Kultur

Känslor som saknar värde

Johanna Frid är född 1988 i Stockholm och bor i Köpenhamn. Hon debuterade förra året tillsammans med Gordana Spasic med diktsamlingen Familjeepos som nominerades till Katapultpriset och Sveriges Radios Lyrikpris. Foto: Jennifer Sameland.

Endometrios och svartsjuka: dessa två sjukdomar väcker frågor om manliga och kvinnliga erfarenheter och känslor. De står också i centrum för en nyutkommen roman. Anna Remmets har träffat författaren.

Kultur

Johanna Frid debuterade 2017 med diktsamlingen Familjeepos som hon skrev tillsammans med Gordana Spasic. Nu är hon aktuell med en roman, Nora eller Brinn Oslo brinn (Ellerströms förlag) som är en skarpsynt, smärtsam och tragikomisk skildring av en huvudperson som håller på att förgås av svartsjuka på sin pojkväns ex, den åtminstone enligt Instagram perfekta Oslobon Nora. Samtidigt plågas hon av grava menstruationssmärtor och blir diagnosticerad med endometrios.

En skulle kunna säga att du skriver om två sjukdomar. Den ena, svartsjukan, har varit ett centralt tema i otaliga berättelser ända sedan den allra tidigaste litteraturen. Den andra, endometrios, är säkert lika gammal, men verkar ha ignorerats av såväl vetenskapen som litteraturen fram tills nu. Hur kom du fram till det upplägget för din roman?
– Berättelsen började i svartsjukehistorien och de känslorna. Och samtidigt var jag i processen med att få en diagnos. Efter hand blev det tydligt att de här tillstånden hade något gemensamt i och med att båda var väldigt plågsamma, samtidigt som jag kände att de saknade legitimitet. Det var upp till mig att ta hand om båda sakerna. Det fanns så lite förståelse och så lite igenkänning utifrån.

Endometrios, som i korthet innebär att livmodersvävnad växer utanför livmodern, vilket alltså framkallar svåra smärtor, är något som många livmodersbärare lidit av utan att tillståndet, som Frid säger, givits legitimitet. Deras röster har också fram tills nu i stort sett saknats i litteraturen. Jag frågar Johanna Frid vad hon tror att detta beror på.
– Jag tänker att litteratur som handlar om sjukdom ofta blir sjukdomslitteratur, funderar hon och forsätter: Jag tycker att jag har sett samtida litteratur från USA de senaste åren som har utforskat det här mer, men kanske inte i så skönlitterär riktning. Vi lever i ett samhälle där man ska vara frisk, där det är normen. Tanken på att vara sjuk och ha ett liv står i konflikt med varandra. Och det är intressant, för folk är ju sjuka. Folk har endometrios, folk har diabetes. Men det är inte direkt sexiga, spännande sjukdomar. Och det gör dem väl ointressanta.

Det var upp till mig att ta hand om båda sakerna. Det fanns så lite förståelse och så lite igenkänning utifrån

Men det är förmodligen inte bara tabu eller ointresse kring sjukdom i allmänhet som skapat den kompakta tystnad som funnits kring endometrios. Säkerligen spelar det en inte obetydlig roll att endometrios ses som en ”kvinnosjukdom” och i egenskap av sådan som både banal och skamlig. Huvudpersonen i Nora… plågas ju dessutom av en annan sjuka, svartsjukan. Det är en ”sjukdom” som hos män, som Goethes Werther, skildrats högstämt tragisk men när den förekommit hos kvinnor porträtterats som patetisk och hysterisk (ett ord som för övrigt härstammar från grekiska för ”livmoder”).
– Jag tänkte på att erfarenheterna som jag försöker närma mig inte är specifikt kvinnliga erfarenheter, men det är erfarenheter som tillskrivs feminina egenskaper. Det gör att det ses som marginaliserade erfarenheter, de blir inte allmängiltiga, de blir inte mänskliga. Kvinnosjukdomar är fortfarande eftersatta inom vården. Och det var väl ett samband som jag var intresserad av.

Något annat som ofta tycks nedvärderas i högre grad när det är kvinnor som gör det, är att skriva på ett sätt som uppfattas som självbiografiskt. Jag frågar Johanna Frid om hennes val att använda sitt eget namn till sin huvudperson ska förstås som ytterligare en kommentar till vilka teman och känslor som värderas och nedvärderas i litteraturen.
– Det är klart att jag tänkte ”Vad händer när jag använder mitt eget namn i den berättelsen? Hur kommer det tas emot?”. Och att det är som upplagt för elaka recensioner, det är det ju! Men det som jag håller fast vid i det är att det var ett konstnärligt val. Det här inte det första jag skriver. Det hade gått att göra ett lättare val och använda ett annat namn, men det finns en poäng också när man skriver en väldigt personlig bok som utgår från egna erfarenheter i att använda sitt eget namn och samtidigt skriva en roman. Och det som var intressant för mig var vad som händer i gränslandet mellan privat, personligt, fiktion och verklighet.

Huvudpersonen känner sig inte bara misslyckad som åtråvärd kvinna i jämförelse med den ”naturligt vackra” Nora. Hon upplever också starka mindervärdeskomplex i mötet med pojkvännens nära sammansvetsade och ”perfekta” medelklassfamilj.
Jag upplever att klass är en central aspekt i huvudpersonens känslor inför Nora och inför pojkvännen och hans familj?
– För mig är det inte en berättelse om klass.

I stället menar Johanna Frid att det handlar om en slags ”känslornas klass”, att de känslor pojkvännens familj besitter är känslor av närhet, ”eller ett slags omhändertagande som inte är kopplat till materiell klass, utan det handlar om en slags känslomässig närhet.”
– Och att inte kunna visa upp samma känslomässiga rikedom, att inte kunna visa på de här föräldrarna som tar hand om en, för mig är det inte en klassfråga i marxistisk bemärkelse, utan det är fråga om vilka känslor som är värda någonting.

 

_____________________________________

Prova Flamman!

Nu kan du få Flamman i en månad helt gratis. Följ länken för mer information.

  • Johanna Frid

Kultur