Kultur

Kaptrissorna sjunger

Vibeke Olsson. Foto: Magnus Aronsson/Libris

I Vibeke Olssons sågverkssvit har huvudpersonen Bricken har blivit tandlös och gammal, men genom hennes livsvärld flyter historien, skriver Rasmus Landström.

Kultur

 

Som ett träd i skogen

Vibeke Olsson.
Libris.

När började arbetarklassen i Sverige att få det bättre? En ofta upprepad föreställning är att det skedde på 1930-talet med folkhemmet. Först upplevde arbetarbefolkningen ett mörkt och rått 1800-tal, efter det ett kaotiskt 1920-tal och sedan kom Per-Albin Hansson och grabbarna och styrde upp landet. I dag är föreställningen så stark att vi skulle kunna kalla det för en folkhemsmyt.
Denna mytbildning har gjort att perioden före kommit lite i skymundan. För från 1879, då arbetarrörelsen formerades, fram till 1909 skedde egentligen lika radikala förbättringar. Under perioden infördes föreningsrätten, LO, SAP och Konsum bildades, socialpolitiken uppfanns. Dessutom industrialiserades Sverige i en rasande takt – längs hela Norrlandskusten poppade sågverk upp som svampar ur jorden.

Om detta har författaren och Flamman-krönikören Vibeke Olsson skrivit en serie historiska romaner. Sviten började med Sågverksungen 2009, året efter kom Bricken på Svartvik och så har det fortsatt fram till bok sex – Som ett träd i skogen – som utkom i dagarna. Romanerna utspelar sig i en sågverksmiljö vid Sundsvallskusten och handlar om ströflickan Bricken som vi får följa från att hon är en liten jänta, via giftermålet med en alkoholist, fram till att hon blivit en sågverksgumma som pysslar om barnbarnen.

Parallellt berättar Olsson om ett antal formativa händelser som Sundsvallsstrejken och SAP:s bildande. Resultatet är några av samtidens mest intressanta historiska romaner.

Berättarrösten i böckerna är Brickens – en kvinna som jobbat tolvtimmarspass på brädgården hela sitt liv – och det är hennes ordkarga värld vi befinner oss i

Jag ska dock erkänna att jag inledningsvis inte blev helt övertygad av böckerna. Visserligen fascinerades jag av Olssons kunniga skildringar av sågverksmiljön och hennes porträtt av stabbläggare, ribbkapare och splitvedsjäntor. Men i mina ögon var Bricken så beskäftig och rättrådig – en prototyp för vad Ronny Ambjörnsson kallat ”den skötsamma arbetaren”. Lite påminde hon också om någon av Per Anders Fogelströms psykologiskt endimensionella karaktärer från Mina drömmars stad. Men så läste jag vidare och för varje del växte serien. Plötsligt förstod jag att Olssons böcker (liksom Fogelströms) inte kan läsas på det vanliga sättet där man söker komplexitet hos enskilda karaktärer. Utan att deras styrka snarare låg i framkallandet av en livsvärld, genom vilken historien flyter som sediment.

Låt mig ta ett exempel. I den sista delen så är vi framme vid 1917, året då ryska revolutionen bröt ut och hungeruppror härjade landet. Men i Brickens tillvaro är detta något som sker i utkanten – hon är upptagen med att byka tvätt och föda kostkarlar. Som läsare vet man dock att händelserna ska stöpa om tillvaron för hela hennes klass: hungerupproren ledde till att Sverige blev en demokrati och ryska revolutionen gjorde att arbetarrörelsen blev en kraft att räkna med. I en passage kommenterar Bricken det i korthet: ”Vi lever i en annan värld. Vi har det riktigt bra och jag är skakad. Det är som om vi vant oss vid att rättvisa ska handla om att de besuttna ska dela med sig åt oss.” På så sätt märker den uppmärksamma läsaren att böckerna är väl researchade, men att kunskaperna förmedlas krypterade – genom en tandlös sågverksgummas mun.

Själv började jag läsa Sågverksserien för bara något år sedan. Det berodde på att jag inte hade hört talas om den tidigare. Romanerna har knappt recenserats – ens i arbetarrörelsens egna tidningar. Detta är mycket märkligt med tanke på att historia underifrån upplever en renässans just nu. Och med sitt utpräglat feministiska tema borde romanerna vara av samma intresse som Kristina Sandbergs augustprisbelönade trilogi om hemmafrun Maj. Möjligen – tänker jag – handlar det om deras enformiga språk. Till exempel kan ett ord som ”tissungar” (amningsbarn) och uttryck som ”på syten” (gravid) förekomma flera gånger på en och samma sida. Detta beror dock inte på att författaren själv har ett torftigt språk; snarare rör det sig om ett litterärt grepp. Berättarrösten i böckerna är Brickens – en kvinna som jobbat tolvtimmarspass på brädgården hela sitt liv – och det är hennes ordkarga värld vi befinner oss i. I detta avseende påminner romanserien om just Maj-trilogin. Liksom Sandberg gestaltade tristessen hos en hemmafru genom att repetitivt skildra monotont hushållsarbete försöker Olsson fånga arbetarkvinnans värld innan preventivmedlen. En tillvaro präglad av oförutsedda graviditeter och ett evigt ammande. På så sätt är böckerna mera estetiskt komplexa än vad man kan tro och själv tycker jag att det är modigt av Olsson att vara så obrottsligt lojal med Bricken.

Det skulle gå att anlägga många fler perspektiv på Olssons böcker än vad den här recensionen tillåter. På det stora hela tycker jag att Sågverkssviten är en infallsrik serie böcker och ett kraftprov i historiskt berättande. Det är sällan jag läser böcker på svenska som både är så noggrant researchade och estetiskt genomtänkta. Skulle jag komma med någon liten invändning är det att de tre första romanerna inte är riktigt lika väl gestaltade som de tre senare. Till den som blir sugen på att ta sig an serien vill jag därför uppmana till tålamod. Olssons romanvärld växer fram successivt och ljuden av kaptrissornas sjungande ökar i styrka för varje del.

  • Som ett träd i skogen
  • Vibeke Olsson

Kultur