Haren Springer
John Updike.
Svensk övers: Gottfried Grafström.
Modernista.
John Updikes Haren Springer betraktas som en av de stora amerikanska 1900-talsromanerna. Sedan den skrevs 1961 har den kommit i otaliga nytryck och översättningar, blivit refererad till och citerad. Time Magazine hade med den på sin lista över de 100 bästa engelskspråkiga romanerna och författaren Julian Barnes har kallat den för ”efterkrigstidens största amerikanska roman”. I dagarna ger Modernista ut den på nytt i Gottfried Grafströms tonsäkra översättning och med ett nyskrivet förord av Nils Schwartz.
Själv ska jag erkänna att jag inte läst boken tidigare och alltid förhållit mig en smula skeptisk. Jag har tänkt på den som ytterligare en berättelse om manligt flyktbegär; en road novel som luktar diesel och intorkad sperma. Det är en genre som jag tröttnade på redan efter On the Road. Men så läser jag boken och inser att jag totalt missuppfattat vad den handlar om.
Haren springer börjar med att den före detta basketstjärnan Harry Angstrom går hem i skymningen. På bara några sidor förstår man att det handlar om en missnöjd människa – Harry säljer ”mirakelskalare”, har blivit fet och är olyckligt gift. I de breda vardagsrumsfönstren ser han varma lampor brinna likt ”eldar djupt inne i grottor” skriver Updike i en typisk formulering för att markera att det handlar om en man som är utestängd från den amerikanska drömmen. När han kommer hem sitter hans fru framför ett barnprogram – höggravid och berusad – och har glömt att hämta deras son hos svärmodern. Harry gormar åt henne, sätter sig i bilen och känner plötsligt att han har fått nog. Han sticker.
Så långt en typisk 60-talsroman om manlig frihetstörst och vantrivsel i kulturen. Men så händer något oväntat. Harry vänder om, åker tillbaka till småstaden och flyttar in hos en prostituerad. Språket får en burlesk karaktär och plötsligt förstår man att det inte alls är en road novel man läser utan en dekonstruktion av genren. För det som händer sedan är som en katalog över manlig ansvarslöshet: Harry gör älskarinnan på smällen, sviker henne, försummar sin nyfödda bebis och varje gång något blir svårt springer han.
På så sätt punkterar Updike Harrys road novel-genren genom att visa att det manliga flyktbegäret får konsekvenser. Kontentan är att människor går sönder när man sticker från dem. Det är en fullkomligt hjärteskärande historia och själv läser jag romanens slut med en tår i ögat. När jag stänger boken känner jag en skam över att jag ömmar för Harry. Han är patetisk och en skitstövel, men är ändå skildrad med värme.
Det som i slutändan gör Haren springer till en verkligt lysande roman är Updikes språk. Det är så stämningsfullt och tonsäkert – som om det hade kyssts av ett mörkrött skymningsljus. Att Updike bara var 28 år när han skrev boken förefaller nästan overkligt. För Haren springer är något så originellt som en gammaldags moralitet utklädd till beatnikroman.