Nyheter/Utrikes 12 december, 2021

Karibiens Afghanistan

Mordet på landets president och utvisningen av tusentals flyktingar från USA har kastat ljus över Haiti. I snart 20 år har utländska makter, med USA i spetsen, valt landets ledare, samtidigt som givarländernas bistånd främst hamnar i utländska fickor. Nu är invånarna i Karibiens Afghanistan redo att göra uppror.

Egentligen skiljer sig Haiti och Afghanistan ifrån varandra på alla punkter. Men den gemen­samma upplevelsen av utländska interventioner har gjort länderna till tvillingar. Den 7 juli 2021 mördades Haitis president Jovenel Moïse av en grupp som förmodligen bestod av tidigare officerare i den colombianska armén. Efter flera månaders utredning och häktning av ett fyrtiotal personer har det fortfarande inte kunnat fastställas vilka hjärnorna bakom operationen var. Sist en haitisk president mördades var 1915. Då hade amerikanska soldater invaderat landet och skulle bli kvar i 19 år. Direkt efter mordet på Moïse bad den ställföreträdande premiärministern Claude Joseph om att USA skulle återvända till Haiti, medan Washington Post framhöll behovet av att skicka en fredsbevarande FN-styrka till landet ”för att hindra en kaotisk utveckling som skulle kunna få fruktansvärda konsekvenser” (7 juli 2021).

Lite över en månad senare, den 14 augusti, ödelades halvön Tiburon i sydöstra delen av ön av en jordbävning med en magnitud på 7,2. Dagen efter föll den afghanska huvudstaden i talibanernas händer. Om längden på de amerikanska ockupationerna fick vissa observatörer att dra paralleller mellan de båda länderna – Afghani­stan gick nyligen om Haiti i tävlingen om den längsta ockupationen i USA:s historia – är likheterna större än man först kan tro.

Attentaten den 11 september 2001 gav USA:s president George W. Bush och hans neokonservativa gelikar den möjlighet de drömde om. Med hänvisning till kriget mot terrorismen utgjorde invasionerna av Irak och Afghanistan klassiska exempel på ”nationsbyggande” – upprättandet av en nation från utlandet. Men Bush-­administrationen stannade inte där. Den 29 februari 2004 tvingades Haitis president Jean-­Bertrand Aristide att avgå i en statskupp som stöddes av USA, Frankrike och Kanada. Han hade valts fyra år tidigare med en förkrossande majoritet av rösterna (och med ett röstdeltagande på nästan 70 procent). Trots att Frankrike hade upphört med allt militärt samarbete med USA i protest mot invasionen av Irak, valde landet att samarbeta med USA i Haiti. När Aristide väl avlägsnats och tvingats i exil i Centralafrikanska republiken landsteg franska trupper vid sidan av de amerikanska i landet, innan de ersattes av FN-­operationen Minustahs blå hjälmar – ytterligare ett försök till nationsbyggande.

Officiellt var operationens mål att bygga upp ett fungerande juridiskt system, upprätta en polisstyrka, övervaka val och garantera den politiska stabiliteten. Men det var i själva verket en militäroperation. I flera års tid gjorde Minustah-styrkorna insatser mot de delar av huvudstaden Port-au-Prince där stödet för president Aristide var som störst, i syfte att krossa motståndet mot kuppen 2004. Under en räd mot kommunen Cité Soleil i februari 2007 avfyrade FN-soldaterna mer än 20 000 skott och dödade flera civila. Det var inte en isolerad händelse.

Vissa kommentatorer menar att den dubbla krisen som drabbade Haiti under sommaren 2021 gör det befogat att beskriva landet som en sönderfallande stat, på samma sätt som Afghanistan. Men det är framför allt en ”assisterad stat”: formad av utländska interventioner som, genom ”hjälp”, förlänger en form av ockupation. Liksom i Afghanistan från och med 2001 – när USA spenderade miljardtals dollar för att återupprätta impopulära afghanska ledare – har varje haitiskt val sedan 2004 ägt rum under utländska makters kontroll, med USA och internationella organisationer som FN och Organisationen för Amerikas stater OAS i spetsen. Efter den förödande jordbävningen den 12 januari 2010, till exempel, valde den haitiska regeringen att skjuta upp valen som skulle ha hållits i februari och mars. Men givarländerna tvekade inte inför att kräva att de skulle hållas redan i november, trots att en miljon människor fortfarande saknade bostad. Den första omgången ägde rum under katastrofala förhållanden. I stället för att rekommendera att åter skjuta upp valen i väntan på att läget skulle förbättras, eller ens att rösterna skulle räknas om, rekommenderade en delegation från OAS ledd av experter från USA, Frankrike och Kanada att de officiella valresultaten skulle ändras, så att den konservativa kandidaten och méringuesångaren Michel Martelly skulle ta sig till den andra omgången. Efter att Barack Obamas administration hotat med att dra in sitt humanitära bistånd som landet var beroende av valde de haitiska myndigheterna att acceptera ”rekommendationen”.

När president Moïse svors in i februari 2017 var hans mandat lika svagt. Han hade visserligen vunnit valet hösten 2016 (som hölls efter att presidentvalet 2015 hade ställts in efter misstankar om omfattande valfusk), men med ett valdeltagande på knappt 20 procent: den nya statschefen fick 590 000 röster av omkring sex miljoner väljare (hela befolkningen är elva miljoner). Demonstrationer, avgångskrav och anklagelser om korruption vid maktens topp följde på resultatet. Till få personers förvåning möttes landets nya ledare av ett starkt motstånd.

Till skillnad från den afghanska regimen som stöddes av USA överlevde den haitiske presidenten lätt efter att de utländska trupperna lämnade landet när Minustahs mandat gick ut i oktober 2017. Det finns ingen beväpnad motståndsgrupp som motsvarar talibanerna i Haiti. När hans mandat gick ut den 7 februari i år (ett datum som fastställts av grundlagen) kunde Moïse räkna med stödet från USA, FN och OAS för att hålla sig kvar vid makten. Detta stärkte uppfattningen hos stora delar av befolkningen att det är givarländerna och inte haitierna själva som väljer landets ledare.

Men efter jordbävningen 2010 kom löften om bistånd från hela världen, på totalt 10 miljarder dollar (vilket motsvarade Haitis dåvarande BNP). Antalet blåa hjälmar som var stationerade i landet ökade samtidigt från 7 000 2004 till 12 000. Eftersom de amerikanska beslutsfattarna ansåg att en modern stat inte bara kan byggas på militär styrka användes humanitärt bistånd för att försöka ”återuppbygga” Haiti… utan haitierna. Enligt de ideella organisationerna, utvecklingsindustrialisterna och de internationella organisationerna som anlände efter katastrofen hade endast ”experter” som utbildats i väst den kunskap och de resurser som krävs för att ”återuppbygga och förbättra” ett land som de ansåg vara instabilt och efterblivet.

På så sätt har mindre än tre procent av det amerikanska biståndet gått till haitiska organisationer under de tio år som gått sedan jordbävningen – samtidigt har över hälften gått till en handfull företag som ligger i den federala maktens omkrets mellan Washington DC, Maryland och Virginia. Detta har gjort att tusentals västerlänningar i dag lever på ”bistånd” som det egentliga mottagarlandet bara ser en bråkdel av. Oavsett om projekten är framgångsrika eller inte fortsätter pengarna att rulla.

Genom att utmanövrera lokala organisationer får den internationella hjälpen till följd att staten som den är tänkt att ”bygga” i stället försvagas. I Haiti är ungefär 80 procent av de grundläggande offentliga tjänsterna, som vård och utbildning, beroende av ideella organisationer, religiösa föreningar eller privata företag. Vad gäller nationella industrier lider de av sitt beroende av den humanitära sektorn för sin import. Inom jordbrukssektorn har de aktörer som mottar amerikanskt bistånd inte rätt att köpa lokala produkter. Med andra ord fungerar de pengar som kongressen har öronmärkt som humanitärt bistånd som subventioner av amerikanska produkter. Efter nästan 20 år av nationsbyggande lider hälften av haitierna av matosäkerhet – lika många som före insatsernas början. Kan någon vara förvånad över att så många haitier försöker fly landet i jakt på ett bättre liv?

När över 10 000 haitier i september 2021 anlände till USA:s södra gräns i hopp om att kunna överlämna en asyl­ansökan hoppades de förmodligen att de skulle åtnjuta samma flyktingstatus som president Joe Biden gav 37 000 afghaner efter de amerikanska truppernas misslyckade tillbakadragande från Kabul. Bilder visade hur hästburna gränspoliser attackerade familjer som just korsat floden Rio Grande. Vissa använde sina hästtyglar som piskor, som under slaveriets dagar. Inom loppet av en vecka genomförde Biden-­administrationen en av de största utvisningsoperationerna av asylsökande som ägt rum de senaste årtiondena, när över 4 000 haitier deporterades.

USA:s särskilda utsända i Haiti, Daniel Foote, reagerade med att lämna sitt uppdrag, bara två månader efter att han utsetts. ”Jag vägrar sammankopplas med det inhumana, kontraproduktiva beslutet av den amerikanska regeringen att utvisa tusentals haitiska flyktingar”, skrev han i sitt avgångsbrev.(2) Det är inte betydelselöst att Foote, liksom många andra diplomater som anländer till Port-au-Prince, också hade jobbat på amerikanska ambassaden i Kabul, där han ansvarade för distributionen av utländskt bistånd. Likheterna mellan de två länderna, som ofta är osynlig för allmänheten, undgår sällan utländska ämbetsmän.

Foote protesterade inte bara mot utvisningarna. Han var bedrövad över att hans rekommendationer hade ignorerats eller förvanskats och drog en direkt parallell mellan de tusentals haitiska flyktingarna och USA:s politik i landet: ”Jag tror att Haiti aldrig kommer att uppnå stabilitet så länge medborgarna inte anses värdiga att själva välja sina ledare i jämlika och öppna val.” Han uppmanade också omvärlden att sluta behandla landet som en ”marionettdocka i händerna på internationella aktörer”. ”Man kan bara skrämmas av denna illusion av allsmäktighet som övertygar oss om att det är upp till oss att, ännu en gång, utse segraren”, avslutade han.

Han anspelade på det senaste utländska intrånget i Haitis politiska angelägenheter. Precis efter mordet på president Moïse tog Joseph över som premiärminister. Han hade dock avgått två dagar tidigare, efter att presidenten meddelat att han skulle ersättas av läkaren Ariel Henry, vilken ännu inte hade hunnit tillträda. I den mån som Moïses egen legitimitet borde ha varit skäl till försiktighet kunde dessa två pretendenter bara uppfattas som kontroversiella. Än en gång fattade USA och FN beslutet åt haitierna genom att stödja Henry.

För över 200 år sedan lyckades en slavbefolkning jaga iväg de franska kolonisatörerna och grunda den haitiska nationen. Sedan dess har utländska makter, allierade med en liten lokal elit, ständigt försökt kontrollera landet – en vilja som de senaste 20 åren och den ”assisterade staten” som de gav upphov till bara är det senaste uttrycket för. Men dessa försök har alltid mött ett starkt motstånd. När amerikanska soldater kom för att ockupera landet 1915 möttes de av en bondemilis, kallad Cacos. Efter statskuppen 2004 och stationerandet av FN-soldater inledde beväpnade civila grupper ett gerillakrig i huvudstaden för att bekämpa inkräktaren. USA, FN och EU har förlorat all trovärdighet i deras ögon. Numera kritiserar till och med de som välkomnade USA:s intervention 2004 de utländska insatserna och kräver att haitierna ska få bestämma själva. Samtidigt som givarländerna skyndade att ge sitt stöd till Ariel Henry har hundratals organisationer som representerar samhällets stöttepelare – från bönder till kvartersorganisationer, via den privata sektorn – enats om ett gemensamt program för att resa sig mot de internationella aktörernas makt och vägra att den assisterade staten görs permanent. Kampen om Haiti är inte över än.


Texten är tidigare publicerad i Le Monde diplomatique


Översättning: Jonas Elvander

Flammans veckobrev

Låt Flamman sammanfatta veckan som gått. Prenumerera på vårt nyhetsbrev och häng med i vad som händer.

Genom att fylla i och skicka detta formulär godkänner du Flammans personuppgiftspolicy.

Kultur 28 mars, 2024

Propagandafilmens fader spökar i samtiden

För Sergej Eisenstein var montaget nyckeln till att nå publiken. Foto: Far Out/MUBI.

Hundra år efter att han introducerade konstfilmen är Sergej Eisensteins motto lika aktuellt: kulturen är till för att förändra oss inifrån.

En ung mamma blir skjuten. I fallet drar hon med sig en barnvagn, vars långsamma nedstigning blir blickpunkt för en hel tidsanda av massakrer och sammandrabbningar mellan kosacker och en protesterande massa. Denna kaotiska, men noggrant regisserade scen, där tiden ständigt förlängs med hjälp av montage, kan vara filmhistoriens mest kända. Pansarkryssaren Potemkin från 1925 förblev filmskaparen Sergej Eisensteins (1898–1948) mest kontroversiella film och var förbjuden i Sverige fram till 1953, Stalins dödsår. Handlingen, matroser som gör uppror mot tsaren, ansågs vara så aktivistisk att den riskerade att hetsa arbetare i kapitalistiska länder till liknande revolter. Tänk om man i dag hade haft en bråkdel av tilltro på filmens förmåga som för hundra år sedan?

Finns det något nytt att säga om Sergej Eisenstein, en av filmhistoriens viktigaste figurer? Det tycker i alla fall Atrium förlag, som nyligen gett ut hans samlade texter: Montage, metamorfos, extas.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Sanjin Pejkovic
Författare.
Kommentar 28 mars, 2024

Israeliska barn svalkar sig i bosättningen Mevo’ot Jeriko på ockuperade västbanken, i närheten av palestinska jordbrukssamhällen med vattenbrist. Foto: Ohad Zwigenberg/AP.

Bör Israel beskrivas som en kolonial bosättarstat eller leder den terminologin till moralisk blindhet, där våld mot civila rättfärdigas och judiskt lidande förtigs? Det är ett av spåren i en intensiv debatt som blossat upp inom vänstern under kriget i Gaza. Flammans chefredaktör Leonidas Aretakis avfärdar bosättarkolonialism som ett ”amerikanskt akademiskt modeord”. I en debatt i tidningen Brand frågar Mirjam Katzin och Annika Nilsson retoriskt om det inte är ”ganska magstarkt att kalla Förintelseöverlevande och deras ättlingar för europeiska kolonisatörer?”

Men magstark är just vad den 100-åriga konfliktens verklighet ofta är. Den sionistiska rörelsens strävan att etablera en judisk stat i Palestina uppstod visserligen i en kontext av antisemitism och pogromer i Europa, men var samtidigt inspirerat av andra europeiska koloniseringsprojekt. Gemensamt för dessa var att de strävade efter att bygga ett nytt samhälle på en plats som redan var befolkad – ett projekt som överallt följde en liknande dynamik av etnisk rensning, tvångsassimilering, permanent underordning och i värsta fall folkmord.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Rörelsen 27 mars, 2024

Vänstern i väst vet alltid bäst

Den tyska vänsterprofilen Sahra Wagenknecht (längst till höger), som fram till 2023 företrädde Die Linke, avbildas vid en karnival i Mainz. Bredvid henne sitter Alice Weidel, ledare för högerextrema AfD. Båda toppolitikerna har motsatt sig stöd till Ukraina efter invasionen. Foto: Michael Probst/AP.

Fastän den ryska ledningen är tydlig med att hela Ukraina borde vara ryskt, påstår ”fredsvänstern” att förhandlingar är möjliga. Därmed ställer de sig på Putins sida.

Ni har säkert hört det förr: Om ryssarna slutar kriga blir det fred i Ukraina. Om ukrainarna slutar kriga finns det inte längre något Ukraina.

I all sin enkelhet sammanfattar det vad kriget i Ukraina fortfarande handlar om efter två år. Det är därför frasen ständigt återkommer, formulerad ungefär som ovan.

Men det finns en hel del som inte håller med, som tycker att det är en otillåten förenkling. Däribland stora delar av den internationella vänstern, de som säger nej till att skicka vapen till Ukraina. Låt oss för enkelhetens skull kalla dem ”fredsvänstern”. De menar att vad som krävs för att få slut på kriget är omedelbart eldupphör och förhandlingar. Mer vapen till Ukraina kommer bara att förlänga kriget.
Underförstått skulle Ukraina kunna köpa sig fred genom att avstå från de landområden som annekterats av Ryssland – Krim och östra Ukraina. Ju längre kriget fortsätter utan något avgörande, desto starkare lär pressen bli på Ukraina att acceptera en sådan lösning.

Problemet är att ukrainarna inte går med på detta. De pekar på att det skulle permanenta en flyktingkatastrof där miljoner förlorar sina hem. Folk som bor i de ockuperade områdena är inte är beredda att fortsätta leva på knä under ryskt förtryck.

Men fredsvänstern vill bara ha slut på kriget till varje pris. Därför vill man inte heller lyssna till den ukrainska vänstern, som just i frågan om kriget i grund och botten är överens med sin regering om att landet måste försvaras. Just därför verkar fredsvänstern i väst anse att den ukrainska vänstern inte är någon ”verklig” vänster. Därför är de inte intresserade av att sprida tidningsartiklar av den ukrainska vänstern, eller gå på möten där ukrainska socialister lägger ut texten, eller ens att delta i demonstrationer för Ukrainas sak.

Jag har hittills aldrig sett någon från fredsvänstern kommentera hur Putin och hans språkrör gång på gång förnekar Ukrainas existens.

Fredsvänstern lägger i stället sin mesta energi på att förklara vad de menar är orsakerna till kriget, framför allt att Väst pressat Ryssland genom att utvidga Nato österut, så att Ryssland till slut tvingats att reagera – argument hämtade från de ryska trollfabrikerna.

Märkligt nog vägrar de att lyssna till det som Vladimir Putin menar är kärnan till varför kriget inleddes. Sedan ett tiotal år tillbaka har han gång på gång återkommit till idén om att Ukraina inte har något existensberättigande, att det aldrig har funnits någon ukrainsk nation eller kultur. Hans målsättning är att gå till historien som den som återupprättar det gamla ryska imperiet.

Jag har hittills aldrig sett någon från fredsvänstern kommentera hur Putin och hans språkrör gång på gång förnekar Ukrainas existens.

Dmitrij Medvedev, som under 2008–2012 var Rysslands formella president och som fortfarande sitter vid Putins sida, sammanfattade detta den 17 januari i år på Telegram:

”Ukrainas existens är dödlig för ukrainarna. Då menar jag inte bara den nuvarande staten, utan varje, absolut vilket Ukraina som helst. Varför? Närvaron av en oberoende stat på historiskt ryska territorier kommer att vara ett ständigt skäl för oss till förnyade fientligheter. […] Men den ukrainska befolkningen kommer till slut att välja livet och inse hur katastrofal Ukrainas existens är för dem. I valet mellan evigt krig, oundviklig död och liv kommer den överväldigande majoriteten av ukrainare att till slut välja livet.”

Medvedev förklarade att det är ”100 procents sannolikhet” för en ny konflikt, oavsett vilka säkerhetsgarantier som undertecknas mellan Ukraina och Väst. ”Varken Ukrainas associering med EU eller ens anslutning av detta konstgjorda land till NATO kommer att förhindra det”, förklarade Medvedev och tillade att en sådan konflikt kan komma att inträffa inom 10 eller 15 år.

Egentligen är alltså folket i Ukraina, inklusive vänstern, överens med den ryska statsledningen om krigets grundorsaker. Men fredsvänstern vill inte lyssna på någon av sidorna. De kommer inte att kommentera Medvedevs uttalande. De lösningar till konflikten de förespråkar kräver att de är blinda och döva för vad parterna verkligen säger.

Det som de förespråkar är inte en lösning för fred. Det är att i praktisk handling ställa sig på Putins sida i kriget och bädda för folkmord.

Jan Czajkowski
Medlem i Ukraina-solidaritet.
Ledare 27 mars, 2024

Snaran dras åt runt bosättarpolitiken

Israeliska bosättare under högtiden Purim i Hebron på Västbanken. Foto: Leo Correa/AP.

I skuggan av Gazakriget har de israeliska bosättarna trappat upp våldet mot palestinier på Västbanken. Nu börjar västvärlden äntligen agera. Men Sverige går i motsatt riktning.

”Före kriget var Gaza världens största utomhusfängelse. I dag är det världens största kyrkogård.”

Orden uttalades inte i en megafon på Odenplan, utan av EU:s utrikeschef Josep Borrell den 22 mars efter att dödssiffran i Gaza stigit över 31 000 människor. ”En kyrkogård inte bara för tiotusentals palestinier”, fortsatte han, ”utan även för internationell rätt.”

EU hade då nått en överenskommelse om sanktioner mot israeliska bosättare, som i skuggan av kriget i Gaza har trappat upp sitt våld mot palestinier även på annat håll. Enligt de palestinska hälsomyndigheterna har mer än 400 palestinier dödats av israelisk eld i Östra Jerusalem och på Västbanken.

Liknande lagstiftning finns även i Storbritannien och Frankrike, och på initiativ av regeringarna i Spanien och Irland förs även samtal inom unionen om associationsavtalet med Israel.

Västvärldens politiska ledare har alltså inte bara börjat tala klarspråk om Israel, de har äntligen börjat agera. Rättframheten är sen, med tanke på hur länge den israeliska bosättningspolitiken har pågått, men likväl är den hoppingivande.

Även den amerikanska regeringen har tagit sikte på bosättarrörelsens finansiering. Den 1 februari utfärdade president Joe Biden ett dekret, ”Ytterligare åtgärder för att främja fred, säkerhet och stabilitet i Västbanken”, som snabbt användes för att förbjuda två våldsamma bosättare inresetillstånd i USA. Den 14 mars införde de sanktioner mot ytterligare tre individer, och för första gången även mot två av deras bosättningar – ”Moshes gård” och ”Zvis gård”, som använts som baser för attacker mot palestinier.

I oktober tog sig till exempel bosättaren Moshe Sharvit in med beväpnade män i den palestinska byn Ein Shibli i norra Västbanken och beordrade dem att utrymma platsen, varefter ett hundratal palestinier flydde för sina liv.

Sanktionerna innebär inte bara att bosättarna hindras från att ta emot betalningar via västerländska banker och bolag, utan att även israeliska banker måste frysa deras bankkonton för att inte uteslutas från internationella betalningssystem.

När historien om Gazakriget skrivs kommer Tidöregeringen att listas på bödlarnas sida.

Israels finansminister Bezalel Smotrich, som leder högerextrema Religiösa sionistpartiet och själv bor i en illegal bosättning, anklagar den amerikanska regeringen för att vilja ”förmörka hela den israeliska staten” och ”etablera en palestinsk terrorstat”. Han lovar också att bekämpa sanktionerna och försvara bosättarna. De anklagar i sin tur Joe Biden för antisemitism och blodsanklagelser, en trollkonst som har förlorat sitt skimmer. De har också börjat leta efter alternativa inkomstkällor som gräsrotsfinansiering.

Som aktivisten Ori Kol skriver i det israelisk-palestinska vänstermagasinet +972 återstår många frågetecken: ”Hur kommer sanktionerna att påverka företagen som jobbar med dessa utposter? Leverantörerna som förser gårdarna med varor? Organisationerna som skickar frivilliga att hjälpa till med att hålla vakt?”

Att rikta in sig på individer, och sedan bosättningar är två bra första steg. Men den stora frågan är när man kommer att ta i frågan om den israeliska regeringens roll. Den gör nämligen allt för att understödja dessa extrema bosättare, inte minst genom att ständigt ge tillstånd för nya bosättningar och se genom fingrarna med deras våld. Vi får hoppas att USA snart öppnar för att dra in stödet till Israels krigsmakt.

Men den svenska regeringen, som verkar ha bestämt sig för att strida om jumboplatsen i varenda politisk fråga, riktar in all energi på att komma åt palestinierna. Först stoppade man biståndet till FN:s palestinska flyktingorgan UNRWA, baserat på rykten om att de samarbetat kring terrordådet den 7 oktober, trots att de är den organisation som är bäst lämpad för att distribuera stödet i Gaza.

Och i den nya gemensamma biståndsstrategin för Israel och Palestina som presenterades den 21 mars nämndes inte ordet ockupation (däremot ”tilltagande bosättarvåld”), till skillnad från den tidigare Palestinastrategin där det uttryckliga målet var få ”ett slut på Israels ockupation”.

Samtidigt som FN:s säkerhetsråd manar till vapenvila, och allt fler västländer agerar för att få ett slut på bosättningspolitiken, går Sverige alltså i motsatt riktning. När historien om Gazakriget skrivs kommer Tidöregeringen att listas på bödlarnas sida.

Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.[email protected]
Kultur 26 mars, 2024

Med fantastiken som vapen

Drivmedel. I R.F. Kuangs nya roman är det graverade silvertackor som driver på den industriella revolutionen. Foto: AP.

”Babel” välter redan under sin jungfrufärd. Men vrakresterna skimrar. Rasmus Landström upptäcker fantasyn som en kista full av skarpslipade politiska vapen.

Det är märkligt att läsa en bok som handlar om översättningar som en form av våld i en tid som denna. Krig i Europa, Ryssland på rövarstråt, Gazaremsan på väg att utraderas. Att i ett sådant läge jämföra Nils Håkanssons och Marianne Tufvessons värv med huliganverksamhet känns lite fånigt. Samtidigt vet varenda humanist att det finns en inneboende brutalitet i att överföra en text från ett språk till ett annat. Givetvis också skönhet, men en skönhet som uppstår ur destruktionen av originalet – likt en ruin i månsken. Översättningens våld tål att diskuteras – även när världen står i lågor. Men hur? Författaren Rebecca F. Kuang har fattat galoppen: genom fantastiken. 

Babel. En hemlig historia utspelar sig i ett kontrafaktiskt 1830-talets Oxford. En 600 sidor lång roman som skulle kunna beskrivas som en blandning mellan Donna Tartts Den hemliga historien, Philip Pullmans Guldkompassen och Frantz Fanons Svart hud, vita masker. Det låter vansinnigt – och det är det också. I Kuangs Oxford har en revolution skett: forskarna vid Babel-institutet har insett att silvertackor med graverade översättningar laddar föremålen med de främmande språkens kraft. Detta har i sin tur lagt grunden för Storbritanniens imperium och skapat en industriell revolution (silverrevolutionen), som också alstrat motstånd i form av chartister och ludditer (i Kuangs värld är William Blakes ”mörka sataniska kvarnar” silverpläterade). 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Rasmus Landström
Författare, litteraturredaktör och medlem i Flammans styrelse.
Kommentar/Kultur 25 mars, 2024

Systemutvecklaren Torsten längtar efter någon att fjällvandra med. Foto: SVT.

”Gift vid första ögonkastet” har gentrifierats. Men SVT borde inte vara rädda för arbetarklassen – undersköterskor och systemutvecklare har all anledning att gifta sig.

Vem bryr sig om att tussilagon har börjat spira – deltagarlistan till årets ”Gift vid första ögonkastet” är ute!

Min pepp är som alltid på en orimligt hög nivå. Vilka blir årets matrelaterade matchning med svenska folket efter taco- och carbonaraparen? Vilka kommer att bli årets stelaste möte, som kuddmur-paret eller fjolårets ”Järna-hippie möter innekatt”? En sak är säker: jag kommer att titta.

Och människorna verkar hyggliga. Rosanna tycker att det är ”attraktivt om man kan backa med släp”, och Linnea att om hennes ”blivande man är gudfar så kommer jag tycka det är supersexigt”. Inga konstigheter.

Men så ser jag yrkeslistan, och håll i er: projektledare, kommunikatör, koordinator, produktägare, enhetschef, medieentreprenör, systemutvecklare och marknadsansvarig. Knappt ett enda jobb som man vet vad det betyder. Alla killar ser ut att heta professional managerial-Claes.

Allt är mer smakfullt och artigt, men också slätstruket som ett par beiga chinos

Och det är inget fel på de här människorna, men jag tycker mig se ett skifte i reality. Klyschan är ju att arbetare aldrig får synas i tv förutom när de målar sig blå i Robinsonfinalen. Håller arbetarklassen på att skuffas undan från sin sista mediala utpost?

Redan under förra säsongen reagerade jag på hur snabbt paren anammade psykologernas språk, och började prata ”flytande HR – med verktyg som de behöver för att känna sig sedda.” Och förutom när Arvid lovade smeta in Ida med pasta och ”tejpa för munnen” på henne var sex också märkligt frånvarande i serien. Allt är mera smakfullt och artigt, men också slätstruket som ett par beiga chinos. Se bara på vilket senaste årens största värderingsbråk är: att Anton satte på Björn Rosenströms ”Raggarrock” under en sen timme på midsommarafton. I en säsong visade sig någons ”källa till magont” vara att han flyttat som barn – vilket han avslöjade på lyxspaet Yasuragi.

Allt som inte är helylle skrapas däremot bort. Både inom serien – och utanför den. Jag har alltid haft dubbla känslor inför kritiken mot exploatering av arbetare inom reality, från ”Paradise hotel” till ”Ullared”. Kritiken om att arbetare sällan kommer till tals i övrig media är korrekt, och att reality kan ha ett besvärande utifrånperspektiv där vi förväntas skratta åt snarare än med deltagarna. Men mycket ligger också i betraktarens ögon, och ibland undrar jag om det räcker med att visa en arbetare som dricker gin på en camping utanför Ullared för att det ska ses som exploatering – när personen bara njuter av livet.

Jag längtar efter att se någon med yrkestiteln greve i nästa säsong – men framför allt fler Foodorabud och undersköterskor

Och om det nu stämmer att den övre medelklassen har erövrat ännu en arena från arbetarna, så är en enkel vänsterkritik att kräva större representation. Och det är väl rimligt. Men kanske bevittnar vi också nästa steg i det övre mellanskiktets deklassering. Synlighet betyder inte nödvändigtvis makt, för den klass som vi jämt glömmer bort i sådana här diskussioner är överklassen. Som någon ska ha sagt, det kan ha varit Wallenberg: ”Bara valar som visar sig kan harpuneras.” Därför längtar jag efter att se någon med yrkestiteln greve i nästa säsong – men framför allt vill jag se fler Foodorabud och undersköterskor.

Vi ser alltså ännu ett exempel på det som ekonomihistorikern Lovisa Broström har upprepat, nämligen att arbetarklassen och medelklassen får allt mera gemensamt, på grund av övervakning, npm-styrning och skenande bostadslån. Men samtidigt som klassernas livsvillkor allt mer liknar varandra, får arbetarklassen allt svårare att hitta kärleken, som ekonomiprofessor Anne Boschini förklarade i Flamman nyligen.

Jag skulle önska att SVT-experterna tar in deras kunskap, och vågar blanda upp med fler deltagare från arbetarklassen. Samt bryter upp den ai-genererade Spotify-jazzen med könsrock. Giftassugna i hela världen, förenen eder!

Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.[email protected]
Inrikes/Nyheter 23 mars, 2024

Palestinarörelsen i Stockholm går skilda vägar

Palestinarörelsen demonstrerar på Sergels torg i Stockholm efter Israels invasion av Gaza i oktober. Foto: Pontus Lundahl / TT.

Förvirring råder inom Palestinarörelsen inför att två demonstrationer anordnas samtidigt på lördagen. Palestinska arbetsgruppen anklagar den tidigare medarrangören för hotelser och våldsbejakande slagord. Men Together 4 Palestine avfärdar det som ryktesspridning.

Lördagen den 23 mars hålls två separata palestinska demonstrationer i Stockholm – samtidigt, klockan 13.

De två arrangörerna, Together 4 Palestine och Palestinska arbetsgruppen mittersta Sverige, har gemensamt stått bakom det senaste halvårets stora demonstrationer till stöd för Palestina i Stockholm. Nu går de skilda vägar – bokstavligt talat. De förstnämnda samlas på Sergels torg för att tåga mot USA:s ambassad, medan Arbetsgruppen samlas på Odenplan för avmarsch mot Utrikesdepartementet.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Ledare 23 mars, 2024

Bombhögern är en samhällsfara

Greta Thunberg demonstrerar tillsammans med Svenska Freds mot Rysslands krig. Foto: Fredrik Persson/TT.

Tidöregeringen ger sig på fredsrörelser, medier, kultur och studieförbund. Allt för att stoppa arenor för fritt tänkande.

När jag var 14 gick jag med i en ungdomsorganisation. Det blev mitt första möte med föreningsdemokrati, engagemang och nätter på luftmadrass i gympasalar. Det blev också starten på ett politiskt liv.

Delvis har jag allmänna arvsfonden att tacka för det. För ungdomsrörelsen, liksom för barn-, äldre- och funkisorganisationer, är fonden en viktig del av det som gör verksamheten möjlig. Det kan handla om orientering för 65-plussare, djur och natur för barn på sjukhus, eller digitalisering för personer med hörselnedsättning.

Men nu kan det vara slut med arvfondsprojekt. Den femte mars presenterade nämligen Riksrevisionens ”effektivitetsdelegation” en granskning av fonden, där slutsatsen var att den bör avvecklas.

Anledningarna som presenteras är häpnadsväckande. I korthet menar man att fonden har för mycket pengar som den inte gör av med, samtidigt som projektbidragen inte används tillräckligt ”effektivt”. Därtill har man hittat fusk och kriminalitet.

Det sista är naturligtvis allvarligt. Men analysen av effektivitet och pengaöverflöd sträcker sig ungefär till godtyckliga uttalanden om bidrag som är ”för stora”, samt att ”inget annat land gör så här”.

Som alla föreningsmänniskor förstår kommer detta att bli ett dråpslag för civilsamhället. Idéburna organisationer är nämligen inga företag. De drivs inte av att göra vinst utan bygger på värden om meningsskapande, öppenhet och delaktighet. Ofta finns inga naturliga intäktskällor förutom en medlemsavgift, som inte kan vara hur hög som helst.

Det fria föreningslivet, kulturen och pressen är förutsättningarna för att kritiska tankar alls ska kunna tänkas, formuleras, spridas, och leda till förändring.

Men det är ingenting som regeringen kommer att bry sig om. Tvärtom blir det ytterligare ett i raden av politiska beslut riktat mot människors fria organisering, den fria kulturen, media, och allt som främjar fritt tänkande. I höstas blev studieförbunden av med en tredjedel av sin finansiering. Och när det nya mediestödet presenterades visade det sig vara utformat på ett sätt som missgynnar vänsterpressen.

I höstas skrev Stefan Jonsson, professor i etnicitet vid Linköpings universitet, en uppmärksammad krönika i Dagens Nyheter (23/8) om Norrköpings kulturpolitik. Han såg den pågående kommersialiseringen av kultursektorn i kommunen som ”en syntes mellan en nyliberalism som tar hänsyn bara till kultur som kan mätas i siffror och en nyfascism som tyglar konstens och kulturlivets kritiska röster.”

Samma analys går att göra av regeringen, men med en viktig skillnad. Där är fascismen parad med konservativ bombhöger, snarare än nyliberalism. Vi får tal till nationen. Andra tal om att försvara Sverige ”med vapen i hand”. Fredsrörelsen, som varit högljudda motståndare till Nato, straffas med indragna bidrag. Och public service, som i många år levt med högerns hot om nedläggning, är så förtegen om situationen i Gaza att granskningsnämnden fäller dem för partiskhet med Israel.

Göran Greider skrev i Dagens Nyheter (8/1) att det rör sig om ”militarisering av våra medvetanden”. Texten blev januaris antagligen mest utskällda, men nog har han en poäng. När kritiska röster tystas och journalistiken slutar göra sitt jobb, finns färre filter mot propagandan.

Det fria föreningslivet, kulturen och pressen har ett egenvärde som inte ska förringas. Men de är också förutsättningarna för att kritiska tankar alls ska kunna tänkas, formuleras, spridas, och leda till förändring. Starka viljor vill se oss marschera i takt. Att stå upp för kultur bortom det kommersiella, orientering för 65-plussare och 14-åringar på luftmadrass i gympasalar, har därför blivit viktigare än någonsin.

Melinda Kandel
Tjänstledig städare och tidigare aktiv i Fastighetsanställdas förbund.
Krönika 22 mars, 2024

Superjakten ”Norn”, som ägs av mångmiljardären Charles Simonyi och hans svenska fru Lisa Persdotter, kostade 2,6 miljarder kronor att bygga. Foto: Anders Wiklund/TT.

”Jag tycker inte man behöver veta allt om alla, alltid”, upprepar finansmarknadsminister Niklas Wykman – om vilken jag vet för mycket, för jag vet att han har delad hundvårdnad med Romina Pourmokhtari (jag skyller på kvällspressen) – gång på gång i Agendastudion.

Man hajar till, med tanke på att sittande regering hittills har gjort vågen för snart sagt varje form av övervakning. Men nu är de alltså bekymrade över den personliga integriteten? Och: vilken diaboliskt kraftfull form av övervakning pratar Wykman egentligen om, som kan beskrivas som att ”veta allt om alla, alltid”? Hjärnelektroder? Ett sauronskt öga?

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Cecilia Verdinelli
Skribent och läkare.
Inrikes 22 mars, 2024

Lokalbor och samer gör motstånd mot ny gruvpolitik

Bluelake Minerals planerade gruva i Rönnbäcken söder om Tärnaby är ett av de projekt som kan komma att få ett snabbt tillstånd av EU:s nya mineralpolitik. De tre dagbrotten och övriga anläggningar kommer att omfatta ett område som är lika stort som Stockholms innerstad. Foto: Erland Segerstedt.

I december beslutade EU att öka utvinningen av kritiska metaller som behövs för omställningen, samtidigt som Tidöpartierna vill bjuda in stora gruvbolag till Sverige. Men den nya jakten på fyndigheter skapar också konflikter.

Myrviken, Österåsen, Västeråsen, Möckelåsen, Skallböle, Böle – de små byarna avlöser varandra i snabb följd. En del består bara av ett tiotal hus. Några är större, och i Myrviken finns affär och skola. Just nu ligger snön mer än halvmeterdjup, men de öppna fälten visar att det bedrivs jordbruk i bygden. Åt ena hållet skymtar man ibland en bit av Storsjön. När vi kommer ut ur ett skogsparti uppenbarar sig Oviksfjällens mjukt rundade former åt andra hållet.

Inget skvallrar om att området på kort tid har blivit ett hett område i jakten på ämnen som vanadin, molybden, nickel och kanske även uran. Sedan nya undersökningstillstånd beviljats under förra året är det inmutade området 1,5 kvadratmil stort. Det bolag som kommit längst i planerna är australiska Aura Energy. De siktar på att i sommar lämna in en ansökan om att etablera ett dagbrott där man i ett första skede vill bryta 42 miljoner ton malm. Det är väsentligt mer än vad som utvanns i Falu koppargruva under dess månghundraåriga livstid.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Arne Müller
Journalist i Umeå, som har skrivit boken "Norrsken: Drömmen om den gröna industrin", som granskar industriprojekten i norra Sverige.