Felicia Stenroth har skrivit något av det vackraste och sorgligaste om klass och arbete på länge.
Som jag nyligen skrev i min recension av en ny antologi om arbetarlitteratur i denna tidning förknippas begreppet fortfarande oftast med skildringar av vita män i traditionella arbetaryrken. Bara under denna höst har det dock utkommit åtminstone två romaner om kvinnor i de prekära yrken som präglar vår senkapitalistiska tid. Den ena är Wanda Bendjellouls Dalenglitter: en roman om hårt arbete, som handlar om en ung person som jobbar på en stor snabbmatskedja, och den andra är Felicia Stenroths Handens rörelser.
Handens rörelser handlar om Ida som jobbar med något slags ospecificerad telefonförsäljning eller kundsupport på ett callcenter. Runt Ida finns den nya flickvännen Edita, som installerar larm och som Ida skäms lite inför över sitt eget arbete, Idas mamma som jobbar inom vården och gömmer vinflaskor i skåpet, och arbetskamraten som äter frukten i skålarna på kontoret när han inte har råd med lunch och funderar på om han ska hoppa från en bro.
En fråga som återkommer i romanen är hur arbete och kärlek hänger ihop. Svaret uppenbarar sig i den knappa tid tillsammans som Ida och Edita måste stjäla åt sig mellan arbetspass som kan pågå i tio timmar och sluta mitt i natten, och när en älskad mammas läsande och musikspelande upphör i takt med att flaskorna blir allt fler och Kronofogden hänger på låset. Arbete och brist på pengar äter sig kort sagt in i kärleken.
Det finns något nästan naivistiskt avskalat i språket och i de korta scenerna som med stor effektivitet och skärpa beskriver det utsugande, utmattande arbetet. Inga dramatiska händelser för berättelsen framåt. I stället inpräntar Stenroth obarmhärtigt både arbetets gråhet och klassamhällets brutalitet på sidor där Ida rör sig från och till arbetet, ser staplarna i det individuella betygssystemet växa eller krympa, besöker Edita och tänker på sin mamma.
Bottenlös förtvivlan finns insprängd i det mest vardagliga.
Handens rörelser är knappast någon uppbygglig historia om klassresa eller klasskamp, utan snarare en lågmäld sorgesång om alla dem som mals ned av hårda och prekära arbeten. Det kan vara bland det vackraste och sorgligaste som har skrivits om arbete och klass på länge.
Socialistiska borgmästarkandidaten Zohran Mandani får en kram av Bernie Sanders under ett kampanjmöte den 27 oktober. Foto: Heather Khalifa/AP/TT.
Zohran Mamdani har blivit symbolen för en ny vänster i USA – radikal i sak, varm i tonen och omgiven av tusentals frivilliga som knackar dörr i hans namn. Flamman träffar ledarna för Democratic socialists of America, den darriga språngbrädan för stadens socialistiska framgångar.
En ung, muslimsk socialist född i Afrika – 34-åriga Zohran Mamdani har allt som behövs för att skrämma skiten ur New Yorks borgerlighet. Inte minst som han står som favorit när staden väljer sin nya borgmästare den 4 november.
Långt bakom sig har han tidigare demokratiska borgmästaren Andrew Cuomo, som deltar som oberoende, och republikanen Curtis Sliwa. Nu undrar många hur den radikala nykomlingen kunnat gå från två procent i början av primärvalen, till att spöa tungviktare som miljardärerna kastar pengar över.
Där ingår en rad personliga egenskaper, inte minst hans ständigt pojkbusiga leende, men också en organisation av uppeldade frivilliga som knackat dörr i varje kvarter från Bronx till Queens. Enligt kampanjledningen har över 12 000 frivilliga deltagit i Mamdanis rörelse sedan starten – ett nätverk som vuxit fram ur DSA:s (Democratic Socialists of America) lokala avdelningar. Många är unga människor utan tidigare politisk erfarenhet, men med en brinnande känsla av att det här faktiskt är deras kampanj, inte en politikers.
Under Vänsterdagarna stötte jag på deras två språkrör Megan Romer och Ashik Siddique, som ska resa runt i Sverige för att berätta om rörelsens kampanjarbete. De sitter i en röd soffa vid två Mamdani-rolluper och berättar att utbytet med Sverige är särskilt viktigt.
Språkrör. Ashik Siddique och Megan Romer från DSA ska resa runt i Sverige för att berätta om rörelsens kampanjarbete. Foto: Leonidas Aretakis.
– I USA har den amerikanska vänstern pekat på helt normala saker som ni har i Sverige, som universell sjukvård, för att övertyga folk om att det är möjligt, säger Ashik Siddique.
Megan Romer fyller i:
– Det här är den första storstaden vi har nått sådana här framgångar i, och han kommer att möta ett stort motstånd för så pass ”galna” saker som billiga bussresor och allmän barnomsorg. Men det är inte vanligt folk som kommer att protestera förstås.
Närheten till hur vanliga New York-bor lever är en av de saker som gjort honom relaterbar. I kampanjvideor syns han ofta åka kollektivtrafik och prata med andra stadsbor, eller käka lunch på trottoarkanter för att prata om hyror och tunnelbanetider. Kontrasten är stor, både mot marxistiska programstenciler och mot de kostymklädda pampar som annars tävlar om borgmästarrollen.
– Han åt sushi med sin tjej, hur vågar han – en socialist som äter på restaurang, säger Megan Romer.
I USA har den amerikanska vänstern pekat på helt normala saker som ni har i Sverige, som universell sjukvård, för att övertyga folk om att det är möjligt.
– Och så åt han en burrito på tåget när han pendlade. De attackerar honom ständigt om mat. Och det har varit en del av kampanjen, som ett sätt att visa tillhörighet. Att han käkar från en matvagn, dricker jemenitiskt kaffe, eller att han äter ris med händerna som i Indien. Högern kallar det äckligt, och lägger upp AI-videor där han slänger in ris i munnen. Men han förstår att i en mångkulturell stad som New York är maten något förenande.
– Det där är en typisk New York-grej, att attackera folk om hur de äter. Så var det när jag gick i skolan också, att folk attackerade mig för min skollunch.
Högertidningen Daily Mail grävde fram en rapvideo han spelat in som yngre i en varning om hur ”farligt radikal” han är, men inte heller det fungerade.
– Lyssna på låten ”Nani” som handlar om att man ska vara snäll mot farmor. De ville varna för en farlig rappare men det är svårt att tänka sig något mer helylle, säger Ashik Saddique och skrattar och Megan Romer fortsätter:
Ojämnt. Oberoende Andrew Cuomo och republikanen Curtis Sliwa ligger långt efter Zohran Mamdani i mätningarna. Foto: Angelina Katsanis/AP/TT.
– Det är så smittsamt. Du kan till och med se [Andrew] Cuomo fnissa i debatten ibland, för att Zohran Mamdani är så lätt att tycka om. När folk tänker på socialismen så går tankarna ofta till grå matköer, men poängen är ju den motsatta: att vi gemensamt ska ta hand om allt det tråkiga, så att alla kan låta sin knäppa unikhet blomma ut. Zohran är bra på att visa upp hela den bredden.
Ashik Saddiq säger att denna kombination av radikalism i sakfrågorna och hoppfull framtoning är svår för högern att besegra.
– Det är en stor förändring att ha en kandidat som inte bara verkar lycklig över livet i allmänhet, utan även hoppfull om vad man kan åstadkomma politiskt. Nu börjar vi inse att det här kanske är ett bättre sätt att presentera oss. Men det är inget spel, det kommer ur honom själv, folk känner igen skitsnack. Högern attackerar honom för att vara muslim, socialist och allt möjligt, precis som Kamala Harris och många andra demokrater. Men hon kampanjade bara på det som en identitetspolitik utan substans. Basen fick ingenting av henne, säger Ashik Siddique.
Megan Romer säger att kampanjapparaten har utvecklats väldigt snabbt för att möta allt intresse för att delta i kampanjen. DSA har ett träningssystem för dörrknackare, och att många som jobbar för Zohran Mamdani tidigare har knackat dörr för andra New York-socialister som Claire Valdez och Alexandria Ocasio-Cortes.
– Han har också fått hjälp av DSA:s nätverk kring svåra frågor som när han blev utfrågad om Kuba. Då fick han kontakt med en expert inom organisationen som kunde hjälpa honom med talepunkter, som att det amerikanska embargot mot ön är skadligt och sadistiskt, säger Megan Romer.
Hon tillhör den radikala fraktionen Red star, som beskriver sig själva som marxist-leninister. Ashik Siddique däremot tillhör den mer kompromissvilliga Groundwork, som betonar samarbete med fackföreningsrörelsen och att vinna politisk makt genom massorganisering.
Ocasio-Cortes har skuffat undan oss, men Zohran är fortfarande DSA för livet.
Här anar man dock konturerna av de geopolitiska konflikter som har präglat vänstergrupper i hela väst. Inte minst DSA, som är en ostyrig rörelse med ett 200-tal lokalavdelningar. I fjol drog den nationella styrelsen tillbaka stödet till tidigare medlemmen Alexandria Ocasio-Cortez, en socialistisk kongressledamot från Bronx som är nära allierad med Bernie Sanders, efter att hon röstat för en resolution som erkänner Israels rätt att existera. En kritik som framför allt riktats från just Romers Red star-fraktion. Samtidigt fick hon förnyat stöd av den egna New York-avdelningen, den största och mest inflytelserika i organisationen.
Splittringen präglade även årets DSA-kongress i Chicago i augusti, där lokalavdelningar och faktioner så snart den inledande ”Internationalen” ringt ut började kampanja mot varandra. Inte minst om Gaza, där en resolution antogs för uteslutningen av medlemmar som gör ”prosionistiska” uttalanden. Då kände sig Ashik Siddiq tvungen att förklara för reportrar att den hoppfulla utvecklingen i New York ännu inte reflekteras nationellt i DSA.
Megan Romer säger att Zohran Mamdani lyssnar mer på DSA än vad Ocasio-Cortez gjorde.
– En stor skillnad är att hon inte längre ser DSA som sitt hem. Om vi säger ”Hej, AOC, det här är vår position” så svarar hon: ”Jag har tolv organisationer att svara inför.” Hon har skuffat undan oss, men Zohran är fortfarande DSA för livet. Det ger en annan dynamik.
Samtidigt har även han mildrat sina positioner för att tilltala fler väljare, och ligger därför långt från DSA i många frågor. Ett exempel är deras krav på att avfinansiera polisen, defund the police, som tidigare delades av Mamdani själv. Under borgmästarkampanjen har han i stället förespråkat högre polislöner och att den hårdföra polischefen Jessica Tisch gärna får stanna kvar.
Och när det gäller Gaza har han varit tydlig i sin kritik av Israel, men samtidigt visat glädje när israeliska gisslan frigavs, vilket ledde till kritik från Palestinarörelsens mer radikala delar. Han har också förklarat att han framför allt är borgmästare för alla New York-bor, oavsett vad de tycker om utrikespolitiken, och att judiska New York-bors säkerhet inte är ”avhängig vad de anser om sionismen”.
Det är också svårt att inte notera att DSA:s två ledare är i Sverige under sluttampen, medan Mamdani kampanjar tillsammans med AOC och Bernie Sanders. Har New York-socialisterna brutit med nationella DSA för att få något gjort?
– Vi har haft många interna strider de senaste åren, vilket fajten med AOC reflekterar. I New York jobbar de fortfarande med henne, men den nationella organisationen har större avstånd, säger Ashik Saddique och fortsätter:
– Zohran Mamdani har visat på en annan väg. Han fokuserar på förenande faktorer, och fångar på så sätt miljontals fler än vad som var mottagliga för bara något år sedan.
Josef (Joel Spira) reser långt för att söka efter sin älskade. Foto: Andreas Öhrman.
Stereotypen med den tokroliga tjejen som dricker champagne i Paris är pinsam och borde aldrig dammats av. 7 steg vill vara smart, men faller på sin egen stelbenthet.
I Andreas Öhmans 7 steg spelar artisten Veronica Maggio den gåtfulla Elle som utvecklat en teori om kärlekens sju etapper: från förälskelse via vardagens tristess och konflikter till nytändningens sjätte steg. I hennes värld är människan förnuftig nog att kontrollera kärlekens virrvarr. Teorin ligger långt från tanken om sammanförda öden, men är desto mer symptomatisk för vårt kbt-upplysta tidevarv.
Innan teorins försökskanin och manliga hjälte Josef (Joel Spira) hinner klura ut vad som väntar i det sjunde steget, går Elle upp i rök och han sadlar om från hjärtekrossad pojkvän till privatdetektiv. Snart inser Josef att han knappt vet någonting om sin mystiska flickvän, och sökandet efter henne tar honom runt i Sverige och över ett världshav.
Lås upp
Laddar...
Redan prenumerant? Logga in här
Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇
Prenumerera och läs direkt!
Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Turkiets president Recep Tayyip Erdogan, Jens Stolenberg, dåvarande generalsekreterare för Nato, och statsminister Ulf Kristersson diskuterar Sveriges Natoansökan i juli 2023. Foto: Yves Herman/Pool/AP.
Jens Stoltenbergs nyckel till framgång är försiktighet och eftertanke, en bristvara i dagens världspolitik. Sara Martinsson har läst den store norrmannens självbiografiska "Min tid i Nato".
I Norge är det statsminister Jonas Gahr Støre som brukar jämföras med Palme. Överklasspojken från Oslo vest, som mot alla odds blev vänster. Men egentligen har den tidigare statsministern och Nato-chefen Jens Stoltenberg fler likheter med originalet. Sedan Palme dog har socialdemokratin inte någonstans i världen haft en stjärna med starkare lyskraft än han. Nu har han skrivit 500 sidor om sitt decennium som generalsekreterare för Nato. Man kan läsa dem som skvaller om Trump och Putin, eller för att nosa upp hemligheten bakom ett varumärke så starkt att det på egen hand vann det norska valet.
Mycket har sagts om ”Stoltenberg-effekten”. Mindre om vad den beror på. Hur blev en matteälskande nepobaby från Frogner hela socialdemokratins guldgosse? Ett svar finns förstås i uppväxten. Föräldrarna Thorvald och Karin tillhörde båda Arbeiderpartiets elit. För lille Jens var statsministrar, departementschefer och diplomater normalt middagssällskap. ]Han fick således försprång i att bygga nätverk. Att känna alla hjälpte honom tveklöst upp genom Arbeiderpartiet-hierarkin.
Lås upp
Laddar...
Redan prenumerant? Logga in här
Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇
Prenumerera och läs direkt!
Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Roland Boman skriver i ett brev att Jokkmokks människosyn skiljer sig från regeringens. Foto: Jokkmokks kommun.
Regeringens pilotprojekt för att få afghanska flyktingar att flytta tillbaka får kritik i ett brev från Roland Boman, kommunstyrelsens ordförande i Jokkmokk. ”De skiter högaktningsfullt i Jokkmokk”, säger han till Flamman.
Den 10 september lanserade regeringen ett pilotprojekt för så kallad frivillig återvandring av afghanska flyktingar, med förfrågningar till flera kommuner om att delta.
Den 20 oktoberfick man ett öppenhjärtigt brevsvar från Roland Boman, kommunstyrelsens ordförande i Jokkmokk, med rubriken ”Tack men nej tack”. Där står: ”Jokkmokk är Vi, inte vi och dom. Jokkmokk är Vi oavsett bakgrund, födelseland eller hudfärg.”
Lås upp
Laddar...
Redan prenumerant? Logga in här
Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇
Prenumerera och läs direkt!
Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Greta Thunberg deltar i en presskonferens vid Sergels torg i Stockholm den 7 oktober. Foto: Caisa Rasmussen/TT.
Demoniseringen av Palestinarörelsen är ett hot mot alla som tror på demokratin.
Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.
Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].
I två års tid har människor gått ut i kraft mot den israeliska folkmordsoperationen i Gaza. Lika länge har vad som kollektivt kan benämnas ”Palestinarörelsen” mött ett fanatiskt politiskt motstånd.
Mönstret påminner om Israel-Palestinakonflikten i sig själv: Israel har låtit brutaliteten mot Palestina växa på bekostnad av även den inhemska opinionen, och i Sverige tas politiska steg mot ökad repression av demonstranter, medan svenskarna själva vänder sig mot den etniska rensningen och tagit ställning för det palestinska folkets rätt till liv och självbestämmande.
För att avskräcka från ökat deltagande och även förstärka övertygelsen i de egna leden har reaktionära och fascistiska fotografer, bland annat SD-kopplade Riks, sett till att fotografera och filma de större demonstrationerna, stundtals understödda av små grupper av motdemonstranter som genom egna spektakel försöker provocera fram reaktioner i syfte att skapa innehåll åt sin egen hejarklack.
Genom en ständigt malande demonisering förnekas palestinademonstranternas mänsklighet.
Genom en ständigt malande demonisering – som är nödvändig om du ska orka hata den som inte gör dig något – radikaliseras högermänniskor till att förneka palestinademonstranters mänsklighet. I chattar och livestreamar kartläggs och hånas engagerade individer. Bilar har körts in i demonstrationståg. En välkänd aktivistprofil blev nyligen misshandlad.
Samma fientliga förhållningssätt går att skönja bland framträdande regeringspartister: riksdagsmoderater beskriver Global Sumud-flottiljen som en samling ”hamaskramare”, ”homofober” och ”antisemiter” medan en Sverigedemokrat hänger ut föräldrar som bär palestinasjal till förskolan – ett plagg som en moderat kommuntopp kallar ”hipstersvastika”. Genom att utnyttja en etnonationalistisk definition av antisemitism där israelkritik likställs med judehat, tvättar man sina egna rasistiska händer.
Tidöpolitiker sätter sig inte bakom ratten för att demonstrera missnöje, men från regeringen kommer en stadig ström av utspel och lagförslag som kan innebära mer skada för fler personer. Genom att strama åt demonstrationsrätten och nyttja vandellagar där ”fel” beteende kan vara grund för indraget uppehållstillstånd eller avbruten medborgarskapsprocess, kommer färre att våga protestera mot demokratiska inskränkningar. Med laglig rätt att riva upp medborgarskap begränsas alla demokratiska aktörers rätt ytterligare. Snaran dras åt och folkets rätt att samlas politiskt kvävs.
Inget av detta sker i ett vakuum. Inskränkningarna sker över hela Europa. I dagarna fick världen veta att israeliska National Center for Combating Antisemitism för ett register över pro-palestinska demonstrationer, tillsammans med de konton och organisationer som potentiellt står bakom. Det som i Sverige sker med mobilkameror och ekokammare på internet, sker även på israeliska myndigheter.
Vill man döda en demokrati, slutar man vårda den. Kampen för Palestinas frihet är inte bara livsavgörande för alla som lever under förtryck mellan floden och havet – den avgör även om vi själva är värda att kämpa för.
Björn Eklund byggde upp sitt förlag Karneval med pengar han fick från sin tidigare arbetsgivare Ordfront. Foto: Leonidas Aretakis.
Han bidrog till att göra Ordfront till Sveriges främsta vänstermagasin. Efter ett storbråk 2003 grundade han förlaget Karneval – som ifrågasätter allt från invandring till vacciner. Flamman träffar förläggaren och fritänkaren Björn Eklund.
"Sista striden för Ordfront?”
Rubrikerna var dramatiska inför den extrainsatta stämman den 4 september 2004, då 614 medlemmar samlades på gymnasieskolan Södra Latin i Stockholm för att avgöra magasinets framtid. I aulan fanns flera vänsterkändisar som Mikael Wiehe, Åsa Linderborg, Maria-Pia Boëthius och Sven Lindqvist.
”Giftpilarna kastades åt alla håll”, rapporterade Journalisten, ”inte minst mot ’Bonnier-pressen’ som enligt flera talare legat bakom ett ’galet och monstruöst massmediedrev’ och iscensatt en ’massaker på Ordfront’.”
Det fanns fog för de starka orden. Sveriges största vänstermagasin återhämtade sig aldrig efter det stormiga mötet. Man bekräftade också uppsägningen av redaktionschefen Björn Eklund, vars kontroversiella text om kriget i Jugoslavien hade gjort honom till dagens huvudperson.
Men avskedandet blev också en nystart. Ur gruset byggde han upp sitt fritänkande förlag Karneval.
Nu står han framför mig i gummistövlar, framför den röda trästugan från 1700-talet i Vitabergsparken på Södermalm. Den tillhör ett välbevarat ”reservatsområde” för arbetarna från de närliggande industrierna i Barnängen. Han hukar sig för att få plats i hallen.
Hemmastad. Från början drev Björn Eklund sitt förlag från hemmet, men han har nu skaffat ett riktigt kontor – ett litet trähus på Södermalm i Stockholm. Foto: Leonidas Aretakis.
– Det där har självklart präglat mig. Det var en smärtsam konflikt som pågick i två år. Först som ett mediedrev, därefter som en strid inom föreningen Ordfront, och till sist som en arbetsrättslig konflikt.
Vi slår oss ned vid köksbordet framför en bokhylla full av förlagets böcker. Stugans skala får oss att se ut som jättar.
Under de första åren gav Karneval ut vänsternamn som Åsa Linderborg och Flammans dåvarande chefredaktör Aron Etzler, och senare även storsäljare som Kapitalet i tjugoförsta århundradet av Thomas Piketty. Men på senare år har Björn Eklund tagit fritänkandet i nya riktningar, med böcker som ifrågasätter etablerade uppfattningar om klimatet, vacciner, Ukrainakriget, samt diskuterar kränkthetskultur och statens ”feminisering”.
Jag är nyfiken på honom av flera skäl. Som publicist undrar jag hur magasinet Ordfront kunde bli så framgångsrikt. När jag var ung aktivist publicerade det alla antiglobaliseringsrörelsens hjältar. Jag beställde hem en låda från tyska Ebay med ett tjugo-tal böcker av Noam Chomsky och John Pilger, varav de flesta nu står i Flammans bokhylla, och som lärde mig allt om USA:s sjaskiga utrikespolitik.
Nu är jag luttrad när det gäller vänstermänniskors förmåga att balla ur politiskt.
Men jag undrar också vad som hände sedan. Jag uppfattar att många författare i den äldre antiimperialistiska miljön, har haft svårt att navigera i en värld där USA inte är den enda skurken. Jag undrar också varför geopolitiken alltid splittrar vänstern, och om det finns något att lära i dag.
Jag frågar om han har gjort en ideologisk resa sedan Ordfront-tiden. Han skakar på huvudet.
– Jag är inte så vänster som du verkar tro. Till skillnad från många på Ordfront så har jag inget förflutet i kommunistiska sekter. Visst har jag ändrat uppfattning i flera frågor men jag vill tro att jag inte har gått högerut, utan att jag i dag vet bättre, säger han.
En sådan fråga är pandemin.
Lås upp
Laddar...
Redan prenumerant? Logga in här
Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇
Prenumerera och läs direkt!
Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Anhängare till Tufan Erürman firar hans seger i den turkiska ockuperade delen av huvudstaden Nicosia, Cypern. Foto: Nedim Enginsoy/AP.
Presidentvalet på Nordcypern blev en jordskredsseger för oppositionen.
Den lilla utbrytarstatens sittande president, Ersin Tatar, fick bara knappt 36 procent av rösterna, medan utmanaren Tufan Erhürman fick nära 63 procent när nordcyprioterna gick till valurnorna under söndagen.
Valet handlade inte bara om presidentkandidater, utan också om vägen framåt för Nordcypern – självständighet eller återförening med Cypern.
Cypern har varit delat sedan 1974, och den FN-bevakade ”gränsen” löper rakt igenom huvudstaden Nicosia. Ön, som under många år styrdes av Osmanska riket, har länge haft både en turkisk och grekisk befolkning. Efter en greknationalistisk statskupp med målet att ansluta Cypern till Grekland gick Turkiet in militärt och ockuperade norra sidan av ön. Tusentals etniska greker och turkar flydde eller fördrevs till vardera sidorna.
Lås upp
Laddar...
Redan prenumerant? Logga in här
Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇
Prenumerera och läs direkt!
Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Kievs klubbscen lever. Skribenten och dj:n Johan Norling var med om en natt med bombanfall. Foto: Serhii Kaschei.
DJ:n Johan Norling åkte till Ukraina för att spela och upptäckte en livlina för queerhet, ung livslust och ren överlevnad.
Under mitt set på nattklubben Closer i en gammal sovjetisk textilfabrik i centrala Kiev går flyglarmet. Klockan är 19.41 och jag har bara hunnit spela en dryg halvtimme. Jag vänder mig mot Alexei:
– Vad ska jag göra?.
Han knycker på axlarna:
– Alla har ju hört larmet, om de vill gå så går de. Han frågar om jag vill sluta spela. Hur ska jag veta det? Vilket är mitt ansvar som dj när Ryssland avfyrar missiler? En absurd fråga. Dansgolvet fortsätter att vibrera av energin från svettiga dansare medan Alexei kollar den statliga telegramkanalen där de skriver vad som utlöst larmet och vart missilerna är på väg. Jag fortsätter att spela, acid house, 130 bpm. GPS fungerar ändå inte under flyganfall, det stängs av för att försvåra navigeringen för drönare, så det skulle ändå vara svårt att beställa en taxi hem nu.
Det var i vintras jag fick meddelandet från Alexei med frågan om jag vill komma. Den som skriver tillhör kollektivet Shaleni, ”Galningarna”, som arrangerar klubbkvällar. De skriver att de gillar min musik. Jag reser runt en hel del för att dj:a på olika klubbar i Europa och är van vid att sova på hotell med dusch i korridoren och gnisslande tältsängar. Jag har även spelat i Ukraina förut, men det var före kriget.
Frizon. Klubbarna fungerar också som skyddsrum och som vattenhål för kulturella utbyten. Foto: Serhii Kaschei.
Jag tackar ja och när tiden för resan närmar sig gör jag efterforskningar. Är det farligt? Nästan alla svarar att det är viktigt att visa solidaritet, bryta isoleringen och bevittna vad som pågår. Själv är jag orolig för att vara i vägen eller känna mig som en krigsturist. Jag är nervös och bestämmer mig för att inte berätta om resan för mina föräldrar.
På perrongen i Budapest är jag säker på att jag fattat rätt beslut och 20 timmar senare är jag framme. Konturerna av staden är desamma, men så mycket annat har ändrats sedan sist. De krossade fönsterrutorna på skyskrapor kring ett elverk som regelbundet bombas är en brutal påminnelse.
Det första jag tänker är att inte ens försöka med min dåliga ryska. Mina ukrainska vänner i väst har låtit mig förstå att allt ryskt är dåligt. Ryska dj:er och skivbolag som inte öppet tagit avstånd från invasionen bojkottas.
Lås upp
Laddar...
Redan prenumerant? Logga in här
Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇
Prenumerera och läs direkt!
Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
De fyra nazisterna rånade en man på en Lacoste-keps och sparkade en annan medan han låg ned. Nu visar förundersökningen på kopplingen mellan Aktivklubb Sverige och nazismen.
Fyra män i 20-årsåldern åtalas efter tre misshandelsfall i centrala Stockholm i slutet av sommaren. Samtliga misstänkta är hemmahörande i den nynazistiska gruppen Aktivklubb, som av Säpo beskrivs som våldsbejakande och ett säkerhetshot.
– Det rör sig om helt oprovocerade våldsdåd och det har funnits ett hatbrottsmotiv bakom gärningarna. Några av männen syns göra nazisthälsningar på övervakningsfilmer och foton i anslutning till gärningarna, säger åklagare Gustav Andersson.
Lås upp
Laddar...
Redan prenumerant? Logga in här
Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇
Prenumerera och läs direkt!
Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
En kostymerad demonstrant deltar i en ”No kings”-protest i Los Angeles den 18 oktober, de största demonstrationerna i landet sedan 1970-talet. Foto: Ethan Swope/AP/TT.
När federala agenter stormar bostadshus och människor försvinner i nattliga räder växer samtidigt ilskan i USA. Rörelsen No kings samlar miljontals i protest mot deportationerna, i en kamp om landets själ.
Det var mitt i natten den 30 september när en av de boende i ett höghus i Chicagos fattiga södra delar vaknade av att lägenheten skakade.
– Jag tittar ut genom fönstret, och det är en Black Hawk-helikopter, säger mannen till en lokal nyhetskanal.
Lås upp
Laddar...
Redan prenumerant? Logga in här
Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇
Prenumerera och läs direkt!
Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.