En röst: ”Den här gången har vi beslutat att det får bli slut på synen på oss som produktionsfaktorer!” På en trekanalig skärm avlöser svartvita bilder varandra i stillsam rytm.

Efter en stunds iakttagande inser jag att rösterna som strömmar ut i rummet inte är alls är synkade med bildflödet. Någon med norrbottnisk dialekt håller tal om vikten av sammanhållning, en kvinnoröst läser en dikt om exploatering och rika direktörer, en myndig mansröst förklarar ekonomiska faktorer på ålderdomlig rikssvenska.

Då och då skymtar delar av samlings­lokalens inredning och dess talarplats. Framför mig i exercishuset på Skeppsholmen står just den nötta talarpulpeten från bildspelet, vid vilken hundratals talare med varierande grad av självsäkerhet fört sin grupps talan. Jag befinner mig på två ställen samtidigt: i utställningen Kiruna Forever och i stadshuset i Kiruna 1969, under veckorna för gruvstrejken. Som mest strejkade 4 500 gruvarbetare från statliga LKAB till följd av att SAF avvisat de anställdas krav på rättvisa löner och rimliga prestationskrav i ett av världens farligaste och tyngsta yrken. Utan vidare hade nya arbetsrutiner införts innebärande ackord och beting utan motsvarande ersättning. Strejken blev vild och hård. LO tog avstånd och därmed blev strejken olaglig. En besk nöt för den självsäkra socialdemokratin under det sena 1960-talet.

Den rena, hög­kvalitativa malmen utgör skelettet i alltifrån city­­omvandlingen i Stock­holm på 1960-­talet till monster­byggena i dagens Dubai.

Ljud-fotoinstallationen på Arkdes är ett 57 minuter långt verk av konstnären Ingela Johansson. Hon har i flera års tid närmat sig gruvstrejken utifrån den tändande gnistan för den kedjereaktion av solidaritetsyttringar som mobiliserades från många, ofta oväntade håll, inte minst kulturlivet. Bland annat donerade en grupp svenska konstnärer sina konstverk till förmån för en tänkt auktion som bidrag till strejkkassan. En konstsamling (Gruvarbetarnas strejkkonstsamling, ägd av facket) som föll i glömska i många år, tills Ingela Johansson av en händelse stötte på ett omnämnande i en dagstidning och började gräva. Projektet utmynnade i iscensättningar på olika konsthallar av Sara Lidmans tal under strejkens första dagar, vittnesseminarier, utställningar och boken Strejkkonsten (2013, Glänta).

Ur Silvertunga, den stora gruvstrejken 1969–1970 av Ingela Johansson. Ljudet är från privatpersonen Kenny Karlssons egna inspelningar och bilderna från Arkivcentrum Norrbotten. Fotograferna var anlitade av norrbottniska tidningar som Norrbottens-­Kuriren.

Ur Silvertunga, den stora gruvstrejken 1969–1970 av Ingela Johansson. Ljudet är från privatpersonen Kenny Karlssons egna inspelningar och bilderna från Arkivcentrum Norrbotten. Fotograferna var anlitade av norrbottniska tidningar som Norrbottens-­Kuriren. Foto: Arkdes.

Verket Silvertunga, den stora gruvstrejken 1969–70, är gjort specifikt för utställningen och bygger på arkivmaterial från Arkivcentrum Norrbottens museums arkiv i Kiruna. Fotografierna och ljud­upptagningarna har legat osorterade och i de flesta fall har materialets upphovsperson förkommit. Silvertunga utgör även den rent fysiska och kanske även andliga höjdpunkten i gestaltningen av Arkdes hyperambitiösa satsning, ett imponerande genomarbetat försök att teckna Kirunas koloniala, geologiska, planetära och ekonomiska historia och skriva in den i en global kontext. Hålet i jordskorpan som drygt 100 år av utvinning gröpt ur är världens största underjordiska malmgruva, det största av människor skapade såret i jordskorpan. Den rena, högkvalitativa malmen utgör skelettet i alltifrån city­omvandlingen i Stockholm på 1960-talet till monsterbyggena i dagens Dubai.

Kiruna grundades officiellt för 120 år sedan men fyndigheter började väcka intresse redan på 1600-talet. Med sina linjallinjer ristade över det norrbottniska landskapet avslöjas på de gamla kartorna Sveriges koloniala historia. En rak linje som fortsätter in i industrialismens tid då ingenjören och geologen Hjalmar Lundbohms visioner förverkligas, den om en ny stad med en befolkning som föresatt sig att mätta den glupande hungern efter stål.

På många sätt leder historien om Kiruna, som just nu står i begrepp att avvecklas för att återuppstå på en annan plats, i en ny stadsplan med nya samtida visioner, rakt in i nutidens smärtpunkter. Konflikten om Girjas och den samiska befolkningens levnadsvillkor, människor vars liv i generationer kretsat kring gruvan som nu ska omlokaliseras, kulturarv som utan vidare rivs till flisor och den outtröttliga jakten på råvara. Det är 50 år sedan den stora gruvstrejken. Många av dem som stod vid den pulpet som utställningskommissarien räddat till eftervärlden är gamla eller döda. Bland de segrar som strejken ledde till var Lagen om anställningsskydd, som även den i dag hotar att försvinna ned i ett hål som bara blir större och större.

Paulina Sokolow

Kulturredaktör och konstvetare.