Stämningen är förväntansfull i det lilla rummet i brittiska Durham, i väntan på att regissören Ken Loach och manusförfattaren Paul Laverty ska göra entré. De har bjudits in av lärarfacket NASUWT, vars regionalavdelning i nordöstra England tillhör de mest radikala i landet.
83-årige Loach och 62-årige Laverty har tillsammans gjort filmer som Carlas sång (1996), Bröd och rosor (2000), Frihetens pris (2006) och senast Jag, Daniel Blake (2016) som vann Guldpalmen i Cannes. Nu är de aktuella med Sorry We Missed You, ett drama om den nya gig-ekonomin, som har premiär i Storbritannien i november
Efter att vi har fått se trailern till den nya filmen inleder Loach med att reflektera kring centrala teman i det egna filmskapandet. Han lyfter fram situationen för unga på arbetsmarknaden, och ger exempel på hur filmerna speglat de förändringar som skett under det halvsekel han varit aktiv. Från Kes – falken (1969), när unga från arbetarklassen garanterat kunde få jobb men bara okvalificerat arbete stod till buds, via Sweet Sixteen (2002), där huvudpersonen tvingas sälja droger för att få ihop pengar till en bostad, till den kommande Sorry We Missed You, som skildrar en arbetsmarknad där arbete, som Loach uttrycker det, kan sättas igång och stängas av som en kran och inte går att försörja sig på. Han tillägger att samtidigt som arbetsmarknaden blivit mer osäker har den lokala sammanhållningen i arbetarklassområden, och det skyddsnät som denna utgjorde, försvagats.
– Efter gruvstrejken 1984-85 kunde vi inte längre försvara jobben och arbetsvillkoren, säger han. Han nämner politiskt ledarskap som ett annat viktigt tema, och vilket ledarskap som kan kanalisera den styrka som finns i arbetarklassen. Loach, som är medlem i Labour och konsekvent försvarat Jeremy Corbyn och partiets nya inriktning, är starkt kritisk såväl till auktoritära tendenser inom vänstern som till den samförståndsideologi som bara medger omfördelning inom ett i grunden oförändrat ekonomiskt system.
– Om företag måste göra vinster innan välstånd kan fördelas är vi förlorade, eftersom vi låses fast i en situation där vi är beroende av direktörerna, säger Loach. Hans framtoning är minst sagt anspråkslös och lågmäld, men han håller inte tillbaka i sin samhällskritik.
– Trots att vi har haft allmän rösträtt under ett helt sekel är vi fortfarande löneslavar, konstaterar han. Eftersom publiken består av lärare handlar flera av inläggen från åhörarna om hur skolorna påverkas av nedskärningarna i offentliga verksamheter och de allt större klassklyftorna i det brittiska samhället. En kvinna berättar upprört om när en minister i den konservativa regeringen skulle besöka hennes skola, och nya skor köptes in för att flera elever hade skor som ansågs för slitna eller trasiga för att visas upp. När ministern åkt sin väg blev hon beordrad att gå runt i klassrummen och ta tillbaka de nya skorna från eleverna igen.
Samtalet glider över till vilken typ av berättelser om arbetarklassen som syns på tv och i tidningar.
– Det man garanterat aldrig ser är gemensam styrka och kollektivt agerande, slår Loach fast. Paul Laverty angriper med emfas vad han kallar ”fattigdomsporr”, och syftar på reality-tv där människor ur arbetarklassen framställs som lata, korkade och omoraliska. Han menar att det är den högsta formen av förnedring för den som har det svårt. I researchen inför manuset till Jag, Daniel Blake besökte han och Loach så kallade ”food banks”, välgörenhetsinrättningar som blivit vanliga i Storbritannien de senaste åren. Där kan den som behöver hämta ut en ranson av basvaror för tre dagar.
–Det som verkligen upprör människor som behöver vända sig till food banks är när de betraktas som snyltare, säger Laverty.
Någon inflikar att det är viktigt att göra filmer som Jag, Daniel Blake, som visar hur snabbt det kan gå att bli av med allt, hur mycket man än kämpar. Laverty och Loach håller med, men påminner samtidigt om att filmen i sig inte förändrat något. Människor fortsätter att bli av med sin sjukersättning och a-kassa, med brutala och ibland dödliga konsekvenser.
– En film är bara en film. En film behöver en rörelse för att bli betydelsefull. Så agitera, bilda och organisera! avslutar Ken Loach