Jag växte upp med tredje stånd­punkten i mitt kommunistiska barn­doms­hem på 50-talet. Vi gillade Sovjetunionen men tyckte att tredje ståndpunkten var ganska schysst eftersom den förfäktade fredlig samexistens och ville balansera mellan stormakterna. Paradoxalt nog var det Vietnamkriget och deltagandet i FNL-rörelsen som förändrade familjens och vännernas syn på Sovjet. Olyckligtvis förflyttades våra sympatier över till Mao Zedongs Kina. När vi efter en tid förstod att inte heller Kina var ett mönstersamhälle intog vi en försiktigt avvaktande hållning; vare sig Sovjet/Ryssland eller Kina var någonting att ha, men USA var ändå lite elakare.

Detta gällde fram till Putin-Rysslands invasion av Ukraina. Nu kom USA:s förbrytelser att blekna en del jämfört med de imperialistiska ambitioner Ryssland uppvisar genom att brutalt försöka erövra och tillsätta en lydregim i ett, visserligen, bräckligt demokratiskt land. Därför får jag dåliga vibbar när jag läser Jan Wiklunds och Stefan Sjölanders debattinlägg i Flamman nr. 13/2022. Jag reagerar på inställningen att det inte går att kritisera Putins angreppskrig på Ukraina utan att nämna Natos alla förbrytelser. Förutom att det kan bli ganska tjatigt kan det möjligen tolkas som ett försök att förminska Putins brott genom att man ivrigt påtalar andras liknande brott. Där har vi likheten med kalla krigets tredje ståndpunkt, den så kallade kålsuparteorin.

Wiklund kompletterar sin variant av tredje ståndpunkten med att uppmana de stridande parterna att ta sitt ansvar för att konflikten inte trappas upp och att det är bättre att man samarbetar än att bråka och hysa misstro mot varandra. Enligt Wiklund är det EU som bär skuld till det han kallar inbördeskriget i Ukraina eftersom EU förbjöd Ukraina att teckna handelsavtal med Ryssland. Inbördeskriget som sedan är orsaken till att Ryssland invaderade Ukraina. I Wiklunds historieskrivning är det inte Putin som hotar med kärnvapen utan president Biden.

Sjölanders variant av kålsuparteorin är att Ryssland har lika stor rätt att ha sin ”intressesfär” och inte tillåta Nato-militär intill sina gränser som USA som 1962 motsatte sig kärnvapenbestyckade missiler på Kuba. Nu finns inte den typen av missilförsvar i vare sig angränsande Nato-länder eller i Ukraina, Georgien eller Moldavien. Nato-expansionen är ingenting annat än att stater som ligger nära Ryssland av ren självbevarelsedrift vill fatta sina egna säkerhetspolitiska beslut. Sjölander vill beteckna västs motvilja mot att låta Ryssland närma sig EU och Nato på 2000-talet som aggression, likställt med Libyen och Irak. I själva verket var det Rysslands krav på inflytande i grannstaterna som omöjliggjorde ett närmande. Annars är det mest allvarliga i debattörernas relativisering att de helt förbiser vilka som står för demokrati och försvar för mänskliga rättigheter och vilka system som bygger på förtryck och autokrati.