I ett land där socialdemokratin varit populär så pass länge är det förståeligt att tomrummet till följd av Socialdemokraternas otaliga svek, har haft konsekvenser bortom S. Medan Socialdemokraterna tar ansvar för att bibehålla sin makt och fullfölja nyliberala reformer så planerar Vänsterpartiet att steppa upp och ta ansvar för upprätthållandet av socialdemokratin. Det kan tyckas vara retoriskt skickligt, att tala om folkhemmet och att citera diverse sossar i samband att man fäller en socialdemokratisk statsminister. Det sved nog lite i Steffes hjärta. Och det hade varit guld om den sossiga käftsmällen inte vore en del av en större trend. Men varför svider det inte mer i vänsterpartisters hjärtan? Har vi verkligen lyssnat på samma jul- och Almedalstal, för att inte tala om den nya podden Scocconomics? Varför är saknaden av gammaldags socialdemokrati starkare än viljan till något mer?
I början av juli publicerade V ett inlägg i sociala medier: alla kan lita på Vänsterpartiet, vi gör som vi säger sades det. På den tillhörande bilden stod: ”Ingen högerregering. Inga marknadshyror.”
Ledningen kan hävda att detta alltid varit den politiska linjen tills de blir hesa, men faktum är att partistyrelsen hade ett möte helgen innan, inför vilket flertalet partiföreningar och medlemmar vädjade om misstroendevotum.
Sedan min förra insändare, där jag förklarade varför jag har valt att lämna mina förtroendeuppdrag och Vänsterpartiet, har flertalet kamrater skrivit till mig om att de planerade att lämna ifall fällningen uteblev. Nu sades detta även offentligt. Utan dessa kritiska röster vet vi inte vad som hade beslutats. Men dessa kamrater kommer aldrig att tackas. I flera fall bemöttes de i stället med kritik för att agera splittrande och fick höra att det som behövdes nu det var att backa Nooshi.
Vi gör som vi säger. Det kan ju förvisso stämma. Om en ändrar vad en säger. I skuggan av de två ovanstående punkterna döljer sig en slaktad röd linje. Ett svek gentemot varenda arbetare i detta land. Det låter såklart bättre att V stoppade en högerregering än att säga att de nyliberala inskränkningarna i las kommer godtas.
Därtill, så vitt jag kan se, bemöts Centerpartiets krav om skogsägandet och strandskyddet med relativ tystnad. Frågor som egentligen är som gjorda för att ta debatten om det privata ägandet, men perspektivet på ekonomisk demokrati verkar numera inte nå längre än till statliga investeringar inom industrin.
Löfven fälldes på socialdemokratiska principer. Det vi får uppleva nu är ingen vänstervåg, som det skulle kunna tolkas utifrån otaliga hyllningstexter och redovisningar av ny medlemsdata. Det vi upplever nu skulle kunna bli socialdemokratins renässans i mindre grådassig förpackning; detta på bekostnad av ett parlamentariskt alternativ som i ord och handling vill avskaffa klassamhället. Inflödet av nya medlemmar som säkerligen till stor del består av besvikna sossar riskerar att bana väg för att cementera högerförflyttningen på interndemokratiskt vis.
Jag vill gratulera alla ideologiska socialdemokrater som äntligen hittat hem, och självklart alla hyresgäster. Till er vars mål inte består av det starka samhället à la Erlander, till er som strävar efter ett socialistiskt samhälle: jag beklagar.
Jag kan därmed ta på mig epitetet revolutionsromantiker. Jag kommer aldrig slänga tre år av miljövetarstudier i sjön genom att predika vare sig grön tillväxt eller folkhemmet. Den faktiska breda vänstern bör aldrig dagdrömma om socialdemokratins storhetstider eller vurma för vare sig Joe Biden eller staten, men däremot för att flytta makten till folket.
Vi borde backa socialister, klimataktivister, kommunister, anarkister, feminister och antifascister tills dagen vi dör, men aldrig mer mysfika med fackpampar och industriledare. Våra händer ska aldrig sträckas ut till nyliberaler, men våldsmonopolet kan få ett finger och förorternas samt landsbygdens lokala rörelser vårt blod, svett och tårar.
Vi kan aldrig tillåta oss att immobilisera klasskampen genom att hävda att nyliberalismen är död, i stället kommer jag fortsätta ropa slagorden SOCIALDEMOKRATI – KLASSFÖRRÄDERI på första maj, oberoende av i vilken form socialdemokratin uppträder.
Jag kommer definitivt aldrig skämmas för att jag strävar efter en socioekologisk revolution i kampen för ett klasslöst och statslöst samhälle. Om Vänsterpartiets nyförvärvade självförtroende kan sträcka sig till att omfamna mer än folkhemmet återstår däremot att se.
