Kultur

Kampen om Kollontaj

Pionjär. Aleksandra Kollontaj blev historiens första kvinnliga regeringsledamot när hon blev folkkommissarie för sociala frågor i Sovjetunionens riksdag.Här talar hon i Moskva 1921 i egenskap av ledare för kommunistpartiets kvinnoavdelning.

Vem var egentligen den feministiska ikonen Aleksandra Kollontaj – och vad ville hon? En ny antologi söker svar men tycks glömma att hon var kommunist.

Kultur

Sovjetunionens ledare Josef Stalin, kommunisten och sedermera socialdemokraten Zeth ”Zäta” Höglund, läkaren och liberalfeministen Ada Nilsson, revykungen Karl Gerhard. Alla svärmade de för bolsjeviken, feministen, författaren och diplomaten Aleksandra Kollontaj medan hon levde och ville göra henne till sin.

Femtioåtta år efter hennes död är det fortfarande många som drar i Aleksandra Kollontaj och vill göra henne till sin. I antologin Red love: A reader on Alexandra Kollontai låter tre redaktörer ett tjugotal akademiker, konstnärer, författare och aktivister skriva av sig om Kollontajs liv och politiska gärning.

Det är rätt så blandad kompott. Författaren och Kollontaj-kännaren Agneta Pleijel bidrar både med sin gedigna kunskap och med hela manuset till sin pjäs om revolutionärens liv från 1979 och samtalet mellan konstnärerna och konstvetarna Joanna Warsza, Michele Masucci och Dora García om Kollontajs påverkan på familjepolitiken och barnomsorgen i de kommunistiska länderna tillhör det mest läsvärda.

Statsvetaren och sociologen Oxana Timofeeva tappar däremot bort mig när hon använder Kollontajs teorier för en tolkning av sagan om Snövit och de sju dvärgarna som en djupt liggande manlig gangbang-fantasi och konstnären Bini Adamczak bygger ett resonemang om hur oktoberrevolutionen var patriarkal till sitt uttryck utifrån (det obekräftade) ryktet att anti-bolsjeviken Aleksandr Kerenskij tvingades fly Moskva utklädd i kvinnokläder.

I förordet till Red love gör man heller ingen hemlighet av att man söker efter den queera Kollontaj, framhåller hennes tankar om självhushållning och försöker anpassa hennes politiska analyser om familjen och sexualiteten till en modern kulturkritik. Detta trots att såväl Kollontajs politiska texter som hennes skönlitterära var tryggt förankrade i en marxistisk och historiematerialistisk samhällssyn.
Med respekt för att det alltid är svårt att veta vad en sedan länge död person hade tyckt om idéer och fenomen som uppkom långt senare – konstnären Sophia Tabatadze försöker i någon sorts desperation organisera en seans för att ställa frågor till Kollontaj direkt – så tar många av de medverkande i Red love stundtals till väldiga krumbukter för att undvika kommunisten Kollontaj.

Precis som Rosa Luxemburg – som skrev några av historiens fränaste angrepp på reformismen under sin levnad – kan omhuldas av vänstersossar som Göran Greider hundra år senare, kan uppenbarligen Aleksandra Kollontaj – som ingick som enda kvinna i bolsjevikernas centralkommitté – stöpas om till en snäll friherrinna med rättvisepatos som skrev om kärlek och relationer utifrån någon sorts kulturradikal ståndpunkt.
Precis som med Luxemburg utgår också samtida försök att lyfta fram Kollontaj på antagandet att hon var smart trots att hon var organiserad kommunist. Det vilar på den borgerliga, och djupt elitistiska, idén att smarta och upplysta personer känns igen på att de höjer sig över kollektivet och aldrig litar till några ”stora idéer”. Ingen verkar ha tänkt tanken att Kollontajs smarta och banbrytande teorier kan ha varit en produkt av den övertygelse och politiska rörelse hon var en del av.

Det socialistiska samhället var förutsättningen för kvinnans frigörelse, enligt Kollontaj. Inte genom att kvinnliga egenskaper eller det obetalda hemarbetet ”uppvärderades” i någon samhällsdiskurs. En proletär sexualmoral skulle, genom kommunismens seger, ersätta den borgerliga och åstadkomma en fullkomlig jämlikhet, byggd på frihet och öppenhet mellan könen.

Men att tänka stort, rätt och rent kan vem som helst göra. Att omsätta radikala idéer i konkret politik är däremot svårare. Eftersom Aleksandra Kollontaj inte bara satt på sin kammare och tänkte utan faktiskt deltog i politiken lyckades hon i rollen som folkkommissarie för sociala frågor i bolsjevikernas regering driva igenom en, för sin tid, unikt progressiv lagstiftning. Kvinnor fick rätt till skilsmässa och betald ledighet i samband med förlossning. Aborter legaliserades, barn födda utanför äktenskapet fick samma rättigheter som andra och ”sodomi”, som det då kallades, avkriminaliserades.

Strävan efter att utveckla den proletära sexualmoralen vidare mötte dock också motstånd. Pleijel beskriver det i efterordet till novellsamlingen Arbetsbiens kärlek som att ”Kollontajs syn på kvinnans frigörelse råkade i allvarlig kollision med de ekonomiska och politiska realiteterna vid denna tid”. Kollontaj, och den så kallade arbetaroppositionens inom bolsjevikpartiets som hon var en del av, strävade efter reformer som förutsatte en överflödesekonomi men verkligheten var att den unga sovjetstaten låg i spillror efter inbördeskriget och helt saknade dessa förutsättningar. Trots vissa meningsskiljaktigheter stod Kollontaj dock på god fot med både Lenin och Stalin, vilket vissa menar räddade henne under utrensningarna under det sena 1930-talet.

Kollontajs och oktober­revolutionens idéer om jämlikhet mellan könen var heller inget som vann genomslag i de västerländska protodemokratierna under mellankrigstiden. Precis som arbetarklassens maktanspråk avfärdades som pöbelvälde drevs det friskt med de sovjetiska kvinnornas påstådda lössläppthet och de borgerliga romantikerna greps av oro inför att Kollontajs visioner skulle leda till ett avmystifierande av det gåtfulla spelet mellan man och kvinna där erotiken blev nästa frihet att rationaliseras ner i en femårsplan.

Kollontaj själv sägs ha fått stå modell till Greta Garbos sovjetiska titelkaraktär i filmen Ninotchka från 1939 som i kontrast till den eldige, franske playboygreven Leon (Melvyn Douglas) iskallt beskriver kärleken som ett resultat av ”ordinär biologi och kemiska processer”. Ninotchka överger givetvis sina ideal och sitt hemland för den lockande kapitalismen och borgerliga kärleken i väst, men det gjorde aldrig Kollontaj, även om hon bodde långa perioder utomlands i Mexiko, Norge och Sverige som världens första kvinnliga diplomat.

En av redaktörerna till Red love är Sveriges kulturråd i Moskva, Maria Lind, och det kan man se som ett kvitto på hur ofarliggjord och avpolitiserad Aleksandra Kollontaj är 2020. Samkönade relationer, tillgång till säkra aborter, föräldraförsäkring med mera är, för de flesta, inga kontroversiella frågor och Kollontajs och oktoberrevolutionens betydelse för de sociala framsteg som långt senare även nådde till Sverige är förpassad till samma dunkla, förljugna historieskrivning som behandlar kampen om rösträtten eller arbetarklassens rätt till politisk och facklig organisering som en evolutionär, friktionslös process där borgerligheten drev på framåtskridandet i minst lika stor utsträckning som vänstern.

Att Kollontaj upplever en renässans bland östeuropeiska socialister och feminister, vilket flera av de medverkande i Red love framhäver, är knappast märkligt. Hundra år efter oktoberrevolutionen, när den liberala friheten fått knappt 30 år på sig att verka i Ryssland, firade Vladimir Putin minnet genom att avkriminalisera våld i hemmet och östeuropeiska kvinnor åker i dag till Sverige för att kunna göra lagliga aborter istället för tvärtom, som var fallet under 60- och 70-talen. Drömmen om den nya människan och den röda kärlek som Kollontaj stakade ut vägen för lever men kräver uppenbarligen återupplivandet av gamla strider.
Erik Haking

    Kultur