Opinion

Klass 3-varning

”Och härskarteknikerna, de som inte är direkta övergrepp men sylvassa stick utdelat av den som har makten. Hur hänger vi dom? Och finns det ens så många snaror?” Ida Gabrielsson om det individfokus som finns i #MeToo-kampanjen. Foto: Claudio Bresciani/TT, Gabriel Liljevall.

#MeToo visar att vi är mitt i en nationell kris av övergrepp och trakasserier. Var finns åtgärderna? Ida Gabrielsson om vad vi måste göra när Facebook-grupperna tystnar.

Opinion


”När jag var
sex tvingade min farbror sig på mig för första gången, i alla fall tror jag att det var då, minns inte längre tillbaka än så”.

Klockan är 08.13 och jag läser en av de tusentals anonyma berättelserna om mäns övergrepp. 08.20 ger jag min snart 3-åriga dotter en korvbrödsmacka till frukost och skyndar till lämning på förskolan.

”Han var min chef jag var tvungen att utföra oralsex om jag ville avancera, han kallade mig äckligt luder samtidigt som han slet mig i håret”.

Läser i flödet, minns inte längre branschtillhörigheten. Var det akademiker eller restaurangarbetare?

Pendeln är i tid. Jag går upp till Klarabergsviadukten.

”Varje dag kommenterade han min kropp inte bara mitt utseende i allmänhet utan kroppsdel för kroppsdel. Som ett stycke kött i en charkdisk, har du gått upp i vikt, tänkte på magen, kvinnor som visar ryggen har värdighet dom lämnar något kvar till fantasin, nyckelben jag har alltid älskat nyckelben.”

Klockan är 9.30, läser tidningsrubriker och Facebooktrådar. Kulturmannen, alla vet tydligen vem han är, men ingen säger det. Jag vet inte vem han är men mina kulturella referenser verkar sluta vid Martin Timell. Och han är det nog inte, eller?

Tacotallrik. Det är lunch och jag beställer en tacotallrik. Minns han som skrev att jag var äcklig på grund av att jag i en kort intervju sagt att tacos var min favoritmat ”hur kan man säga det, så sjuk osexigt. Har ni sett hennes långa panna?”.

Jag får ett sms av en journalist som skriver: ”Hoppas det är bra med dig om du har några fall av sexuella trakasserier i er organisation kontakta mig”. Jobbar vidare. Kommer på att han som sms:at alltid brukar recensera utseendet på oss kvinnor från ungdomsförbunden när vi varit i offentliga sammanhang. Minns en bild han la upp på nyhetssidan: ”Omgiven av tre skönheter” och så dessas namn. Vi var fyra kvinnor på bilden. Syftet var att jag skulle känna skam för att grobianjournalisten inte tyckte att jag va het.

Borde ha svarat: Sextrakasserad? Ja, av dig. Skrattade hämndlystet, men skärpte till mig och jobbade vidare. Några dagar senare verkar det som att några andra kvinnor struntat i att skärpa sig, och sms:en avtog. De verkar ha tillsatt en internutredning på Expressen.

#MeToo är i omfång och antal offer att jämföra med en naturkatastrof. Någon beskrev det som en tsunami.

Det finns förstås ett farligt individfokus med #MeToo. Att oskyldiga outas, att de som inte gjort något avrättas, inte i domstol men på Facebook. Även att de som faktiskt är skyldiga framställs som monstruösa förövare, vissa är det på sätt och vis, andra borde snarare hållas ansvarig för en oskön jargong. Och förutom att det inte är rättssäkert så är det ju tillexempel svårt att outa Volvo-raggaren i Sandviken. Tror inte annonsbladet tar in den storyn. Ingen framkomlig strategi. Och härskarteknikerna, de som inte är direkta övergrepp men sylvassa stick utdelat av den som har makten. Hur hänger vi dom? Och finns det ens så många snaror? Enskilda rötägg måste bort/hanteras/fram i ljuset/lagföras samtidigt som vi måste se hur allt hänger samman i strukturer. Det måste finnas en djupare förståelse som dels går förbi en förenklad syn om att det enbart handlar om enskilda kriminella men som också bottnar i något annat än folkdomstolar som enda lösning. Hundratusentals berättelser av kvinnor som tillsammans är helt omöjliga att betvivla, det är en kollektiv sanning om de övergrepp som begås mot oss, berättade av kvinnor i prostitution och flickor i grundskoleklass. ”Han sa att jag va äcklig, ful och äcklig”. Minns inte om det var torsken eller tonårspojken. För det gemensamma är att de är män. Män som tar sig rätt till våra kroppar. Kulturmän, hemmafixaren, pappan, hans son, volvoraggaren och elitidrottaren. Alla sorters män. I branscher där otrygga anställningar snarare är regel än undantag och i finrummen i maktens korridorer. På gatan, men också vid köksbordet. Äntligen hemma är ingen självklar känsla för de som lever i en misshandelsrelation.

#MeToo är i omfång och antal offer att jämföra med en naturkatastrof. Någon beskrev det som en tsunami. Som retorisk poäng är liknelsen förstås kraftfull. Men jag tänker att det är sant, och att vi måste ha en beredskap för det. Vad händer när Facebookgrupperna stänger, vad gör vi då, med hon som för första gången vågat berätta (i en grupp med tusentals andra!) att hennes man våldtar henne? Vad gör vi med barnens berättelser och sexuellt våld i skolan och med hon som fått hundratals likes för att hon vågar sätta ord på ångesten? När de som klarar det, går vidare? Och vad gör vi för den delen med de anhöriga till förövarna, de som bär skammen, fast den inte är deras? Vad gör vi med döttrarna och flickvännerna? (Javisst, det borde xxx ha tänkt på det innan han ofredade henne, men nu gjorde han inte det!)

Så vad gör vi? Jag håller inte med dom som beskriver en ”prata om det rörelse” som irrelevant om den inte sätter de politiska kraven i fokus (menar inte att man behöver namnge utan just prata om händelserna). Jag tillhör den sortens feminister som upplever att en del av kärnan för det politiska här är just den kollektiva skuldbefrielsen, arbetsplatser och organisationer kommer inte att vara sig lik. Som många sagt tidigare, det finns ett före och ett efter #MeToo. Men det efter som för de som är hyfsat förskonade från det sexuella våldet menar jag är de som kan återgå till någon slags vardag (ja, jag tycker att det är en skala så knappast någon är förskonad). Det är inte samma för de som har upplevt detta in på skinnet och inte fått hjälp att hantera det. Detsamma gäller andra katastrofer, de direkt drabbade går inte vidare på samma sätt.

Jag tycker Sverige ska slå på krisläget. Fram för haverikommissioner som på lång sikt ser över åtgärder såsom ändrad lagstiftning, tryggare anställningar, bättre mottagande för våldsutsatta, sexualundervisning med jämställt perspektiv, utbilda rättsväsendet, skolan, politiken. Satsa resurser, på kvinnokliniker, kvinnojourer. Flytta skulden från henne till honom.

Men ta också ansvar nu mitt i krisläget. Varför är det inga extrainsatta presskonferenser? Vi har tydligen ett land som kan ställa om i rasande fart när säkerhetspolisen hittar ett nytt yttre hot. Då visade det sig vara en helt vanlig tonårspojke som hängde med sina kompisar i Norrlands inland och ingen kallblodig terrorist. Men hur som helst. Inrikesministern hade från första stund landsfaderrösten påslagen när han tryggade oroliga i tv-sofforna. Jag tänker mig åtminstone något i samma klass i den krisen vi som nation står i nu. 100 000-tals kvinnor vittnar om övergrepp. Skapa då tillfälliga krismottagningar på sjukhusen, satsa dubbelt på psykiatrin, öppna en krislinje hos polisen där man kan ringa och anmäla övergrepp. Ös resurser över kvinnohusen och BRiS-linjerna. För dessa kommer bli nerringda. Och då måste samhället ansvara för att någon som tar emot finns där även efter att Facebookgruppen stannat av. 

Klockan är 16.04. Skyndar till förskolan, hämtar barnet. ”Vad har du gjort idag då?” undrar jag. ”Knuffat Gorgon”. ”Men va, nej det får man inte” säger jag. ”Jo, mamma man kan det, Ellen sa stopp”. 

  • #metoo
  • allmän visstid
  • arbetsvillkor
  • könsmaktsordningen
  • patriarkatet
  • Sexuella trakasserier

Opinion