Inrikes 20 april, 2017

Jonas Sjöstedt: ”De skjuter från höften”

Kort efter det misstänkta terrordådet i Stockholm bjöd inrikesminister Anders Ygeman in till ett möte mellan riksdagspartierna om hur terrorbrott ska bekämpas. Men Vänsterpartiet fick inte vara med.

Sedan attentatet på Drottninggatan har Vänsterpartiets partiledare Jonas Sjöstedt hållit en låg profil. Nu säger han till Flamman att han tror att Vänsterpartiet får inflytande trots att de inte bjudits in till antiterrorsamtalen – och att de andra partierna ”skjuter från höften” i svåra frågor.

Du vill vara med i samtalen. Det får du inte. Varför vill du vara med?

Nej, som det ser ut nu säger regeringen att vi inte får vara med i de här terrorsamtalen. Det beklagar vi naturligtvis eftersom vi tror att vi har bra saker att bidra med och vi ser också det som viktigt att man kombinerar en effektiv bekämpning av terrorbrott med omsorg om personlig integritet och rättssäkerhet. Och det tror jag är en viktig uppgift för ett parti som vårt i det här läget.

Det har ju varit ganska hårda utspel inför de här samtalen. Finns det en risk att man går för långt eftersom det är ett spänt läge?
Ja, jag tycker att vi har sett ett slags budgivning, med allt ifrån fotbojor till fångläger, där man har lagt fram ogenomtänkta repressiva förslag. Och jag tycker att det är så viktigt när något sådant händer att man analyserar vad som har gått fel för att dra rätt slutsatser, och sen se vart vi kan behöva mer resurser, kanske skärpningar av lagstiftning, eller annat arbete. Det var vad vi sa dagarna efter attentatet, och det håller vi fast vid. Vi inte är beredda att delta i att skjuta från höften i de här viktiga frågorna som har stora konsekvenser för människors liv.

Om ni skulle vara med, vad skulle Vänsterpartiets förslag vara?
Det ena är det förebyggande arbetet för att förhindra rekrytering till IS, där Sverige har misslyckats till stor del. Det har rekryterats alldeles för många som åker till Syrien, det behöver göras ett mycket bättre arbete redan på kommunal nivå och i samarbetet mellan myndigheter. Det andra är att vi har en annan stor grupp där vi har en uppenbar risk för terrorbrott, det är vit-makt miljön. Bara se på Breivik i Oslo, se på dådet i Trollhättan. Jag tycker att det är oerhört viktigt att se att hoten kommer från flera håll, och vi måste ha en effektiv politik åt flera håll. Det är två perspektiv som jag tycker är väldigt viktiga.

Men hur skulle en mer effektiv lösning kunna se ut?
Vi kommer återkomma med specifika förslag. Men jag tror att det är viktigt att det är en blandning mellan en lagstiftning som är tydlig och rättssäkerhet. Det stora problemet idag är att det är svårt att bevisföra människor redan med dagens lagstiftning. Därför handlar det också mycket om polisens och säkerhetspolisens kompetens. Om man ser på rekryteringen finns det en tydlig koppling till kriminella gäng, till droger och till psykisk sjukdom. Ibland är den kopplingen tydligare än till religion, om man ser på de som har koppling till IS. Det gör att man måste arbeta med en helhet för att förhindra och förebygga den här typen av vidrig brottslighet.

Skulle inte de andra partierna säga ungefär samma sak? Att det handlar om en helhet?
Det är möjligt att en del skulle säga det, men jag tycker att det är ett väldigt ensidigt fokus på att snabbt hitta på olika former av repressiva åtgärder, och jag tror inte att det är den mest effektiva politiken. Jag tror att man måste ha en helhetspolitik för att lyckas bekämpa den här typen av terrorbrottslighet. Det tror jag är vänsterns styrka att vi kan formulera en sån.

Och det är inget som du litar på att de andra partierna kan klara av?
Jag tror att vi har bra saker att bidra med. Och vi som vänster och som parti, vi har ju också en uppgift att se till att medborgarna i Sverige är trygga i sitt eget land. Och den tycker jag att vi ska ta på stort allvar. Vi vill ju till exempel ha en polis som har ett stort folkligt förtroende, som jobbar nära människor och socialtjänst, som får spännande och viktig information. Då måste man satsa på polisen på rätt sätt, till exempel vad gäller utbildning och resurser.

Hur viktig kommer den här frågan vara inför valåret?
Jag tror att frågor om terrorbrott kommer att vara viktiga inför valet. Men det här började ju inte förra veckan. Tittar man bakåt så ser man till exempel Trollhättan och brandattentat mot flyktingförläggningar. Det är sannolikt någonting som man kommer att få hantera i flera år framöver. Och jag tycker att det är viktigt att man tar den uppgiften på stort allvar.

Har man hanterat den med tillräckligt allvar?
Det är klart att när det sker dåd som på Drottninggatan och i Trollhättan, då har vi inte lyckats. När det sker rekrytering av så många unga män som åker och slåss för en fascistisk rörelse som IS, då har vi inte lyckats. Då måste vi göra mer. Det måste göras arbete kommunalt, det måste kanske göras genom lagstiftning och det måste sannolikt göras även i en budget.

Ni pratar ju en del om att ni lyckas driva er politik trots att ni inte är med i regeringen. Hur ser du på er möjlighet att få gehör för er politik i de här frågorna?
Jag tycker att även om regeringen inte låter oss vara med och förhandla så är det otroligt viktigt att Vänsterpartiet är med och lägger konkreta förslag om vad man kan göra bättre. Det är någonting som vi arbetar intensivt med just nu, hur de förslagen ska kunna läggas fram ganska snart.

Kan det vara så att det faktum att ni inte får vara med i de här samtalen gör att ni hamnar utanför eller på efterkälken i en valrörelse?
Nej, jag tycker att vi har en viktig uppgift i att formulera en egen politik och att lyfta upp det som andra partier missar i den här debatten som kommer. Det är vi själva som avgör om vi är relevanta i den.

Kultur 10 maj, 2025

Solidarisk dikt som tappar och fångar

Äpplen har fem rum i sitt kärnhus, precis som antalet delar i Erik Lindman Matas nya bok. Foto: Carla Lomakka.

Erik Lindman Mata föreslår ett möjligheternas skrivande som snarare säger ja än nej och som refererar fritt, nästan utan restriktion.

Hur mycket kan en text kräva av sin läsare? I Erik Lindman Matas nya diktbok Mullvadens kärlek till buffeln stannar jag ofta upp vid den frågan. Första gången det sker är ungefär då dikten relativt okommenterat övergår till att vara ett slags experimentellt klipp- och klistra-, överstryknings-, språkmaterialistisk-, found-poesi av (får man veta i slutet av boken) den marxistiska teoretikern och aktivisten Rosa Luxemburgs fängelsebrev. Låter det svårt? Det var i alla fall just det jag försökte illustrera.

Men textens bortvändhet från läsaren gäller bara för vissa aspekter av boken. När det gäller det som är brännande akut är utsagan glasklar: I slutet av Mullvadens kärlek till buffeln står det att boken är tillägnad Karmel Alaa Walid Hamdan, ett av de tusentals barn som dödats i Gaza sedan den 7 oktober. På ett litterärt plan är dedikationen överflödig. Denna solidaritet står redan inskriven i dikten. För tillsammans med Lindman Matas språkliga driv utgör solidariteten med världens förtryckta bokens fundament.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Rörelsen 10 maj, 2025

Alla förlorar på pajkastning

Under den senaste veckan har flera profilerade vänsterpartister riktat kritik mot partiledningen. Foto: Anders Wiklund/TT.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

Mycket har sagts från många håll om de senaste dagarnas händelser inom Vänsterpartiet, där Lorena Delgado Varas uppmanades av partistyrelsen att lämna sina uppdrag.

Vissa anser att man blåser upp en fråga om en individ till orimliga proportioner. Andra anser att partiledningens agerande är symboliskt för ett mer långsiktigt mönster kring hur man förhåller sig till partiets medlemmar och mål.

Jag anser att händelserna de senaste dagarna bevisar att det finns en stor och högst problematisk motsättning inom partiet.

Enligt mig är de som tror att splittring är en lösning att betrakta som svikare, som inte har rätt inställning till Vänsterpartiet. Men jag anser också att partistyrelsen gör sig skyldiga till ett svek när de vägrar att förhålla sig konstruktivt till motsättningen och att ha en kamratlig dialog.

Motsättningen handlar i grunden om en bristfällig förståelse för vad makt är och för vad partiarbete är.

Där har både Vänsterpartiets ledning och den interna oppositionen fel.

Makt leder inte automatiskt till mer socialism och feminism, men makt leder inte heller automatiskt till korruption. Vad makt leder till beror på hur den används.

Vi är arbetarklassens parti. Socialismens och feminismens parti. De flesta i Vänsterpartiet är med på detta, både partiledningen och oppositionen. Ändå fastnar diskussionen ofta här, och de ena misstror de andra. I stället för en givande diskussion gör man ogrundade beskyllningar. Diskussioner blir ofta till en tävling i att skjuta över målet.

Mer ödmjukhet, mer diskussion och mer arbete är vägen framåt.

Detta är destruktivt för vårt parti. En korrekt hantering av reella politiska motsättningar inom ett arbetarparti kräver en levande och kamratlig diskussion om de viktiga frågorna. Alla förlorar på pajkastning.

Partiets grundläggande problem är vår nuvarande syn på hur förändring går till. Från partiledningens sida har man en övertro på den parlamentariska vägen och från oppositionens sida har man en övertro på den utomparlamentariska vägen, men vi behöver båda. I dag saknas en helhet. En samstämmighet mellan kortsiktiga och långsiktiga mål.

Vi har kring 30 000 medlemmar, men enbart en liten andel av dessa är organiserade på riktigt. Vänsterpartiets styrka ligger i hur mycket arbete som nedläggs på partiet. En betydligt större andel av våra medlemmar hade kunnat sättas i arbete för partiet om vi hade sett till att skapa förutsättningar för det. Men då måste partiet vara mer än en valkampanjorganisation. Då måste vi finnas i bostadsområdena och på arbetsplatserna i mycket högre grad än i dag.

Vänstern har varit på ideologisk och organisatorisk tillbakagång under lång tid på grund av en pågående identitetskris. Det är dags att börja anamma vår identitet igen. Vi är arbetarklassens parti som kämpar för vår frigörelse från klassamhället och könsmaktsordningen.

Detta innebär att vi går emot den borgerliga hegemonin. För att inte gå under behöver vi ha en strategisk inställning. Vi kan inte, som partiledningen, enbart följa efter svängningar i opinionen och media. Då kommer vi förflytta vår position för långt till slut. Ibland måste vi följa med i svängningarna, men vi måste också kunna stå starka tillsammans när vinden blåser hårt. Det är så man leder. Man kan både lyssna och vara modig.

Samtidigt misslyckas även oppositionen att hitta rätt. Man drar slutsatsen att varje reträtt är ett brott mot den rena läran. Med den inställningen kan man inte heller leda. Om vi verkligen ska vinna måste vi börja prata med varandra och vår klass. Mer ödmjukhet, mer diskussion och mer arbete är vägen framåt.

Läs mer

Vill partiledningen bevisa sina linjer måste de sluta beskriva dem som den enda vägens politik. Vänsterpolitik kan genomföras på andra sätt än i regeringar med centerpartister.

Vill oppositionen bevisa sin linje får man sluta demonisera, börja kompromissa och föra fram ett trovärdigt alternativ som på ett bättre sätt inkluderar både parlamentarismen och utomparlamentarismen än vad partiledningens linje gör.

Kultur 10 maj, 2025

Vi svenskar är mer sekteristiska än vi tror

En spricka uppstår mellan det tornedalska paret när Korpelarörelsen slår ner i byn. Foto: Mimmo Hildén/Iris film.

I den första filmen på minoritetsspråket meänkieli skildras den vidlyftiga Korpelarörelsen, väckelsen som ville göra upp med den laestadianska puritanismen. Såklart spårade det ut.

När krigsflygplanens dån ljuder över Tornedalen, där Jon Blåheds Rörelser utspelar sig, känns platsen fortfarande långt bort från de maktpolitiska händelser som ledde fram till andra världskriget. Ändå vet vi hur decenniet slutade. Inte som byinvånarna trodde, att en gudasänd silverark kommit för att hämta dem på domens dag. Men var det så orimligt att tro att krafter bortom ens egen makt kan susa in över jordelivet?

I Rörelser skildras den ökända Korpelarörelsen, en domedagsprofetisk sexsekt som var verksam under 1930-talet och fortfarande omgärdades av skamfylld tystnad under Jon Blåheds uppväxt 60 år senare. Filmen gestaltar också samma återkommande sekteristiska kännetecken – tungomålstalande och handviftande extatiska predikningar – som fyller en utomstående med stark sekundärskam. Men här placeras det in i en historisk och språklig kontext som ger de gudomliga ingivelserna en mer jordisk förankring. Detta är den första svenska långa spelfilmen som gjorts på meänkieli, som klassas som ett minoritetsspråk i Sverige.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Kommentar/Utrikes 09 maj, 2025

En femårig pojke vårdas för undernäring på ett sjukhus i Khan Younis den 1 maj. Foto: Abdel Kareem Hana/AP/TT.

Allt fler västerländska politiker och medier kräver att kriget upphör, och vissa öppnar till och med för att erkänna den palestinska staten. Men de med mest makt håller fortfarande tyst medan Israels regering börjar bygga ”Gazarivieran”.

”Gazaremsan kommer att helt förstöras”. ”Israeler bör inte skämmas för att använda ordet ockupation.” ”Gazas invånare kommer att börja utvandra i stora antal till andra länder.”

Det är ett axplock av citat från en presskonferens som Israels högerextrema finansminister Bezalel Smotrich gav förra tisdagen. Talet hölls strax efter att regeringen hade meddelat att den kommer intensifiera sin offensiv i Gaza och etablera en permanent närvaro i området. I klartext betyder det att de har köpt Donald Trumps förslag på att själva återuppbygga remsan till ett ockuperat turistparadis. Den slutgiltiga lösningen är en AI-genererad bild på en strandriviera i guldskimmer.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Inrikes/Nyheter 09 maj, 2025

Israelbojkott föreslås inom IF Metall – men ledningen säger nej

Demonstration mot Aimpoint i Malmö – ett av de svenska företag som bedriver handel med Israel. Ett stenkast bort ligger bolaget Nordisk, där verkstadsklubben motionerat om Israelbojkott. Foto: Johan Nilsson / TT

I dagarna beslutade norska LO om ekonomisk bojkott av Israel. En verkstadsklubb i Malmö vill att IF Metall gör detsamma, men fackstyrelsen säger nej – trots att dess internationella samarbetsorgan gett grönt ljus.

”Om inte ockupationen upphör innan september 2025, som FN:s generalförsamling krävt, kommer LO arbeta för att Norge tar initiativ till en internationell ekonomisk bojkott.”

Det beslutet kom i dag från Norska LO, efter förslag om att fackförbundet ska verka för en fullskalig Israelbojkott

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Ledare 09 maj, 2025

Vetenskapen är högerns nästa måltavla

Livsmedelsverkets rekommendationer om maximalt 350 gram rött kött i veckan har fått högern att se rött. Foto: Tomas Oneborg/SvD/TT.

Lobbyisten Johan Ingerös attacker mot Klimatpolitiska och Finanspolitiska råden handlar knappast om att stärka folket mot experterstyret. Utan om att politiker ska kunna stoppa huvudet i sanden.

Det händer att motstånd presenterar sig i form av pyttesmå, odramatiska händelser, ja nästan vad man kunde kalla för icke-händelser.

En sådan inträffade i förra veckan, när Livsmedelsverket rådde svenskar att äta maximalt 350 gram rött kött i veckan. I sak inga konstigheter; grunden för råden är hälsoeffekterna och kopplingen mellan köttätande och (bland annat) tarmcancer är väletablerad.

Rekommendationen kom redan i höstas, men Livsmedelsverket fick då omedelbart bakläxa av en purken landsbygdsminister, kristdemokraten Peter Kullgren. Han menade att Livsmedelsverket behövde göra om kalkylen med hänsyn tagen till svensk livsmedelsberedskap.

Det gjorde Livsmedelsverket, och återkom häromveckan med exakt samma kostråd. Ministern är uppfriskande ärlig om sin besvikelse: ”Jag noterar att uppdragen inte har fått den effekt som jag hade hoppats på.”

Varje person som doppat en tå i sociala medier förstår att besvikelsen inte främst handlar om beredskap eller köttbönders väl och ve; köttätandet har intagit en central roll i kulturkriget och högerradikaler fyller flödet med närbilder på jättebiffar flankerade av bacon och anekdotiska berättelser om otroliga hälsolyft.

Med tydlig inspiration från USA bereder Ingerö marken för en svensk trumpism.

Samtidigt pågår striden om vetenskapens roll i politiken för fullt. Från USA kommer dagligen nyheter om motorsågsmassakrer mot snart sagt alla myndigheter och aktörer som arbetar med datainsamling och vetenskaplig metod för att hantera möjliga hot mot människan och samhället. Det handlar om både retoriska och ekonomiska attacker, ofta präglade av en illa dold skadeglädje.

En gång i tiden skrattade alla, även svensk höger, när Trump i ett animerat ögonblick spekulerade kring möjligheten att bota covid genom att dricka klorin.

I dag plockar den svenska högern snarare fram anteckningsboken.

Nu formerar den sig för ett angrepp mot de irriterande siffernördarna. Landsbygdsministerns bakläxa är ett exempel. Att klimatminister Pourmokhtari skolkade från Klimatpolitiska rådets senaste presentation, utan att ens bry sig om att hitta på ett svepskäl, är ett annat exempel. Kanske blev hon inspirerad av Sverigedemokraternas klimatpolitiska talesperson Martin Kinnunen, trendsättaren som redan för ett år sedan beskrev Klimatpolitiska rådets rapport som ”mycket gnäll” och öppnade för att, som det heter, ”se över rådets uppdrag”.

Som härförare för den svenska vetenskapsfientligheten rider nu Johan Ingerö in på scenen. Den tidigare folkpartisten, kristdemokraten (som brådstörtat tvingades lämna partisekreterarposten) och numera lobbyisten argumenterar i en ledartext i Göteborgs-Posten (3/5) skickligt för att vetenskapen bör placeras i baksätet. Den som kräver att politiken böjer sig efter vetenskapen, förklarar han, har missat själva poängen med demokratin. Det är de folkvalda som fattar besluten, inte experterna.

Det har han helt rätt i. I demokratin ingår att de folkvalda kan ta experternas rapport, spola ned den i toaletten och göra raka motsatsen. Det är lika självklart som att svenskarna lugnt kan äta tio kilo plankstek i veckan oavsett kostråden.

Läs mer

Kruxet är bara att Ingerö pläderar för en nedläggning av såväl Klimatpolitiska som Finanspolitiska rådet, och mullrar hotfullt mot myndigheter i allmänhet. Texten argumenterar inte främst för de folkvaldas rätt att gå emot experter, utan för något radikalt annat, nämligen de folkvaldas rätt att slippa veta. Det – att makten hävdar sin rätt till okunskap – är en milstolpe i svensk politik. Med tydlig inspiration från USA bereder Ingerö marken för en svensk trumpism, något som skulle kunna marknadsföras som ”Doge – men med förnuft”.

Den svenska trumpismens banérförare säger sig vara rädda för aktivistiska och olydiga tjänstemän. Det är struntprat. De vet mycket väl att det är de tjänstemän som samvetsgrant, petnoga och befriande tondövt fortsätter att komma fram till att mer än 350 gram rött kött riskerar att skada hälsan, oavsett vilka signaler som kommer från Rosenbad – eller för den delen Mar-a-Lago.

Utrikes 09 maj, 2025

Tillbaka till bikupan

På eftermiddagen samlas Kipsélis invånare utanför kaféerna i den svala vårluften. Foto: Elton Wååg.

En gång i tiden kunde man höra Frank Sinatra spela piano på kaféerna i Atens stadsdel Kipséli. Sedan föll området i glömska och förslummades – för att sedan segla upp som ett kreativt område. Nu fruktar invånarna att tunnelbanan kommer föra med sig mer kapital – och högre hyror.

– Vad gör ni här? utbrister den gamle mannen och ser på oss skeptiskt.

– Aten är en så smutsig stad! Vad finns det att se här i Kipséli?

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Inrikes/Nyheter 08 maj, 2025

Ökänd antisemit döms för hatbrott: ”Behövs en ny Hitler”

Ahmed Rami föreläser för Radio Cui Bono. Skärmavbild.

Ahmed Rami har spridit antisemitisk propaganda sedan 1980-talet. Nu döms han ännu en gång för hets mot folkgrupp.

Ahmed Rami, 78, döms för hets mot folkgrupp, efter uttalanden om att ”Tyskland behöver en ny Hitler” och jämförelser av judar med bakterier.

Enligt tingsrätten var uttalandena avhumaniserande, och hade som syfte att skapa förakt och hat mot judar som grupp. Påföljden blir villkorlig dom och dagsböter om sammanlagt 6 000 kronor, och åläggs dessutom att betala 10 000 kronor i advokatkostnader.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Kultur 08 maj, 2025

Samma trauma, nya minnen

”Arv och miljö” blev norska Vigdis Hjorths genombrott. Den nya boken är en uppföljare – och upprepning. Foto: Sara Angelica Spilling.

Hyllade författaren Vigdis Hjorths uppföljare handlar om upprepningens psykologi – men blir mest bara tjatig.

Upprepning har funnits med som ett tema i hela Vigdis Hjorths författarskap, tillsammans med familjedynamik och litteraturens förhållande till sanning. I nya romanen är det, som namnet antyder, än mer uttalat och närvarande på flera nivåer: Upprepningen (2025) fungerar i sig som en variation på hennes mest kända bok Arv och miljö (2016), en historia om ett undanträngt incesttrauma i familjen. Handlingen i den nya, tunna boken är avgränsad till ett fåtal händelser som känns igen från tidigare, men som här utgör hela berättelsen. I sin dagbok skildrar berättaren hur hon blir av med oskulden. Scenen har i själva verket aldrig ägt rum, men tas för sanning av föräldrarna som läser dagboken. Pappan försvinner ut i natten, upprörd – men inte för att ha tagit del av dotterns sexuella uppvaknande som vi först tror, utan av rädsla för att det ska avslöja de övergrepp han utsatte sitt barn för.

Hjorth återvänder till skeendet som skildras i Arv och miljö, som för att se vad som händer om man låter händelser som där är perifera framträda tydligare. Ramen med en vuxen författare som ser tillbaka på sin uppväxt och förstår den annorlunda, gör också att minnesarbete och fiktion ytterligare tematiseras i den nya romanen. Hjorth går i dialog med 1800-talsfilosofen Søren Kiverkegaards idé att upprepning inte är möjlig, vilket enligt honom också skapar en möjlighet till förflyttning. Det perspektivet representeras här framför allt av den vuxna berättarens nya blick på händelser i det förflutna. Men upprepningen står också för det lagbundna och klaustrofobiska: formuleringar återkommer, scener är intill förväxling lika varandra. Vardagsrummen och ölen, träffarna med Finn, mamman som hysterisk står på trappen och väntar, pappan som ber henne att låta flickan vara. Några få ord upprepas och blir avgörande för ett helt liv. Det medelklassliv som berättas ekar också av snarlika skildringar, och även om det kan ses som trotsigt att välja att cirkulera kring sitt trauma i stället för att förnya sig, är det också i linje med en narcissistisk terapikultur.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Inrikes/Nyheter 08 maj, 2025

Lobbyister kan hamna i register: ”Otillräckligt”

Göran Persson och Göran Hägglund, tidigare ledare för S respektive KD, arbetar båda i dag som lobbyister. Och de är inte ensamma om att han en bakgrund i politiken. Foto: Jessica Gow / TT.

Utredaren Mats Melin ”förvånades” över lobbyismens grepp om politiken – och vill se ett totalt förbud mot anonyma bidrag i politiken. Men lobbyistkritikern Max Andersson beskriver förslaget som otillräckligt.

– Externa aktörer, som företräder skilda intressen och mer informellt vill påverka politiskt beslutsfattande. Det kan vara public affairs-konsulter, företag, organisationer eller sammanslutningar, förklarar justitierådet Mats Melin.

– Vi upplever att sådan påverkan spelat en allt större roll de senaste åren.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr