När mina föräldrar flyttade till Sverige i mitten av 70-talet bodde de på Södermalm i Stockholm. De bodde i ett rivningshus i flera år och jag gick i förskola vid Mariatorget. De ville förstås ha en ny lägenhet i samma område, där deras nya vänner bodde. Men de ansvariga för bostadskön ville absolut inte att de skulle bo kvar där. De erbjöds bara lägenheter i förorterna. Min far blev tillsagd av en handläggare att han borde flytta ”till sina landsmän”. Det slutade med att vi flyttade till Bredäng. Min kusins mor, som är majoritetssvensk och bodde i samma hus som mina föräldrar, fick däremot en lägenhet på Södermalm. Hon ansågs tydligen ha starkare anknytning till området.
Det är svårt att inte tänka på denna avgörande händelse i min barndom när jag tar del av diskussionen om etnicitet och utsatta områden. Jag tror att en majoritet av de personer som är utrikesfödda resonerar som min far: ”Om jag hade velat bo med mina landsmän hade jag inte flyttat till Sverige”. De flesta personer med utländsk bakgrund som jag känner som bor i utsatta områden vill inget annat än att flytta till mer välbärgade och blandade områden. Få med utländsk bakgrund som kan välja mellan miljonprogrammen i förorten Skärholmen och miljonvillorsförorten Mälarhöjden väljer Skärholmen.
Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇
Prenumerera och läs direkt!
Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!
