Inrikes 03 maj, 2019

Kampen om tiden

I år är det 100 år sedan åtta timmars arbetsdag infördes. Den senaste lagen om utökad semester kom 1978. Medborgarlön och sex timmarsarbetsdag tycks ständigt diskuteras — men de åtta timmarna består. Vad hände egentligen med kampen om arbetstiden?

Tiden. Detta på många vis obegripliga mått som ramar in tillvaron och utgör skiljelinjen mellan vardag och semester, vila och arbete, sömn och vaka. I kalendrar och klockor löper detta mått som konturer runt dagarna. Åtta timmars arbete, åtta timmars fritid, åtta timmars vila är den gyllene regeln om de flesta av våras liv, en formulering sprungen ur arbetarrörelsens begynnelse. Det stod som Andra Internationalens främsta slagord vid sidan av allmän rösträtt i slutet av 1800-talet för att sätta stopp för de tolv timmars arbetsdag som var mångas verklighet då.

Att arbeta mycket och länge var ingenting nytt för den tidens arbetare. Det nya var tiden som mått på hur stor del av ens arbetskraft som var köpt. Det som förut hade begränsats av solens upp- och nedgång eller väder, vind och årstid byttes under industrialismen och fabriksarbetets framfart ut mot stämpelklockor, lysrör som möjliggjorde arbete under dygnets alla timmar och exakta tidsangivelser på när arbetet slutade och när det började igen. Tiden blev med ens ofrånkomligt sammansvetsad med arbetsbegreppet och det som tidigare varit en diffus linje mellan arbete och fritid fick skarpa konturer. På så vis blev klockan ett av de mesta centrala verktygen i hur mycket av en vara en människa kan bli.
– Man kan säga att så länge det har funnits arbetstid har det funnits en konflikt i hur lång den ska vara. Tidmätning blev ett väldigt viktigt instrument i kapitalismen och kampen om arbetstiden blev en viktig symbolfråga ör den framväxande arbetarrörelsen. Karl Marx kallade normalarbetsdagen för arbetarklassens Magna Charta, säger Linn Spross, forskare i idéhistoria vid Uppsala universitet.

Man kan säga att så länge det har funnits arbetstid har det funnits en konflikt i hur lång den ska vara

På den tiden arbetade man i genomsnitt 63 timmar i veckan inom verkstadsindustrin och på andra håll ofta mer. Arbetarrörelsens krav var högljudda, frågan drevs av en utomparlamentarisk kraft och i sviterna av upploppsåret 1917 kom så under sensommaren 1919 den första lagen om åtta timmars arbete, dryga 60 år efter att den första motionen om arbetstidsförkortning lämnats in till riksdagen. Men de första lagstiftningarna kring arbetstid var varken särskilt generösa eller gällde alla. Lördagar var en arbetsdag som andra och någon semester var det inte tal om. Men det skulle komma att förändras.
– Historiskt sett har man framförallt drivit frågan om arbetstidsförkortning när arbetarrörelsen haft en framskjuten position och arbetarrörelsen framstått som en maktfaktor. Det var också lättare under 50-talet för då fanns en så enorm arbetskraftsdrift.

Under 1900-talet avlöste de arbetsrättsliga reformerna varandra. Semestern blev längre och arbetsveckan kortare. 40-timmarsveckan genomfördes 1973. Om den procentuella minskning av arbetstid som utvecklades under 1900-talet hade fortlöpt hade det inneburit att vi haft en 30-timmars vecka 2010.
– Hela diskussionen om arbetsrätt har förskjutits sedan krisen på 70-talet och nu är arbetsrätten under ett reellt hot hela tiden där man måste fokusera på att förhindra försämringar. Då drivs inte arbetstidsförkortning på det sättet, säger Linn Spross.

På 70-talet drevs frågan om sex timmars arbetsdag utifrån ett perspektiv om omfördelning av hushållsarbete av kvinnorörelsen och kvinnoförbund inom LO och Socialdemokraterna. Men ledningarna, som i LO, målade upp det som ett särintresse.

— Sex timmars arbetsdag gjordes till en kvinnofråga, ett särintresse som liksom många frågor som rör kvinnor kunde avfärdas som partikulärt och sopas under mattan.

Men genom kvinnoorganisationers påtryckningar uppnåddes en bred politisk uppslutning om att frigöra mer tid till att vara med familjen. Moderaterna var emot en arbetstidsförkortning men Liberalerna ville se en 30-timmars vecka.

— Kravet fick den här breda uppslutningen, men då hade frågan gått från att vara jämställdhetspolitisk till familjepolitisk. Efter ett decennium av diskussioner kom man fram till att man hellre ville ha flexibla arbetstider som en lösning istället för arbetstidsförkortning, säger Linn Spross.

Parallellt med nyliberalismens framfart och avregleringarnas 80- och 90-tal har även automatisering och ökad produktionstakt präglat arbetsmarknaden. Ändå har lönarbetets framskjutna position i gemene persons liv bestått. Enligt Linn Spross är det en fråga om att den reformistiska arbetarrörelsen, och inom LO och Socialdemokraterna, sällan har fått igenom de här frågorna utan press utifrån, som den mer revolutionärt lagda organiseringen runt 1917. Dessutom, berättar hon, är det en fråga om hur vi i dag ser på arbetsrätt.
– Arbetsrätten är i dag sedd som en lyx. Det är en förskjutning där Svenskt Näringslivs idéer blivit allmängods, att man ska anpassa produktionen till arbetsplatsen och folk blir förvånade över att strejker skadar arbetsgivarna. I ett sådant klimat är det svårt att tala om arbetstidsförkortning eftersom man inte längre tänker att det är en fråga om att fördela produktionsresultaten, säger hon.

På 70-talet gjordes de första opinionsmätningarna vad gäller sex timmars arbetsdag. Det har alltid funnits ett folkligt stöd, och det tycks inte minska. I mars förra året presenterades en statlig utredning för ett hållbart arbetsliv. Enligt utredningen finns det nästan 400 000 heltidsarbetande i Sverige som vill gå ned i arbetstid, oftast för att få tid till vård av anhöriga eller för att arbetet är krävande. Ändå hade bara var fjärde av de som ville gå ned i tid tagit upp frågan med sin arbetsgivare. Anledningen var en rädsla över att behöva utföra samma arbetsuppgifter på kortare tid och sämre löneutveckling och pension. Och av dem som frågat arbetsgivaren var det bara hälften som fick beviljad arbetstidsförkortning, alltså en åttondel av alla de som ville gå ned i tid.

Arbetsrätten är i dag sedd som en lyx. Det är en förskjutning där Svenskt Näringslivs idéer blivit allmängods, att man ska anpassa produktionen till arbetsplatsen och folk blir förvånade över att strejker skadar arbetsgivarna

Men det finns en bransch som sticker ut. Enligt en undersökning av tidningen Arkitekten arbetar var fjärde arkitekt deltid, och efterfrågan på att gå ned i tid ökar. Den främsta anledningen är enligt undersökningen att man vill vara hemma med sina barn.
– Vi har ingen djuplodande analys i det, men det tycks vara en strömning i samhället generellt att man vill arbeta mindre. Om jag ska spekulera kan det också handla om att arkitekter som kår är värderingsdrivna, säger Tobias Olsson, förbundsdirektör på Sveriges Arkitekter. Han gick själv ned i arbetstid för att kunna hämta och lämna sitt barn på förskolan. Han menar att det bland arkitekter finns en tendens att premiera andra värden än de ekonomiska, att yrkesrollen är del av en livsstil. Men att det i sig också är ett privilegium.
– Det här är ju en specifik kår inom ett akademikeryrke där man inte är så utsatt på arbetsmarknaden. Vi har en arbetslöshet som ligger på en procent och när folk rycker i en kan man ställa krav, säger han.

En högre efterfrågan på att arbeta mindre och flertalet experiment med sex timmars arbetsdag till trots, så lyfter inte riktigt frågan. Inom Kommunal har medlemmarna länge drivit på om kortad normalarbetstid med anledning av ett arbete som kräver så väl psykisk som fysisk utmattning av dem som utför det och resulterar i höga antal sjukskrivningar. Styrelsen har fortsatt lägga locket på, och trots att LO har 30-timmarsvecka som målsättning är det andra frågor som skymmer vägen dit.
– Det är en stark och levande fråga som märks på varje kongress, men man upplever från förbunden många andra typer av problem vad gäller arbetstid. Osäkra och korta anställningar, hyvling och timanställningar, krav på att få heltid som norm. Heltid är inte det i kvinnodominerade branscher, säger Joa Bergold, utredare på LO:s enhet för välfärd, utbildning och arbetsmarknad.
Hon berättar att arbetet med att driva heltid som norm ibland ifrågasätts, att människor hon möter inte kan förstå varför LO skulle driva frågan om att man ska arbeta mer, men då poängterar hon också att det är en fråga om hur vi definierar heltid, och hur öppna vi är för att göra just det.
– Det är ju inte skrivet i sten vad heltid är. Det måste finnas en öppenhet i hur vi ska se på normalarbetstidsmåttet. Men först måste vi sätta heltid som norm för de grupper där man inte har anställningstrygghet nog för att kunna försörja sig, säger hon.

Joa Bergold berättar att LOs ställningstagande är idag att arbetstidsförkortningar i första hand ska ske via avtal. Historiskt sett har dock lagstiftning gått före avtal när det gäller arbetstidsförkortningar som kommit hela arbetsmarknaden till del. För att en normalarbetstidsförkortning via lag ska bli aktuellt krävs att det ställs starka politiska krav, som synes något främmande idag. I tider av en prekarisering av arbetsmarknaden, gig-ekonomins framväxt med snabba påhugg och otrygga anställningar måste arbetarrörelsen, som även Linn Spross påpekat, i stället arbeta reaktivt.
– Urholkningen av trygga anställningar och heltid går så snabbt är det svårt för förbunden att gå in och kräva saker. När hela ramarna naggas i kanterna blir arbetstidsförkortning ett innehållslöst begrepp om vi ska hårdra det, eftersom det bara är dem som har trygga anställningar som kan tillgodogöra sig kortare arbetstid. När anställningstryggheten utmanas som idag så kommer det att stå i första rummet, säger Joa Bergold.

Hon tror att en förändring är i antågande. I och med de förändringar av automatisering som präglat arbetsmarknaden behövs nya system i hur vi organiserar arbetet. När mailen kan ticka in oavsett vart man befinner sig och arbetet sipprar in i fritiden blir gränsen mellan tiden och arbetet återigen uppluckrad.
– Det handlar om att fråga sig: är det meningen att det ska vara så här? Att hinna träffa sina familjer, pendla och hämta sina barn. Vara sjukvårdssamordnare för äldre föräldrar eller sitta i kö till BUP. Det handlar inte om fritid utan om det arbete vi måste göra för att klara av våra liv, och det är en existentiell fråga. Det som ligger utanför lönearbete måste finnas med, vad det är att vara människa och det goda arbetet — vad är det?

Arbetstidens historia

Partierna om arbets­tidsförkortning

VÄNSTERPARTIET
”Vänsterpartiet vill påbörja övergången till sex timmars arbetsdag. Som ett första steg föreslår vi en nationell satsning som innebär att staten avsätter medel för att införa sex timmars arbetsdag med bibehållen lön på ett arbetsställe i varje kommun och landsting i Sverige. Satsningen kan ske inom till exempel barn­omsorgen, sjukvården, äldreomsorgen och socialtjänsten och ska vara frivillig för kommuner och landsting.”

VÄNDPUNKT
”Arbetstidsförkortning är en bra lösning på båda problemen, en % kortare arbetstid minskar utsläppen med 0.8%. För första gången i historien kan vi producera mer än vi behöver, låt oss njuta av utvecklingen och arbeta mindre, fördela bättre. Ägnar vi större del av dagen åt det vi vill och de vi tycker om mår vi bättre.”

FEMINISTISKT INITIATIV
”F! arbetar för en generell arbetstidsförkortning till sex timmars arbetsdag/30 timmars arbetsvecka, med bibehållen lön. En arbets­tids­förkortning är en reform som till stor del betalar sig själv.”

MILJÖPARTIET
”Arbetstidsförkortning är en hjärtefråga för Miljöpartiet. Vi vill stegvis sänka normalarbetstiden, det måste dock ske i en takt som samhället klarar av. Arbetstiden ska vara flexibel för människors olika behov och livsfaser.”

SOCIALDEMOKRATERNA
”Vi menar att det hela tiden sker arbetstidsförkortningar i kollektiv­avtalsför­hand­lingar. Vi är inte för allmänna arbetstidsförkortningar.”

CENTERPARTIET
”Om vi skulle korta ned antalet arbetstimmar riskerar konsekvensen att bli att man tvingas sänka kraven på välfärden. För att kunna säkra hållbara och trygga pen­sioner samtidigt som vi lever längre är det både naturligt och nödvändigt att successivt höja pensionsåldern. Vi behöver en större rörlighet på arbetsmarknaden och ett livslångt lärande med kontinuerlig kompetensutveckling.”

LIBERALERNA
”En generell arbetstidsförkortning med bibehållen lön hotar välfärden. Enligt vår uppfattning är det viktigare att ta sig och lösa bristerna i arbetsmiljön än att införa en generell arbetstids­förkort­ning. Den genomsnittliga arbetstiden måste istället öka genom att fler sti­muleras att jobba längre upp i åldrarna och genom att sänka marginal­skatterna så att det lönar sig att göra karriär och arbeta fler timmar. Liberalerna är däremot inte emot enskilda individer som genom ett eget val väljer att gå ner i arbetstid och därmed lägre lön för att de har andra intressen och kan tänka sig att leva på en lägre standard.”

MODERATERNA
”Nej, det är inte en fråga vi driver. Tvärtom vill vi att jobben ska bli fler och att alla som kan arbeta också ska göra det. Till följd av den demografiska utvecklingen kommer detta att vara nödvändigt för att vi ska kunna upprättahålla en välfärd som kommer alla till del.”

KRISTDEMOKRATERNA
Ej inkommet svar.

SVERIGEDEMOKRATERNA
”Arbetstidsförkortningen är lagstadgad men ser olika ut beroende på vilket avtal man följer. Detta hanteras av parterna och det är inget politiken ska gå in i.”

Omslagsbild: Malin Granroth.

TV 19 september, 2025

Grillen #7: ”Odjur” – därför vill regeringen tysta Palestinarörelsen

I veckans Grillen: Moderaterna kallar judiska demonstranter för odjur – bra analys eller bristande vandel?

Grillen gästas av Sverige favoritteolog, Joel Halldorf, som pratar om varför kyrkan är motkraften som vi behöver. Intervjun presenteras i samarbete med Visk, Vänstern i Svenska kyrkan.

Avsnittet går även att se på Youtube.

Om avsnittet

Medverkande:
Leonidas Aretakis
Paulina Sokolow
Jacob Lundberg

Gäst:
Joel Halldorf

Vinjett:
Kornél Kovács

Kamera:
Maksim Nourala

Klippning:
Petter Evertsen

Diskutera på forumet (0 svar)
Veckobrev 19 september, 2025

Socialismen är också en tro

Cykelbud tar en rökpaus framför en mural med Jesusbarnet, i Masaya, Nicaragua. Foto: Esteban Felix/AP.

Tror du på Gud?

Själv har jag genom hela livet varit avundsjuk på människor med tro. Jag blev påmind om det när min femåriga son för två veckor sedan frågade: ”Vad händer när alla människor har dött och jorden har exploderat?” Han lyckades med det högertyckarna fantiserar om – att göra mig mållös.

Men vad ska vänstern med tro till – står inte den i vägen för kampen här och nu?

Så lät det i varje fall i Hjalmar Brantings första maj-tal 1917, ”Vågen stiger”. Där förklarade han att även om det finns undantag, så var det länge sedan ”religionens män […] vädjade till folket att se till all orättfärdighet, som bedrevs upp på samhällshöjderna. Nu har prästerskapet fått andra uppgifter.” De ”reda sina bon i skuggan av makten” och ”predika för folket underkastelse”, samt att ”allt är utmärkt väl beställt i denna den bästa av världar.”

Men det finns gott om exempel på motsatsen. Som Joel Halldorf förklarar i veckans avsnitt av Grillen (se här på Youtube), hämtade den tidiga arbetarrörelsen mycket av sitt befrielsespråk från kyrkan, och i den första svenska utgåvan av Kommunistiska manifestet lade översättaren Per Götrek till ett eget motto: ”Folkets röst är Guds röst”.

När jag sitter på de hårda träbänkarna tänker jag aldrig på hur jag ska ta mig framåt, utan på hur jag kan bli bättre inför människorna i min omgivning.

Och man kan lika gärna vända på det. Om någon miljard år kommer solen, en gul dvärg ungefär halvvägs genom sitt liv, att vara så varm att världshaven blir till ånga. På lång sikt är klimatet kört ändå. Så varför ska vi engagera oss?

Svaret på den frågan är i någon bemärkelse religiös. Om vi enbart ser till fakta så är allt förgäves. Vilken hybris att som individ försöka ta upp kampen mot termodynamikens orubbliga lagar.

Ändå gör vi det. Agerar utifrån en tro, även om åtminstone jag saknar språket för det.

I sitt tal citerar Hjalmar Branting den engelska socialistiska science fiction-författaren H.G. Wells, som menade att prästerna tappat bort sitt engagemang i världen, och borde hitta tillbaka till ”en verklig religiositet, det vill säga en verklig samhällssolidaritet i världen.”

För mig är kyrkan ett sådant rum. Ingen kommer fram och försöker sälja något, alla är välkomna. Precis som vänstern i sina bättre stunder. När jag sitter på de hårda träbänkarna tänker jag aldrig på hur jag ska ta mig framåt, utan på hur jag kan bli bättre inför människorna i min omgivning. Många av de finaste andliga platserna är också kombinationer av folkhem och kristendom – som Skogskyrkogården eller Markuskyrkan i södra Stockholm.

I helgen är det kyrkoval, och tanken att föra in partipolitiken i dessa fina rum tar emot. Men den är där, så givetvis kommer jag att rösta på något av de alternativ som bäst matchar min tro – en ”verklig samhällssolidaritet i världen”.

Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 19 september, 2025

Lång väg kvar på Sveriges nya elnät

Regeringens mål om att dubbla elproduktionen kräver en kraftig utbyggnad av elnäten. Foto: Erland Segerstedt.

I rekordfart har högspänningsledningen Aurora Line byggts från Luleälven till finska gränsen. Men elnätet behöver fortfarande byggas ut kraftigt. Prognoser pekar på att det totalt kan handla om kostnader på nära en biljon kronor – men de exakta siffrorna varierar kraftigt. ”Klart det ställer till det”, säger Maria Jalvemo på Svenska kraftnät.

Kilometer efter kilometer sträcker sig den 30 meter höga elledningen genom skogslandskapet. Men på en punkt längs sträckan pågår arbete. En skylift och några bilar står nere på marken, medan en person sakta förflyttar sig högt uppe i luften längs linan.

– Det är en cykel som sitter fast i ledningen. Vi har jobbat i sju dagar med att sätta upp plastbitar som ska skrämma bort fåglarna. Vi började i Messaure och nu har vi kommit till stolpe 316, berättar Pavel, som står på marken vid skåpbilen med material.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes/Nyheter 18 september, 2025

Toppmoderat anmäld för hets mot folkgrupp: ”Kallar judar för odjur”

Mattias Karlsson är gruppledare för Moderaterna i riksdagen. Foto: Henrik Montgomery / TT.

Anmälaren menar att Moderaternas gruppledare Mattias Karlssons beskrivning av en judisk vänstergrupp som ”odjur” är rasistisk – och beskriver anmälan som en symbolisk markering.

I samband med den tysta manifestation som arrangerades av en judisk vänstergrupp mot ett föredrag av en tidigare IDF-officer på det judiska kulturcentret Bajit gick flera politiker ut med hård kritik mot protesten.

Bland dem som fördömde manifestationen fanns utrikesminister Maria Malmer Stenergard och Socialdemokraternas partiledare Magdalena Andersson, som båda lyfte fram det faktum att den judiska Hillelskolan delar lokal med Bajit, och att det kan ha funnits elever på plats trots att protesten ägde rum efter skoltid.

Även Moderaternas gruppledare i riksdagen, Mattias Karlsson, kritiserade manifestationen i hårda ordalag:

I bilden på X-inlägget ser man tydligt att det är en judisk förening som håller i manifestationen

”Det är terror i vardagen. Det är antisemitism i sin renaste form. De som gör detta är inte aktivister, de är odjur”, skrev han i ett inlägg som fortfarande ligger uppe på X.

Nu har en polisanmälan lämnats in mot Mattias Karlsson – för hets mot folkgrupp. Bakom den står nätverket Nödrop Gaza, som i ett inlägg på Instagram beskriver hur Karlsson ”kallar judar för odjur”.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 18 september, 2025

Välfärdsstat ut, gigjobb in

Gigekonomin suger in arbetare när välfärdsstaten slutar skydda dem, menar forskaren Petter Törnberg. Foto: Janerik Henriksson/TT.

Gigekonomins framväxt och nedmonteringen av välfärdsstaten är två sidor av samma mynt, enligt en ny svensk-nederländsk studie. ”De bygger på en sårbar, arbetslös underklass som inte får skydd från någon välfärdsstat”, säger forskaren Juliana Chueri.

”Stoppa gigbolagen i välfärden!” vädjade nyligen trafikpolitikern Kadir Kasirga (S) i tidningen Transportarbetaren. 

Andelen privata leverantörer inom vård och omsorg har ökat överlag de senaste åren, främst under borgerliga regionstyren. Men i våras tog gigekonomin ett helt nytt kliv in på välfärdens arena, när app-taxibolaget Bolt – vars arbetsvillkor kritiserats som ”slavliknande” av chaufförer – vann en upphandling i region Uppsala, för att köra kollektivavtalslösa vårdresor. Kort därefter gjorde närliggande Sigtuna kommun samma sak, och har nu anförtrott Bolt med att köra skolskjuts och färdtjänst – under vad man beskriver som ”kollektivavtalsliknande villkor”.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 18 september, 2025

Svensk kostym, kurdiskt blod

Dansandet har också blivit en väg in i ett politiskt engagemang. Foto: Lisa Mattisson.

En folksång i radion under pandemin fick yrkeschauffören Björn Lindberg att börja dansa kurdisk dans. Nu har han en entusiastisk storpublik från hela världen som följer honom på Tiktok och Instagram.

Ding, ding, ding, ding, tjut, tjuut! På mobilskärmen syns en man i ett enkelt möblerat vardagsrum som rör sig med sirliga rörelser till kurdisk folkmusik. Det hörs på drillarna att det är en glädjedans och zurnan, blåsinstrumentet i låten tutar gällt som en säckpipa på speed. Höfterna rör sig, axlarna vickar och han bröstar upp sig och kastar då och då skälmska blickar mot kameran medan armarna svänger sensuellt. I handen håller han en sjal med den röd-grön-gula kurdiska flaggans färger som han snurrar i takt till rytmernas gung.

Det är bara en sak som sticker ut: den dansande mannen har ljust, rödlätt hår och liknar mest kaviar-Kalles storebror.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kommentar 17 september, 2025

Paulina Sokolow: Är församlingen till för oss judar – eller för Israel?

Utrikesminister Maria Malmer Stenergard (M) och Aron Verständig, ordförande judiska centralrådet vid en minnesstund för 7 oktober-attacken i Israel. Foto: Fredrik Sandberg / TT.

Judar mot judar. Så kan man beskriva det som hände i måndags, när aktionsgruppen Judisk antisionistisk allians genomförde en manifestation framför det judiska kulturcentret Bajit. Detta i protest mot att man bjudit in en tidigare IDF-officer till ett föredrag i samma hus där barn några timmar tidigare suttit vid sina bänkar. Kan man tänka sig en tydligare bild av den avgrundsdjupa sprickan som uppstått inom en av Sveriges minsta minoriteter? 

Hur kunde det bli så här? Det är inget vackert firande av jubileumsåret, då det uppmärksammas att det är 250 år sedan juden Aaron Isaac fick kungens tillåtelse att grunda en judisk församling. Det var så landet blev en – om än inte välkomnande famn – så definitivt en fruktsam jordmån för de första invandrarna att starta affärsrörelser, varav vissa skulle blomstra till dessa dagar och forma svenskt kulturliv. Vill man få en känsla av en sådan mötesplats så går det att besöka Judiska museet i Gamla stan, en undanskymd men interiört vacker byggnad som vittnar om en bit svensk, mångkulturell kosmopolitisk historia. 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Rörelsen 17 september, 2025

Hur kan Sverige kasta iranska feminister rakt in i döden?

Mordet på Mahsa Jina Amini uppmärksammas i Oslo, september 2023. Foto: Javad Parsa/NTB/TT.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

I dag tänder jag ett ljus för den unga iransk-kurdiskan Jina Mahsa Amini. Det är nämligen tre år sedan hon miste livet efter att ha misshandlats av Irans så kallade moralpoliser i Teheran.

Med all rätt väckte mordet ramaskri i hela landet. Hur kan en ung kvinna dödas bara för att hon inte dolt sitt hår tillräckligt väl under slöjan?

Tusentals kvinnor har under årtionden mördats av ayatollornas förtrycksapparat bara för att de velat leva fria liv eller deltagit i protester. Men mordet på Jina tände en unik gnista av motstånd.

Miljontals kvinnor och män gick ut på gatorna i Iran och ropade ”Kvinna, liv, frihet”. Unga kvinnor ryckte av mullornas turbaner. Bilder av Jina bars på demonstrationer från Teheran till Stockholm.

Att hon blev en sådan symbol beror till stor del på de två modiga journalisterna Nilufar Hamedi och Elaheh Mohammedi. 

Utvisningarna av Fereshteh och Narges illustrerar att Sverige inte menar allvar med sina fördömanden av kvinnoförtryck runt om i världen.

De avslöjade vad som hänt och vakade över henne på sjukhuset innan hon dog. En av de sista bilderna, där Jina ligger inför döden under en rutig filt med slangar i munnen och näsan, är outhärdlig.

Och ayatollorna, som i vanliga fall kontrollerar alla medier, blev ursinniga. Strax efter att bilderna på Jina på sjukhussängen spridits över hela världen frihetsberövades de två journalisterna. Hamedi och Mohammedi anklagades för att ha ”spridit propaganda och konspirera mot rikets säkerhet”. Först efter sjutton månader i fängelse och omfattande protester från omvärlden frigavs de.

När jag i dag sörjer Jinas orättfärdiga död är jag ledsen över något annat också. Sverige, en gång känt som en humanitär stormakt, utvisar kvinnorättsaktivister till Iran. Kvinnor som jagas av ayatollorna bara för att de kämpar för sina medsystrars rätt till att välja framtid, kärlekspartner och bestämma över sina kroppar. Det är oacceptabelt.

Låt mig nämna två av dem.

Fereshteh Javani (bilden) kom till Sverige för sex år sedan efter att ha kämpat för kvinnors rättigheter i Iran. Här organiserar hon ”Kvinna, liv, frihet”-manifestationer runt om i landet, samtidigt som hon arbetar och försörjer sig. Hennes kamp mot ayatollorna i Iran är ingen hemlighet eftersom hon också framträtt i bland annat Flamman. Men trots att hon riskerar avrättning i Iran har Migrationsverket beslutat att utvisa henne dit.

En annan kvinna som fortsatt sitt engagemang för både kvinnors och kurders rättigheter i Sverige är Narges Hashemi, som flyttade hit för ett decennium sedan med sin bror Edris. Även hon har organiserat ”Kvinna, liv, frihet”-manifestationer och finns med säkerhet på Teheran-regimens lista över dem som ska straffas.

Läs mer

Ändå insisterar Migrationsverket, på direktiv av Tidö-regeringen, på att hon måste lämna Sverige omedelbart. Och som en kriminell måste hon två gånger i veckan anmäla sig till Migrationsverket i Märsta.

Utvisningarna av Fereshteh och Narges illustrerar att Sverige inte menar allvar med sina fördömanden av kvinnoförtryck runt om i världen. Hur kan vi kasta kvinnorättsaktivister som sökt skydd hos oss tillbaka till sina förtryckare? Har skamlösheten inga gränser?

Nu är jag rädd att jag snart behöver tända fler ljus. För de kvinnorättsaktivister som Sverige utvisar till Iran.

Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes/Nyheter 17 september, 2025

Bjöd in IDF-soldat till Stockholm – detta är Miff

Miff firar Israels självständighetsdag i Oslo – medan demonstranter protesterar mot Miff. Foto: Amanda Pedersen Giske / NTB.

Föreningen Med Israel för fred (Miff) växer snabbt, och har goda kontakter inom skandinavisk politik. Vilka står bakom den norska organisationen, som bjuder in israeliska soldater och extremistiska bosättare till Stockholm?

”Djupt skamligt att demonstrera mot Israel utanför en judisk skola i Sverige. Många judiska barn och familjer känner stor oro och lever med polisbevakning varje dag,” skrev finansminister Elisabeth Svantesson på X om gruppen Judisk antisionistisk allians protest mot den israeliska soldaten Eldar Maiders föreläsning i Stockholm. 

Föredraget hölls på det judiska kulturcentret Bajit, granne med Hillelskolan. Enligt ministern visade demonstranterna ”ingen solidaritet” utan ”passerade ytterligare en skamlös gräns”.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Ledare 17 september, 2025

Vi känner med Karl-Oskar – men skiter i våra barn

I norska Lofoten snuddar Golfströmmen vid kusten. Foto: Magnus Hjalmarson Neideman/SVD/TT.

Samma politiker som diskuterar om perser och kurder kan vara svenskar, rycker på axlarna åt att Norden snart kan vara obeboeligt. Var är solidariteten med nästa generations svenskar?

När min son var fem år gammal kom han ut i köket en sen kväll efter nattning och frågade upprört: ”Men vem var apan?!” Jag förstod ingenting. Han förklarade: ”Pappa är människa, farfar är människa och hans pappa var nog också människa. Så vem var apan egentligen?”

Då förstod jag. Han hade sett den klassiska bildserien av evolutionen, från krum apa till rakryggad homo sapiens. Nu undrade han, helt logiskt, hur långt tillbaka i släkten man måste gå för att hitta den där supercoola apan. Kunde det vara farfars farfar? Han famlade klumpigt efter gränserna för ett biologiskt ”vi”. Var börjar det – och var tar det slut?

Det är en rimlig fråga från ett barn. Mindre rimligt är att svenska makthavare tycks vara lika uppslukade av var vi:et börjar och slutar. Det märks inte minst på diskussionerna om kulturkanon, eller Jessica Stegruds påpekande av det ”talande” i att den diskuterades av en perser och en kurd – det vill säga kulturminister Parisa Liljestrand och socialdemokraten Lawen Redar.

Det svenska historiska vi:et tycks sträcka sig till mitten av 1800-talet, tiden för Utvandrarna-sviten. Karl-Oskars och Kristinas lidande och hopp kan vi än i dag solidarisera oss med. Längre tillbaka än så förvandlas historiska människor till platta figurer som vikingar och trälar, svåra att identifiera sig med. Det påstås att kineser har en levande vi-känsla som når 5 000 år tillbaka i tiden. Här klarar vi 150.

Nog är det märkligt att vi kan känna med Karl-Oskar och Kristina, men inte med svenskar två generationer framåt i tiden.

Men det verkliga mysteriet är inte hur långt tillbaka vi kan känna gemenskap. Det är varför vi inte tycks kunna sträcka vårt vi framåt i tiden mer än till nästa val. I slutet av augusti publicerades en studie (van Westen et al, JGR Oceans, 24/8) som är talande för detta ointresse. Där forskningen tidigare har trott att risken för Golfströmmens kollaps var relativt låg, kanske fem procent, visar nya beräkningarna på 25 procent i ett låg-utsläppsscenario – och hela 70 procent i värsta fall. Kollapsen beräknas i så fall inträffa från år 2063 och under de följande årtiondena.

Ja, det är modeller. Risker och sannolikheter. Men vi pratar heller inte om Motala ström utan om Golfströmmen – den makalösa pumpen i Atlanten som drivs av salt och värme och som gör Norden beboeligt. Den som låter oss odla potatis på sommaren och överleva vintern.

Läs mer

De gastkramande risktalen borde ha toppat varje nyhetssändning. Partiledarna som ständigt ropar om ett hotat ”vi” borde ha stått i kö för att kommentera. Här talar forskare om en 50–50-risk att själva den mäktiga pump som upprätthåller livet i Norden och möjliggjort både vikingar och Gustav Vasa riskerar att upphöra inom livstiden för dagens svenska skolbarn! Och de som får tåpirrningar av fortissimon i ”Ja, jag vill leva, jag vill dö i Norden”, just de, kunde inte bry sig mindre.

Nog är det märkligt att vi kan känna med Karl-Oskar och Kristina, men inte med svenskar två generationer framåt i tiden. Kanske borde man ha skrivit in Golfströmmen i kulturkanon?

Diskutera på forumet (1 svar)