Jag befinner mig på en av Europas äldsta konsthallar, Fridericianum, i Kassel i Tyskland.
I mitten av en av konsthallens största salar, ett stort ljust rum med höga 1700-talsfönster, står en mobil trästruktur. Den är gjord av lådor som spänts i höga staplar på plattor med hjul och resultatet är en rörlig paviljong med flyttbara väggar. Just den här dagen serveras det kaffe i paviljongen. Det är de två konstnärskollektiven Scutoid coop från Taiwan och Ba-Bau Air från Vietnam som presenterar sina verksamheter i hemländerna.
Efter att Lai Hsiao-Ying från Scutoid Coop har berättat om sitt kollektiv, som på olika sätt arbetar inom konstfältet i staden Kaohsiung i Taiwan, bjuder hon in den publik som nu har samlats att en och en komma fram för att mala sitt eget kaffe. När det är min tur berättar hon om hur hennes grupp samlas kring just ett kafé i hemstaden, om hur det var viktigt för dem att skapa en social infrastruktur för att utbyta idéer och planera olika konstprojekt. Detta då sådana initiativ enligt Lai inte främjas av myndigheter eller offentliga aktörer i Taiwan.
Kaffeceremonierna på Fridericianum är del av det så kallade Gudskul-projektet, som skapades 2018 av Documentas curatorsgrupp Ruangrupa tillsammans med två andra konstkollektiv på Jakarta. Målet var att etablera en infrastruktur för kunskapsutbyte mellan ickeauktoritära och kollektiva konst- och kulturpraktiker, men också i andra delar av Sydostasien. Under titeln ”La Tabebh” har det under Gudskulparaplyet organiserats en rad öppna samarbeten, workshops, utställningar och mycket annat under flera års tid.
Gudskul är ett för Documenta 15 typiskt projekt. Ruangrupa, som startades som ett konstnärskollektiv år 2000, har nämligen försökt demokratisera den process som lett fram till årets biennal, och fokuserat på att främja det kollektiva konstnärliga arbetet. Ett av de många koncept de utvecklat för att beskriva hur de tänker på det curatoriella är Lumbung – ett indonesiskt ord för en speciell typ av rislada, där en bys skörd kan lagras för att sedan delas lika. Den kollektiva idén om distribution av resurser speglar det sätt på vilket Documenta 15 har organiserats. Pengar har fördelats så att de olika inbjudna (många av dem i sin tur konstnärskollektiv som kanske bjudit in åter andra konstnärer och samarbetspartners) har haft mycket frihet när de har utarbetat sina projektet.
Nästan alla jag talar med under vistelsen på Documenta uttrycker stor tillit till och beundran för Ruangrupas arbete och ledning. Men, det finns en risk att det inte är dessa röster som kommer att gå till historien. En rad skandaler har nämligen präglat utställningen.
Det hela började med att en Kassel-baserad grupp, Bündnis gegen Antisemitismus Kassel (”Kassels förbund mot antisemitism”), menade att det deltagande konstnärskollektivet The Question of Funding såväl som Ruangrupa själva, hade uttryckt stöd åt den så kallade BDS-rörelsen (Boycott, Divestment, Sanctions). BDS-rörelsen är en kampanjverksamhet kring syftet att genom kapitalförlust tvinga sätta press på Israel att följa internationell rätt. Man vill också se att Palestina blir en suverän stat. Rörelsen har stämplats som antisemitiskt av den tyska regeringen för att den förmodas främja en antisemitisk diskurs.
Men under den sista av de tre pressdagarna inträffade så något som på ett mer allvarligt sätt skadat förtroendet för Ruangrupa – och inte minst framtiden för Documentas stolta historia av progressivitet och självständiga konstnärliga ledare. En målning med titeln ”People’s Justice” gjord av konstnärsgruppen Taring Padi, innehöll två tydligt antisemitiska stereotyper. Katastrofen var förstås ett faktum, och Ruangrupa anklagades för bristande insikt och ansvarstagande från såväl ett internationellt konstkollegium som från högsta tyska politiska ort. Verket täcktes över tre dagar efter att det installerats, och började plockas ner dagen därpå. Ruangrupa bad offentligt om ursäkt via Documenta 15:s hemsida under utställningens första vecka. Som ett brev på posten kom krav på förändrade arbetsmetoder för Documenta, från bland andra Tysklands kulturminister Claudia Roth.
Jag sitter på golvet på Fridericianum tillsammans med den uppsluppna skaran småpratande besökare som nu serverats kaffe. En mick skickas runt och vi ombeds reflektera kring ordet produktivitet. Vad lägger vi i det, för vems skull är vi produktiva? Jag slås av hur länge sedan det var jag var i en sådant här sammanhang. Ett rum för utbyte av idéer och för lärande, men ett som i väldigt liten grad erbjuder en programförklaring eller ett löfte om att jag ska få en specifik typ av kunskap genom att vara där. I stället: skratt, oanade intressanta reflektioner kring begrepp som arbete och vila, kunskap om vardagen för konstnärer i Taiwan.
Under kaffeceremonin funderar jag på de politiska kontroverserna kring Documenta. Är det de två sidorna av den demokratiska curatoriella process som Ruangrupa initierat som jag nu får uppleva? Å ena sidan ett lyhört utställningsarbete som på ett förtjänstfullt sätt har bjudit in en hel värld till Kassel och mig till delar av en internationell konstscen som jag annars hade haft svårt att lära känna. Och å andra sidan en biennal som på grund av bristande översyn tillåter att antisemitiska gestaltningar kan spridas på en av världens viktigaste utställningar för samtidskonst.
Jag, liksom många andra, tycker att det är anmärkningsvärt och fruktansvärt att en målning med så grova rasistiska nidbilder kunde visas i Kassel. Det förefaller vara ett mysterium att Ruangrupa inte kände till målningen. Förmodligen måste alltså de många progressiva organisatoriska innovationer som Documenta 15 ändå uppvisar studeras noga. Kanske bör de kompletteras med modeller för kritisk granskning, och bättre anpassas till ett övergripande redaktionellt ansvarstagande. Men att bara låta Lumbung, den kollektiva risladan där de gemensamma resurserna förvaras och fördelas, falla i glömska, vore tragiskt. Det vore också tragiskt om skildringar av det liv som pågår på Documenta,
kaffeceremonier och annat, inte får medialt utrymme, eller kommer att kommas ihåg. En förlust för en konstvärld som behöver ickehierarkiska och demokratiska förebilder, en förlust för alla som intresserar sig för samtidskonst men framför allt en förlust för konstnärer, likt de i Scutoid Coop, vars sympatiska och kollektiva konstnärliga arbete förtjänar all uppmärksamhet det kan få.
