikes 17 april, 2024

Greta Thunberg har äntligen blivit farlig

Klimatungdomens växande radikalism tyder på mognad. Foto: Pascal Bastien/Avaaz/AP.

Den klimatrörelse som Alex Schulman drömmer om skulle snabbt bli irrelevant.

Jorden har feber. Mars blev den tionde månaden i rad som det globala värmerekordet slogs. Medeltemperaturen de senaste tolv månaderna är 1,56 grader högre än under förindustriell tid. Parisavtalets mål att begränsa uppvärmningen till 1,5 grader vid slutet av århundradet framstår som alltmer omöjligt att uppnå. Samtidigt fortsätter utsläppen att öka. Alla förhoppningar om kraftfulla åtgärder mot klimatförändringen har grusats, alla vackra löften från världens makthavare dragits i smutsen.

Min generation har helt enkelt misslyckats fullständigt, och vet om det. I en desperat jakt på syndabockar riktar somliga in sig på klimatrörelsen, och inte minst dess ikoniska ledargestalt Greta Thunberg – som nu blivit för radikal och obekväm. ”Hon hade chansen att förändra världen och kastade bort den”, skriver Alex Schulman i en bitter krönika i DN.

Hans besvikelse visar att han svalt myten om Greta Thunberg med hull och hår: berättelsen om det oskyldiga barnet som säger sanningen till makten, bjuds in till parlament och FN för att hålla tal, och äntligen förmår världens makthavare att ta sitt förnuft till fånga. Men den berättelsen har naturligtvis alltid varit falsk. Inte för att den överdriver Thunbergs betydelse eller genomslagskraft, utan för att den förtiger att den verkliga makten vare sig vilar i FN:s generalförsamling eller i några nationella parlament.

Att mänskligheten i dag befinner sig i en existentiell kris beror i grunden på ett kapitalistiskt ekonomiskt system baserat på hänsynslös exploatering av människor och natur. Ett system som sätter majoriteten av världens tillgångar – och därmed makten över de mest avgörande ekonomiska besluten – i händerna på en liten minoritet.

Läs mer

Miljardärer och kapitalförvaltare utövar alltså lika mycket makt över vår gemensamma framtid som folkvalda politiker. För den som inte vill se detta är det bekvämt att göra Greta Thunberg till syndabock.

Men det somliga vill se som urartning är snarare ett tecken på mognad. Det är både förutsägbart och logiskt att klimatrörelsen blir mer konfrontativ i takt med att tiden rinner ut och den politiska utvecklingen går åt fel håll. Att rörelsen blir mer systemkritisk och knyter an till andra frågor – som motståndet mot Israels blodiga krig i Gaza – är nödvändigt.

Att rörelsen blir mer systemkritisk och knyter an till andra frågor – som motståndet mot Israels blodiga krig i Gaza – är nödvändigt.

En tänkande politisk rörelse måste klara att peka på samband. Mellan militarisering och miljöförstöring. Mellan Israels brott mot palestinierna och fossilindustrins brott mot hela mänskligheten. Mellan den nationalistiska högerns förakt för svaghet och kapitalets behov att söndra och härska. Mellan växande ojämlikhet och urvattnad demokrati. Mellan åtstramad välfärd och utarmning av naturresurser.

Klimatkatastrofen är mänsklighetens allvarligaste kris hittills, men långtifrån den första. Förstörelsen av ekosystem, lokalsamhällen och människoliv har accelererat sedan kapitalismens födelse. Långt innan temperaturkurvorna började peka uppåt existerade överflöd sida vid sida med svält och misär, maktfullkomlighet intill maktlöshet. Mänskligheten lägger mer kraft och resurser på att utveckla och köpa nya högteknologiska vapen än klimatomställning.

Att de unga klimataktivisterna förstår detta bättre än Alex Schulman är inte så konstigt. De har ju redan testat det han föreslår – att snällt sitta utanför parlamenten och be politiker att ”lyssna på vetenskapen”. Tack vare dem finns det nu verkligt hopp. Inte om frälsning genom modiga beslut av världens makthavare, utan om en demokratisk folkrörelse som formar framtiden underifrån.

Inrikes/Nyheter 16 april, 2024

L svänger i skolfrågan: ”Ny politik om två år”

Lotta Edholm, Johan Pehrson och Fredrik Malm vid presskonferensen. Foto: Samuel Steén / TT.

Liberalerna vill ta fram en ny skolpolitik inför valet 2026. Men enligt Åsa Plesner kan partiet börja driva en annan politik redan nu om viljan finns.

Under tisdag eftermiddag höll Liberalerna en presskonferens där de presenterade sin nya vision för den svenska skolan, som ska omsättas i en ny skolpolitik inför valet 2026. 

I centrum står återregleringen av skolan, där bland annat friskolereformen ska rullas tillbaka, tillsammans med målstyrningen och kommunaliseringen. Även en ”postmodern och konstruktivistisk kunskapssyn” nämns i partiets debattartikel i Svenska Dagbladet, publicerad samtidigt som presskonferensen. 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Jacob Lundberg
Nyhetsredaktör och marknadsansvarig på Flamman. Tipsa om nyheter på 072-9218737 (sms/Signal).[email protected]
Kultur 16 april, 2024

Konstnär stänger Israels paviljong på Venedigbiennalen

Israels paviljong 2024. Foto: Flamman
Israels paviljong på tisdagen den 16 april. Foto: Flamman.

”Inte förrän en överenskommelse om eldupphör och frisläppande av gisslan har uppnåtts”. Med det kravet sade konstnären Ruth Patir, som skulle representera Israel på konstbiennalen i Venedig, in sin medverkan.

De sista förberedelserna är just nu igång inför öppnandet av den 60:e upplagan av Venedigbiennalen. På grund av kriget i Gaza har frågan om Israel ska delta varit het och gett upphov till många protester, inte minst initiativat Art not Genocide Alliance, ANGA (Konst, inte folkmord) som krävt att landet ska uteslutas från biennalen samt plattformen Bidoun projects, som under pressvisningsdagarna 18 och 19 april anordnar poesiläsningar för att uppmärksamma Palestina.

På tisdagsmorgonen kunde förbipasserande utanför Israels paviljong läsa en uppklistrad lapp på glasväggen: ”Konstnären och curatorerna för israeliska paviljongen kommer att öppna utställningen när överenskommelse om eldupphör och frigivning av gisslan har uppnåtts.” Konstnären som satt upp detta ultimatum är den som förra september valdes ut att representera Israel, Ruth Patir.

I ett uttalande till New York Times säger Patir: ”Jag avskyr det, men jag tror att det är viktigt.” Curatorerna Tamar Margalit och Mira Lapidot, uppges inte ha informerat den israeliska regeringen, uppger samma tidning.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Krönika 16 april, 2024

Unga klimataktivister demonstrerar framför riksdagen. Foto: Christine Olsson/TT.

Det finns ett fotografi på mannen med den svarta resväskan som går över den kullerstensgata som breder ut sig mellan Sveriges riksdags huvudbyggnader. Med målet i sikte – Riksdagshusets korridorer – väljer han att kliva rakt över ett gäng ungas banderoll som säger: ”Climate justice = social justice”.

Mannen med resväskan är sverigedemokraten Tobias Andersson, och fotografiet ramar in den konflikt som ungdomar runtom i världen lever i: den mellan förnekelse av klimatkrisens allvar och unga människors framtid.

Aktivisterna på fotografiet ler, men Andersson ser dem inte i ögonen. Trots den självsäkerhet han försöker utstråla känner han sig uppenbarligen obekväm.

Det är inte första gången som Andersson trakasserar aktivister i stället för att prata med dem på ett ärligt sätt. Ett exempel är att han 2022 av Dagens ETC avslöjades uppmuntra en trollarmé att ”konfrontera” klimataktivister.

Om Andersson är obekväm med att föra samtal är det inget mot när ungdomar från rörelsen Ta tillbaka framtiden tog sig in på fossilbolaget OKQ8:s kontor under hösten 2023. De följde efter en tankspridd man i kostym genom entrén och stannade till vid ett konferensbord. En av tiotalet välklädda mötesdeltagare runt bordet, i en annars förvånansvärt tom kontorslokal, frågade: ”Hur kom ni in egentligen?” En av de unga gav det uppenbara svaret: ”Genom dörren.”

Det är inte första gången som Andersson trakasserar aktivister i stället för att prata med dem på ett ärligt sätt.

Jag själv deltog med nöje vid båda de händelser som beskrivs ovan. Mannen på OKQ8 verkade förvånad över vår praxis att använda dörrar för att ta oss in i byggnader. Inte så märkligt med tanke på att han och kollegorna verkar lika förvirrade vad gäller andra uppenbara orsakssamband – som den mellan utsläpp och klimatkris. Vi hade uppenbarligen valt rätt plats att framföra vårt budskap på, eftersom vi fick prata med de personer som kan göra mest åt klimatkrisen, men samtidigt är mest ointresserade av att ta tag i saken.

Ungdomar däremot är tillräckligt handlingskraftiga för att stå upp för sina egna och andras rättigheter, och dessutom tillräckligt rakryggade för att föra dialog med sina motståndare. Vi berättar vad som är välkänt sedan decennier tillbaka: om orsakssamband mellan fossilutsläpp och uppvärmning som bland andra oljejätten Exxon har hemlighållit sedan 70-talet.

Det är dags för fler att ta efter unga människors förmåga att aktivt skapa möten där sanningen kan läggas fram. Sådana ärliga möten är en viktig del av det förändringsarbete som runt sju av tio svenskar vill se. Det är effektivt att säga ifrån, och att det är obekvämt när det sker är själva beviset – annars hade politikerna inte trampat på våra banderoller.

Utrikes 15 april, 2024

”Risken för storkrig är mindre nu”

Det israeliska luftförsvaret skjuter ned iranska drönare och missiler. Foto: Tomer Neuberg/AP.

Enligt Rouzbeh Parsi, programchef på Utrikespolitiska institutet, har risken för storkrig i Mellanöstern minskat.

I lördags natt skickade Iran nästan 200 drönare och långdistansrobotar mot Israel, varav nästan alla sköts ned av israeliskt och allierat luftvärn. Attacken var en vedergällning för Israels bombning av det iranska konsulatet i Damaskus veckan innan.

Enligt Rouzbeh Parsi (bilden), programchef på Utrikespolitiska institutet, är risken för storkrig dock låg.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Jonas Elvander
Utrikesredaktör och doktorand vid European University Institute i Florens.[email protected]
Inrikes 15 april, 2024

SAC bildar nytt städsyndikat: ”Fyller ett tomrum”

Solidariska städare samlas för ett grundande möte i SAC:s lokaler i Stockholm. Foto: Anastasiia Omelian.

Efter framgångarna med organisering av byggarbetare tar fackförbundet sikte på städbranschen.

I onsdags samlades uppemot 35 personer från 10 olika länder i fackförbundet SAC:s lokaler, för att formellt grunda den nya fackföreningen Solidariska städare. De flesta av deltagarna var kvinnliga migranter.

– Det är historiskt när nya fackföreningar bildas, och det här är en grupp som är särskilt utsatt, säger SAC-organisatören Pelle Sunvisson till Flamman.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Peter Eriksson
Student i litteraturvetenskap och praktikant på Flamman.[email protected]
Kultur 15 april, 2024

Krograggandet har blivit en motståndshandling

Foto: Kim D. Johnson/AP.

En ny bok dödförklarar slampan, som kvävts under den framväxande puritanismen. För oss som älskar att ha kul är det fruktansvärt deprimerande. Men det går fortfarande att göra motstånd.

Svenska Akademiens ordlista definierar ”slampa” som lösaktig kvinna. Populärkulturellt förklaras dock begreppet bättre genom att exemplifiera med gestalten Samantha Jones i kultserien Sex and the City. Det är också henne som journalisten Emil Åkerö (bilden) utgår ifrån i sin nya fackbok Slampans död – En djupdykning i den sexuella lågkonjunkturen, när han frågar sig varför ungdomar i dag hellre verkar vilja vara tv-seriens tråkiga och giftassugna Charlotte York.

Anledningen är inte bara att vi lever i en värdekonservativ tid, utan också att allt fler av våra relationer både utspelas och utvecklas på nätet. Digisexualitet (att använda teknik i sex och relationer) har visserligen fått ett uppsving, men samtidigt kan det avskräcka ungdomar att höra att ”allt på internet finns kvar för alltid” och att eventuella nakenbilder de skickar till en partner riskerar att spridas till hela gymnasieskolan. Men liksom författaren är inne på varnar man hellre för detta i stället för att påpeka att det faktiskt är olagligt att sprida bilder på andra. En form av slutshaming, alltså.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Ida Stiller
Frilansjournalist.