Sverigedemokraterna: det är bara under- och arbetarklassen som röstar på ett sådant parti. Det handlar om att sakna bildning och om att man, till skillnad från majoriteten av det svenska samhället, är värsta rasisten. Denna attityd präglade länge, och präglar i viss mån fortfarande, det politiska samtalet i Sverige. Nu har turen kommit till England. Vita, tjocka, lata, obildade, arbetslösa, det är nyckelord när den lärda medelklassen ”analyserar” Brexit. I sociala medier tar man varje tillfälle att höja sin röst. För att höhöa loss åt ”den dumma arbetarklassen” som röstade bort sitt EU-medlemskap.
Brittiska författaren Laurie Penny skriver i Expressen (26/7) att Brexit är en arbetarklassrevolt men inte en arbetarklasseger. Huruvida det stämmer återstår att se, och beror också på vad som i den närmsta framtiden görs för att minska klassklyftor och rasism. Historien är pågående. Vänstern behöver inte måla upp domedagsbilder – som om allt redan var slut. Det blir att lämna fältet tomt för de personer som använder sin offentliga röst för att håna dem som man uppenbarligen ser som ett lägre stående skikt. Det är som om människor samlas i en masspsykotisk mobb som till varje pris vill legitimera sin politiska hållning, sin egen världsbild, genom att håna och förakta andra.
I masspyskosen försvinner nyanserna ungefär som när Bruce Springsteen besöker Sverige och plötsligt blir den största symbolen för klasskamp. Man ska väl i och för sig inte underskatta hits och arenarock, men Springsteen är inte den största symbolen för klasskamp, EU är inte ett antirasistiskt fredsprojekt och alla som röstade för Brexit är inte som den nidbild av arbetarklassen som, även den vänstersinnade, medelklassen nu så tjänstvilligt bidrar till att måla upp.
När, hur och varför blev de som annars skriver spaltmeter om EU:s förda taggtrådspolitik så okritiska? Masspsykosen suddar ut eller relativiserar all kunskap.
I boken Chavs beskriver författaren Owen Jones – som för övrigt kampanjade för Bremain-sidan – hur den brittiska arbetarklassen, i takt med att den har tappat inflytande, successivt har kommit att demoniseras och utmålas som vulgära, ansvarslösa barn i brittisk media. Har den ”vänster” som är besviken på omröstningen och spyr galla på nätet tänkt på vem den gör sig till nyttig idiot för?
Annars är ett hett tips; lägg er kraft på något annat än föraktfulla tweets om att de som röstar för att lämna EU är vita arbetarklassmän med kissfläckar i underkläderna.