I kölvattnet av Rysslands invasion av Ukraina har Natofrågan fått förnyad aktualitet. Finland verkar närma sig ett beslut att skicka in en ansökan, vilket innebär att förutsättningarna för vår del har förändrats. Det påstås att invasionen visar att Ryssland är en aggressiv stormakt som när som helst kan invadera oss. Det är en bristfällig analys. I själva verket har Ryssland sedan länge varit en aggressiv stormakt, som invasionen av Georgien visade 2008. Att Vladimir Putin gärna använder sig av ”militärtekniska operationer” för att uppnå sina mål borde ha varit tydligt sedan decennier.

Det som kriget mot Ukraina där­emot har avslöjat är att Rysslands militära kapacitet är mindre än vad många bedömare trott. Ett angrepp mot Sveriges och Finlands kombinerade försvar ser i nuläget ut att vara extremt farligt för Ryssland. Landets kapacitet att utföra amfibieoperationer – landstigning på fientligt territorium från havet – tycks vara så begränsad att de inte ens försökt sig på det. Att de inte har lyckats utföra ett sådant angrepp mot Odessa, trots att de kontrollerar Svarta havet, talar emot att de skulle ha kapacitet att inta Gotland. Vi har helt enkelt en annan geografi än Ukraina, vilket skulle gynna oss i en hypotetisk konflikt med Ryssland.

Dels är den ryska kapaciteten mindre än vad många bedömare trodde före den 24 februari, dels är den ryska kapaciteten mindre nu än före kriget. Kriget i Ukraina har varit och kommer att fortsätta vara extremt kostsamt för Ryssland såväl politiskt, ekonomiskt, diplomatiskt som militärt. Deras militära hot mot oss är nu mindre än före kriget, och kapaciteten kommer att ta lång tid för landet att bygga upp igen.

Ryssland har inte heller några konkreta planer på att invadera svenskt eller finskt territorium. Det talas om att Ryssland skulle vilja ockupera Gotland, men det finns inget egenvärde för landet i att kontrollera ön. Ett ryskt angrepp mot Gotland skulle sannolikt ske i samband med en eventuell konflikt med Nato, och då skulle det ligga i Natos intresse att hjälpa oss att försvara Gotland, oavsett om vi var en del av alliansen eller inte. Svenskt försvar har tränat med Nato för just den här typen av operationer. Det bör vi fortsätta med.

Det stämmer förvisso att svensk försvarsförmåga kan förbättras. Men detta behöver åtgärdas oavsett om vi går med i Nato eller inte, och det finns nu en bred politisk enighet om att territorialförsvaret måste rustas upp. Givet att Sverige verkligen spenderar två procent av BNP per år, och att dessa pengar används på ett någorlunda vettigt sätt, så är det inte osannolikt att Sverige kan uppbåda tillräcklig kapacitet för att hindra Ryssland från att invadera Gotland. Ryssland är inte Sovjetunionen. Om vi klarade av att avskräcka Sovjetunionen, som hade cirka 290 miljoner invånare och en BNP som var nästan hälften av USA:s, så klarar vi att avskräcka Ryssland, som före kriget hade en befolkning på 144 miljoner och en BNP mellan Spaniens och Italiens.

Dessutom innebär ett Natomedlemskap en allians med USA, något som är problematiskt av tre skäl.

1. USA är en supermakt som genomgår en period av politisk turbulens, asymmetrisk polarisering och högerextrem radikalisering. Republikanerna, som i dag kan beskrivas som ett högerextremt parti, kommer sannolikt att vinna tillbaka representanthuset och senaten i höst, och Donald Trump har goda chanser att bli president igen om två år.

2. USA är en extremt aggressiv stat, det land som startat flest krig i världen sedan andra världskriget och är allierat med några av världens mest auktoritära stater.

3. Enligt USA:s strategiska doktrin får Kina inte bli en regional hegemonisk stormakt. Det innebär att risken för ett världskrig mellan Kina och USA är stor det kommande halvseklet. Som medlemmar i Nato skulle vi löpa större risk – allt annat lika – att bli indragna i det kriget.

Avslutningsvis innebär ett Natomedlemskap att vår suveränitet begränsas. Vi blir mer beroende av USA, och mindre kapabla att ha egna relationer med stater som USA ogillar av olika skäl. Ett exempel på hur vårt beroende av USA redan begränsar vår suveränitet är att vår regering ville ratificera FN:s konvention om förbud mot kärnvapen, något som vi efter påtryckningar från USA inte gjorde. Om vi var medlemmar i Nato skulle USA ha större möjligheter att ha åsikter om hur vi borde bete oss diplomatiskt. Visserligen är begränsningen av vår suveränitet en gradfråga, vi är trots allt redan väldigt nära Nato, men det är likväl viktigt att ha i åtanke.

Det främsta skälet att gå med i Nato är att det effektivt skulle avskräcka Ryssland från en öppen militär aggression. Men som jag har konstaterat står Sverige relativt väl rustat för den typen av hot. Vad Nato inte kan avskräcka från är den typen av hybridkrigföring som Vladimir Putin tycks föredra. Vi har sett hur Ryssland försökt påverka demokratiska processer, använt sig av cyberattacker, bombat fabriker och främjat extremister i ett flertal Natoländer utan att avskräckas av Natos artikel fem. Ett Natomedlemskap kan därför öka snarare än minska risken för den här typen av attacker mot Sverige.

Karim Jebari

Filosof och forskare vid Institutet för framtidsstudier.