Tiden. Detta på många vis obegripliga mått som ramar in tillvaron och utgör skiljelinjen mellan vardag och semester, vila och arbete, sömn och vaka. I kalendrar och klockor löper detta mått som konturer runt dagarna. Åtta timmars arbete, åtta timmars fritid, åtta timmars vila är den gyllene regeln om de flesta av våras liv, en formulering sprungen ur arbetarrörelsens begynnelse. Det stod som Andra Internationalens främsta slagord vid sidan av allmän rösträtt i slutet av 1800-talet för att sätta stopp för de tolv timmars arbetsdag som var mångas verklighet då.

Att arbeta mycket och länge var ingenting nytt för den tidens arbetare. Det nya var tiden som mått på hur stor del av ens arbetskraft som var köpt. Det som förut hade begränsats av solens upp- och nedgång eller väder, vind och årstid byttes under industrialismen och fabriksarbetets framfart ut mot stämpelklockor, lysrör som möjliggjorde arbete under dygnets alla timmar och exakta tidsangivelser på när arbetet slutade och när det började igen. Tiden blev med ens ofrånkomligt sammansvetsad med arbetsbegreppet och det som tidigare varit en diffus linje mellan arbete och fritid fick skarpa konturer. På så vis blev klockan ett av de mesta centrala verktygen i hur mycket av en vara en människa kan bli.
– Man kan säga att så länge det har funnits arbetstid har det funnits en konflikt i hur lång den ska vara. Tidmätning blev ett väldigt viktigt instrument i kapitalismen och kampen om arbetstiden blev en viktig symbolfråga ör den framväxande arbetarrörelsen. Karl Marx kallade normalarbetsdagen för arbetarklassens Magna Charta, säger Linn Spross, forskare i idéhistoria vid Uppsala universitet.

Man kan säga att så länge det har funnits arbetstid har det funnits en konflikt i hur lång den ska vara

På den tiden arbetade man i genomsnitt 63 timmar i veckan inom verkstadsindustrin och på andra håll ofta mer. Arbetarrörelsens krav var högljudda, frågan drevs av en utomparlamentarisk kraft och i sviterna av upploppsåret 1917 kom så under sensommaren 1919 den första lagen om åtta timmars arbete, dryga 60 år efter att den första motionen om arbetstidsförkortning lämnats in till riksdagen. Men de första lagstiftningarna kring arbetstid var varken särskilt generösa eller gällde alla. Lördagar var en arbetsdag som andra och någon semester var det inte tal om. Men det skulle komma att förändras.
– Historiskt sett har man framförallt drivit frågan om arbetstidsförkortning när arbetarrörelsen haft en framskjuten position och arbetarrörelsen framstått som en maktfaktor. Det var också lättare under 50-talet för då fanns en så enorm arbetskraftsdrift.

Under 1900-talet avlöste de arbetsrättsliga reformerna varandra. Semestern blev längre och arbetsveckan kortare. 40-timmarsveckan genomfördes 1973. Om den procentuella minskning av arbetstid som utvecklades under 1900-talet hade fortlöpt hade det inneburit att vi haft en 30-timmars vecka 2010.
– Hela diskussionen om arbetsrätt har förskjutits sedan krisen på 70-talet och nu är arbetsrätten under ett reellt hot hela tiden där man måste fokusera på att förhindra försämringar. Då drivs inte arbetstidsförkortning på det sättet, säger Linn Spross.

På 70-talet drevs frågan om sex timmars arbetsdag utifrån ett perspektiv om omfördelning av hushållsarbete av kvinnorörelsen och kvinnoförbund inom LO och Socialdemokraterna. Men ledningarna, som i LO, målade upp det som ett särintresse.

— Sex timmars arbetsdag gjordes till en kvinnofråga, ett särintresse som liksom många frågor som rör kvinnor kunde avfärdas som partikulärt och sopas under mattan.

Men genom kvinnoorganisationers påtryckningar uppnåddes en bred politisk uppslutning om att frigöra mer tid till att vara med familjen. Moderaterna var emot en arbetstidsförkortning men Liberalerna ville se en 30-timmars vecka.

— Kravet fick den här breda uppslutningen, men då hade frågan gått från att vara jämställdhetspolitisk till familjepolitisk. Efter ett decennium av diskussioner kom man fram till att man hellre ville ha flexibla arbetstider som en lösning istället för arbetstidsförkortning, säger Linn Spross.

Parallellt med nyliberalismens framfart och avregleringarnas 80- och 90-tal har även automatisering och ökad produktionstakt präglat arbetsmarknaden. Ändå har lönarbetets framskjutna position i gemene persons liv bestått. Enligt Linn Spross är det en fråga om att den reformistiska arbetarrörelsen, och inom LO och Socialdemokraterna, sällan har fått igenom de här frågorna utan press utifrån, som den mer revolutionärt lagda organiseringen runt 1917. Dessutom, berättar hon, är det en fråga om hur vi i dag ser på arbetsrätt.
– Arbetsrätten är i dag sedd som en lyx. Det är en förskjutning där Svenskt Näringslivs idéer blivit allmängods, att man ska anpassa produktionen till arbetsplatsen och folk blir förvånade över att strejker skadar arbetsgivarna. I ett sådant klimat är det svårt att tala om arbetstidsförkortning eftersom man inte längre tänker att det är en fråga om att fördela produktionsresultaten, säger hon.

På 70-talet gjordes de första opinionsmätningarna vad gäller sex timmars arbetsdag. Det har alltid funnits ett folkligt stöd, och det tycks inte minska. I mars förra året presenterades en statlig utredning för ett hållbart arbetsliv. Enligt utredningen finns det nästan 400 000 heltidsarbetande i Sverige som vill gå ned i arbetstid, oftast för att få tid till vård av anhöriga eller för att arbetet är krävande. Ändå hade bara var fjärde av de som ville gå ned i tid tagit upp frågan med sin arbetsgivare. Anledningen var en rädsla över att behöva utföra samma arbetsuppgifter på kortare tid och sämre löneutveckling och pension. Och av dem som frågat arbetsgivaren var det bara hälften som fick beviljad arbetstidsförkortning, alltså en åttondel av alla de som ville gå ned i tid.

Arbetsrätten är i dag sedd som en lyx. Det är en förskjutning där Svenskt Näringslivs idéer blivit allmängods, att man ska anpassa produktionen till arbetsplatsen och folk blir förvånade över att strejker skadar arbetsgivarna

Men det finns en bransch som sticker ut. Enligt en undersökning av tidningen Arkitekten arbetar var fjärde arkitekt deltid, och efterfrågan på att gå ned i tid ökar. Den främsta anledningen är enligt undersökningen att man vill vara hemma med sina barn.
– Vi har ingen djuplodande analys i det, men det tycks vara en strömning i samhället generellt att man vill arbeta mindre. Om jag ska spekulera kan det också handla om att arkitekter som kår är värderingsdrivna, säger Tobias Olsson, förbundsdirektör på Sveriges Arkitekter. Han gick själv ned i arbetstid för att kunna hämta och lämna sitt barn på förskolan. Han menar att det bland arkitekter finns en tendens att premiera andra värden än de ekonomiska, att yrkesrollen är del av en livsstil. Men att det i sig också är ett privilegium.
– Det här är ju en specifik kår inom ett akademikeryrke där man inte är så utsatt på arbetsmarknaden. Vi har en arbetslöshet som ligger på en procent och när folk rycker i en kan man ställa krav, säger han.

En högre efterfrågan på att arbeta mindre och flertalet experiment med sex timmars arbetsdag till trots, så lyfter inte riktigt frågan. Inom Kommunal har medlemmarna länge drivit på om kortad normalarbetstid med anledning av ett arbete som kräver så väl psykisk som fysisk utmattning av dem som utför det och resulterar i höga antal sjukskrivningar. Styrelsen har fortsatt lägga locket på, och trots att LO har 30-timmarsvecka som målsättning är det andra frågor som skymmer vägen dit.
– Det är en stark och levande fråga som märks på varje kongress, men man upplever från förbunden många andra typer av problem vad gäller arbetstid. Osäkra och korta anställningar, hyvling och timanställningar, krav på att få heltid som norm. Heltid är inte det i kvinnodominerade branscher, säger Joa Bergold, utredare på LO:s enhet för välfärd, utbildning och arbetsmarknad.
Hon berättar att arbetet med att driva heltid som norm ibland ifrågasätts, att människor hon möter inte kan förstå varför LO skulle driva frågan om att man ska arbeta mer, men då poängterar hon också att det är en fråga om hur vi definierar heltid, och hur öppna vi är för att göra just det.
– Det är ju inte skrivet i sten vad heltid är. Det måste finnas en öppenhet i hur vi ska se på normalarbetstidsmåttet. Men först måste vi sätta heltid som norm för de grupper där man inte har anställningstrygghet nog för att kunna försörja sig, säger hon.

Joa Bergold berättar att LOs ställningstagande är idag att arbetstidsförkortningar i första hand ska ske via avtal. Historiskt sett har dock lagstiftning gått före avtal när det gäller arbetstidsförkortningar som kommit hela arbetsmarknaden till del. För att en normalarbetstidsförkortning via lag ska bli aktuellt krävs att det ställs starka politiska krav, som synes något främmande idag. I tider av en prekarisering av arbetsmarknaden, gig-ekonomins framväxt med snabba påhugg och otrygga anställningar måste arbetarrörelsen, som även Linn Spross påpekat, i stället arbeta reaktivt.
– Urholkningen av trygga anställningar och heltid går så snabbt är det svårt för förbunden att gå in och kräva saker. När hela ramarna naggas i kanterna blir arbetstidsförkortning ett innehållslöst begrepp om vi ska hårdra det, eftersom det bara är dem som har trygga anställningar som kan tillgodogöra sig kortare arbetstid. När anställningstryggheten utmanas som idag så kommer det att stå i första rummet, säger Joa Bergold.

Hon tror att en förändring är i antågande. I och med de förändringar av automatisering som präglat arbetsmarknaden behövs nya system i hur vi organiserar arbetet. När mailen kan ticka in oavsett vart man befinner sig och arbetet sipprar in i fritiden blir gränsen mellan tiden och arbetet återigen uppluckrad.
– Det handlar om att fråga sig: är det meningen att det ska vara så här? Att hinna träffa sina familjer, pendla och hämta sina barn. Vara sjukvårdssamordnare för äldre föräldrar eller sitta i kö till BUP. Det handlar inte om fritid utan om det arbete vi måste göra för att klara av våra liv, och det är en existentiell fråga. Det som ligger utanför lönearbete måste finnas med, vad det är att vara människa och det goda arbetet — vad är det?

Anja Bergdahl