Det här är saker vi alltid har vetat: lidandet är ojämnt fördelat. Våldet, fattigdomen, den utarmade jorden. Uppmärksamheten.
Sedan kriget i Tigray i norra Etiopien bröt ut har vi med bakgrund i Tigray fokuserat på att försöka fånga omvärldens uppmärksamhet. Vi kommer med statistik, med fakta, med satellitbilder. När bilder och vittnesmål tar sig förbi telefonlinjer och nätverk som har varit blockerade sedan krigets början delar vi dem. Vi vet att Tigray inte är tyst, utan tystat – att det talar.
Vi studerar bilderna och vittnesmålen. Efteråt ligger vi vakna, eller ringer varandra vid tretiden, när alla andra sover. Pratar om de senaste nyheterna, vilka som har lyckats fly, vilka som har fängslats. Distraherar varandra. Väntar på att natten ska lätta.
Över femhundra dagar har gått sedan premiärminister Abiy Ahmed invaderade Tigray. Över femhundra dagar av mödrar som sliter på jobbet, kommer hem och organiserar sig, sitter i möten till midnatt. Över femhundra dagar av upplysningskampanjer, namninsamlingar, arbete i flyktinglägren i Sudan, demonstrationer utanför utrikesminister Ann Lindes kontor. Över femhundra dagar av total koncentration, av hundraprocentig uppmärksamhet, från oss om inte från omvärlden.
Så här kan kriget förklaras i korthet: det inleddes den 4 november 2020, som svar på att majoritetspartiet i Tigray, TPLF, enligt regeringen skulle ha attackerat federala militära baser. Men invasionen skedde också kort efter att Tigray valde att genomföra sitt delstatsval, trots att regeringen yrkade på att det skulle ställas in på grund av pandemin. Vad som av Abiy Ahmed beskrevs som en ”polisiär insats” har visat sig vara en koordinerad attack, som redan från början involverade Eritrea och miliser från den angränsande Amhararegionen.
Vi kämpar för att få uppmärksamhet från det internationella samfundet. Vi berättar om våra vänner, morföräldrar, kusiner. Vi delar artiklar om massakrerna utförda av de federala trupperna, avrättningarna, våldtäkterna. En kvinna som överlevde en gruppvåldtäkt berättar att soldaterna som med het metall brände hennes livmoder inifrån sade: ”En tigrayansk livmoder ska inte få föda.”
Den egentliga konflikten, den som faktiskt startade kriget, står mellan ett centralstyrt och enhetligt Etiopien eller ett federalt system. Det centralstyrda Etiopien, med amhariska som officiellt språk och den ortodoxa kristna religionen i centrum, har dominerat etiopisk politik i århundraden. Lika länge har den mött motstånd från nationens många minoriteter, som vill ha inflytande över hur Etiopien ser ut och styrs. Den marxistiske aktivisten Walleligne Mekonnen skrev redan 1969 en artikel i vilken han argumenterade för att Etiopien bestod av flera folk, flera nationer, som förtrycktes av det han kallade för ”ägandeklassens etiopiska nationalism.”
Efter att militärdiktaturen besegrades på 90-talet skrevs ett federalt system in i konstitutionen, bland annat av framträdande medlemmar ur TPLF. Etiopien delades in i delvis autonoma regioner, löst baserade på språk och etnicitet. Detta vill Abiy Ahmeds regering upplösa genom att invadera Tigray, där det federala systemet har starkt stöd.
Vi berättar om vad det kostar Tigray. Vi beskriver den pågående svälten, ett resultat av medvetna blockader från regeringens håll, att de vägrar släppa in humanitär hjälp i regionen. Att åtminstone 400 000 tigreaner svälter, att tusentals barn dör, att de sjukhus som klarade sig undan bomberna saknar mat och medicin. Etnisk rensning, säger vi, utan att hörsammas förrän nu, då det har bekräftats av en rapport från Amnesty och Human Rights Watch den 6 april.
En halv miljon. En halv miljon döda, enligt experter som har bevakat kriget från början. En halv miljon.
Vi får höra: närhetsprincipen. Vi får höra: man blir trött på bilder av lidande, man orkar inte ta in det. Våra flyktingar välkomnas inte, utan dränks av europeisk politik. Vi får höra: det är bara så det är, man kan inte bry sig om allting, man kan inte ta emot alla.
Och natten lättar inte. Och en halv miljon döda. Och uppmärksamheten är fortfarande ojämnt fördelad.
