Katerina Janouchs hemliga språk

Inrikes

 

I måndags tvingades författaren, sexualrådgivaren och nyradikaliserade brunhögerdebattören Katerina Janouch avgå från sitt uppdrag för färjeföretaget Viking Line.
Att hon jobbade där från första början är tillräckligt med material för en egen nyhetskrönika: hon rekryterades tillsammans med Ann Heberlein, också hon nyradikaliserad brunhöger, efter en serie uppmärksammade våldtäktsfall under en kryssning. Jag hade svårt att läsa det som något annat än att Viking Line ville markera mot flyktingar och deras påstådda benägenhet att begå sexualbrott.

Men det är, som sagt, en annan krönika. Låt oss istället tala om Katerina Janouchs eventuella brottslighet. Hon stängdes alltså av från arbetet i expertgruppen efter att ha delat en bild på Facebook. Bilden föreställde den vänsterpartistiska riksdagsledamoten Rossana Dinamarca sittandes på kulturhusets trappa på Medborgarplatsen.
”Trappan är mer effektiv än Tinder” skrev Janouch.

Rossana Dinamarca menar att det handlar om sexuella trakasserier och har polisanmält händelsen.
Om det stämmer är upp till en domstol att avgöra. Men låt oss titta lite på vad Katerina Janouch sysslar med här, förutom att begå eventuella brott.

Vad hon insinuerar är alltså att Dinamarca ska befinna sig på Medborgarplatsen inte för att visa sitt stöd till de strejkande flyktingarna eller ens för att plocka enkla politiska poänger, utan för att få ligga med unga flyktingpojkar.

Just detta, att ”batikhäxor” (läs: kvinnor som är vänster eller till och med liberala) framförallt engagerar sig i flyktingfrågan på grund av den tillgång till ”afghansnabel” som det innebär, är en mycket populär rasistisk stereotyp.

Den är på inget sätt unik för Sverige, men fick en extra skjuts av historien om den så kallade Arbogakvinnan.
I dag är hon misstänkt för två mord och ett mordförsök, men blev en riksnyhet innan dess. Jag jobbade på Eskilstuna-Kuriren när mina kollegor Ingar Frostberg, Frida Vilhelmson och Veronica Karlsson avslöjade att kvinnan som snart skulle bli känd som Arbogakvinnan kan ha använt hot om utvisning för att tvinga till sig sex med barn som bott på det flyktingboende hon drev.

Jag hade inget med själva avslöjandet att göra, men fick ibland i uppgift att städa upp i kommentarsfältet efteråt. Trollen var bitvis nästan lyriska. Att det tycktes handla om ett fruktansvärt övergrepp på personer i beroendeställning brydde de sig inte så mycket om, men nu hade de ett konkret exempel att länka till i sina ändlösa Facebooktrådar och twitterfejder. ”Jasså batikhäxor är inte bara ute efter Afghansnabel säger du? Men kolla hääär då!”

Katerina Janouch har försvarat sitt inlägg med att det handlar om ”ironi” och ”satir”. Det är naturligtvis skitsnack.
Men hon är inte heller bara vag i ett försök att undkomma straff.

Just insinuationen är nämligen en av brunhögerns favoritmetoder. Inte för att de behöver vara speciellt hemliga – det händer ju nästan ingenting alls när någons rasistiska farbror skriver om batikhäxor och afghansnablar på Facebook.

Att inte säga saker rakt ut skyddar förstås, till viss del, sin användare. Det försvårar möjligheterna att döma för hets mot folkgrupp, och de som inte vill se vad någon sysslar med kan helt bekvämt välja att inte se. Men i insinuationen finns också ett eget syfte: De berörda får en känsla av gemenskap. De förstår nämligen mycket väl vad någon inom gruppen syftar på när den skriver om Tinder och trappor, eller storfinans, eller kulturberikande. I det skolgårdsaktiga ”hemliga språket” bygger man en gemenskap där man genast kan se vem som passar in, och där alla delar samma upplevelse av att ha sett igenom samhället.

Vad som egentligen pågår i samhället behöver den gruppen inte bry sig om, för jobbar man ständigt med insinuationer räcker det med ett enda exempel.
Katerina Janouchs värv har den senaste tiden varit att ta den här gruppens skolgårdsspråk till en bredare massa.

Det är mycket allvarligare än satir.