Inrikes 29 augusti, 2012

Klasskompass i miljöpolitiken

Han möter upp vid Frillesås vägskäl med sin pickup och skeppshunden Tornado i bakluckan. Under de första tio minuterna fortsätter Viking Bengtsson att tala i mobilen och det är inte första gången under våra timmar tillsammans, för just nu är han pressad från flera olika håll. Han är så trött att han då och då nickar till under intervjun.
Förutom sitt arbete som fiskare är Viking Bengtsson nämligen djupt indragen i en strid med Havs- och vattenmyndigheten om rätten till sitt fiske. Tanken var att jag skulle följa med honom ut med hans burar för havskräftor. Men nu har allt rört till sig så han kommer att gå ut tidigt i morgon bitti och kanske behöva arbeta i 24 timmar, för morgonen därpå måste han vara på Göteborgs fiskeauktion med sin fångst. Då duger det inte att ha en oerfaren seglare med i den lilla båten.
– Jag har en sådan liten båt som miljörörelsen älskar, men den är så liten att det nästan börjar bli farligt nu när vindarna hela tiden blir kraftigare, kanske som en följd av klimatförändringarna.

Viking Bengtsson är född här i Nordhalland men ganska länge var han hamnarbetare och mycket aktiv Hamnarbetarförbundet. Det fackliga var djävligt kul, men själva arbetet blev bara tråkigare.
– Det var inte stuveriarbete längre, jag hade börjat arbeta på hamnen för att jag ville arbeta på båtar, det blev till slut bara terminalarbete.
Så flyttade han tillbaka till sin hembygd och började med ålfiske. Det gick ganska bra i början men blev efterhand sämre, ett troligt skäl var Ringhals kärnkraftverk någon mil längre ner efter kusten. Så det blev krabbfiske och på senare tid havskräftor. Men nu riskerar det att bli slut på det eftersom Hav och vattenmyndigheten vill förbjuda allt fiske i södra Kattegatt.
Han håller fram senaste numret av Varbergsposten. Tidningen frågar myndigheten varför man vill förbjuda fisket med havskräftor när det är torsken man vill freda och ristertrålarna inte tar några torskar. ”Hur som helst har vi dragit slutsatsen att ett sådant här förbud är bra för torskens skull”, svarar myndigheten märkligt defensivt.
– De vill bara visa att det finns ett område där det inte fiskas, det finns inga andra skäl. Vi har till och med stöd från marinbiologerna om detta. Utanför Falkenberg finns det så mycket havskräfta att det finns risk för kräftpest där.  

Det har varit mycket strid kring fisket eftersom många fiskar varit hotade, men nu ser Viking Bengtsson en klar förbättring. Det har aldrig funnits så mycket makrill som idag, man kan till och med ta den på spinnspö vid land. Det finns två orsaker till den allmänna förbättringen. Dels har fiskekvoterna haft en viss effekt, men han vill lyfta fram de nya selektiva redskapen som gör att man tar just den fisk man vill ta. Det är fiskarna själva som varit aktiva, de vill ju självklart att fisket skall fortleva. Nere i Träslövsläge har Bertil Andersson på båten Ahltea byggt en trål för havskräftor så att han kan bestämma exakt vilken storlek han får, små, medelstora eller stora kräftor.
– Både vi och danskarna har varit benhårda på minimimåtten för kräftorna, vi ligger fem centimeter högre än EU:s regel. Det innebär att de släpper rom 2-3 gånger istället för bara en gång.
Fisken är ju ett av våra allra bästa födoämnen, den belastar heller inte klimatet. Fiskarna själva är mycket medvetna om all miljöproblematik, de ser ju själva all skit som fastnar i deras redskap varje dag. Hallandsfiskarna har själva tagit en plan för uthålligt fiske. Han känner sig lite upprörd över alla som har åsikter om fisket utan att veta så mycket om de verkliga förhållandena.
– Det visar på ett arbetarförakt, man kan inte få in att de som arbetar på båtarna har mer än två hjärnceller.
Vindkraften ligger nära hans hjärta. Det finns nya planer på vindkraftverk i Falkenberg men de verkar inte bry sig om de kunskaper fiskarna har om vindar, de skall placeras på helt fel ställen. I Kungsbacka var man klokare, där tog man hänsyn till termiken.
– Vi kan ligga ute vid Nidingen när det varit bleje (stiltje) och vindkraftverken i Kungsbacka har snurrat så man inte ser vingarna, för de har tänkt på var pålandsvinden går.
Hallandsavdelningen av Sveriges Fiskares Riksförbund – SFR – där Viking är ordförande har räknat ut att stoppet för havskräftefisket skulle innebära att 60-65 jobb försvann till sjöss. I industrin till lands skulle ytterligare 250 jobb försvinna. Han är besviken på hur arbetarpartierna agerat i fiskefrågor även om han ser en öppning hos Socialdemokraterna.
– De sätter sig inte in i denna viktiga fråga som gäller den viktiga livsmedelsproduktionen utan låter dilettanter från Östermalm och de fina kvarteren bestämma detta. Man måste ha en klasskompass i miljöpolitiken.

Nu planerar EU att göra om fiskepolitiken. En tanke är att göra det möjligt att sälja kvoterna, detta skapar risk för att de som fiskar i mindre skala frestas att sälja ut sina kvoter till de stora företagen, samma utveckling som vi sett i den svenska skogen. Då skulle det svenska kustfisket riskera att dö ut, ännu ett slag mot landsbygden.
Det finns nu ett antal projekt för att stötta landsbygden, men Viking har inte sett så mycket resultat av dem. Han tycker att någon borde undersöka var alla dessa pengar går, de verkar mest gå till dyra konferenser på lyxhotell för kommunalgubbarna. Mycket pengar satsas, men på byråkrati.
– Jag kan inte förstå hur man kan tycka att invandringen är dyr när vi har råd med de myndigheter vi har.
Vänsterpartiet har talat om att bli ett landsbygdsparti, men Viking Bengtsson som tidigare var ordförande i landstingsgruppen i Halland har inte sett så mycket av detta. Han menar att det finns ett stort utrymme för en sådan politik, den skulle direkt ge fem procent nya röster.
– Centerkillarna här nere gråter blod över den nuvarande ledningen.

Nu håller han på att mobilisera det halländska samfundet för att rädda kräftfisket. Men han tänker längre, det gäller att återskapa landsbygdens möjlighet att överleva. Han har en tanke.
– Gå tillbaka och satsa på kooperativen. LRF har en massa centrala påfund för att toppstyra lantbrukarna, ett av dem kallas Granngården. Här i Nordhalland har alla bönderna lämnat det.
Han tar fler exempel, den lokala konsumbutiken gick aldrig in i storkonsum utan bestämmer själv över sin verksamhet, den har blivit en kassako. Varbergs sparbank är visserligen delägare i Swedbank men de bestämmer själva över sin verksamhet. Alla älskar dem, de har sju fungerande lokalkontor medan sparbanken i Kungsbacka bara ägnar sig åt spekulation.
Det finns nu bara 117 medlemmar hos fiskarna i Halland, i stort fördelade på tre fiskelägen, Bua, Glommen och Träslövsläge. Allt fiske här sker i mindre skala och alla drivs i praktiken som kooperativ.

Den största fiskehamnen är Träslövsläge, Lejet kallas den. Där försöker man utveckla fisket, där finns ett fiskemuseum och också en havskräfteakademi. Tanken är att utveckla en turism kring havskräftan, som skall bli symbolen för Halland på samma sätt som räkan är det för Bohuslän.
– Det finns flera av oss fiskare som är radikala. Man skulle kunna kalla det fiske man bedriver i Lejet för gillessocialism.
Viking fiskar tillsammans med Tomas Nilsson och de delar på allt, punkt slut. Han kör oss ner till den hamnen där hans båt ligger. Den är full av dyra fritidsbåtar, där finns bara två små fiskebåtar.
– De kallar hamnen för Stenudden, fast egentligen heter den Avelöda . Men det vet de inte.
På vägen ner passerar vi en typisk fiskegård, det var så man gjorde här, kombinerade fiske med jordbruk.
– Den gubben fick lämna sitt ålfiske när det begränsades. Han fick inte ett öre i ersättning. Det fick däremot de stora båtarna i Östersjön. Det är alltid de små som drabbas. Det är för djävligt att arbetarpartierna inte bryr sig om detta.Lennart Kjörling

Veckobrev 31 december, 2025

Flamman firar in 2026 med historisk ökning

Redaktionen firade 5 000 prenumeranter med champagne. Foto: Flamman.

Flamman fyller 120 år och firar med historiska siffror. Årets mest lästa artiklar tar sikte på samhällets mäktigaste.

1,5 miljoner. Så många gånger klickade sig folk in på Flammans hemsida under 2025 – en historisk siffra.

Vi är stolta över att några tidningens mest lästa artiklar under året tar sikte på Sveriges rika och mäktiga, helt i enlighet med tidningens socialistiska historia.

Dit hör Liz Fällmans reportage från Vargön, där turkiska Yildirim köpt upp smältverket och dumpar miljontals ton slagg, liksom Leonidas Aretakis genomlysning av överklassterroristen Alexander Holmberg och försöken från den inflytelserika familjen att skydda sin nazistson genom riktade stämningar. Men också Jonas Algers insiktsfulla industripolitiska analyser av Kinas gröna omställning och Northvolts kollaps, som lästs av tusentals människor.

Vi har också publicerat viktiga idétexter, som Joel Halldorfs uppmaning till frikyrkorna att göra upp med den kristna sionismen – som diskuterats i såväl Sverige som våra grannländer – och Lyra Eriksson Lindbäcks uppgörelse med den traumakultur som präglat samhället under 2000-talet. Under sommaren debatterade kulturredaktör Paulina Sokolow antisemitismens fortsatta relevans med poeten Johannes Anyuru.

Utöver det har vi fört en intensiv bevakning av både Vänsterpartiets interna splittringar och den framväxande högerextrema gaturörelsen. Våra gräv om allt från Jeffrey Epsteins svenska kopplingar till SD:s mingel med Alexander Ernstberger har plockats upp av de stora mediehusen. Vi har dessutom storsatsat på intervjuer, och pratat med alla från Linda Skugge och Amanda Lind till humorgruppen Freudian Slip och den virala herrmodeexperten Derek Guy.

Under året har vi både ökat i antal prenumeranter och höjt priset på tidningen. Det innebär att vi ökat våra prenumerationsintäkter med två miljoner jämfört med året innan – och mer än fördubblat dem sedan 2023.

Pengarna har investerats i en ny reportertjänst, höjda arvoden och en ny hemsida – men också i att stärka säkerheten på redaktionen. Att inte ducka för de tuffa granskningarna kommer tyvärr med en ökad hotbild. Samtidigt tror vi att vi är på helt rätt väg framåt.

1,5 miljoner visningar är en bra siffra. Det innebär att nästan tre gånger fler läser Flamman i dag jämfört med för bara några år sedan. 2026 fyller tidningen 120 år, och står starkare än på länge.

Samtidigt hoppas vi att det bara är början. Nu börjar valåret, och vi vill göra allt för att fortsätta granska Sveriges ekonomiska och politiska makthavare. Om du vill bidra till det arbetet får du gärna prenumerera, alternativt sätta in en slant via Swish (1234417630) eller plusgiro (486227-2). Varje krona går till att bygga en stark vänstertidning som står emot högerblåsten.

Gott nytt år!

Diskutera på forumet (0 svar)
Kommentar/Kultur 31 december, 2025

Clara Bohman: Hejdå 2025 – året när bajs blev till motstånd

Florentina Holzingers föreställning på Dansens hus, ”A year without a summer”, drog fulla hus, men flera i publiken lämnade rummet. Foto: Mayra Wallraff.

Brunt och gult är kampens färg. Clara Bohman tar adjö av ett år då kroppsvätskorna skvätt på scenerna som aldrig förr.

Den 18 oktober: Världens mäktigaste man Donald Trump delar AI-videor där han flygbombar sina politiska motståndare med bajs. Samtidigt har kiss och bajs börjat spela en allt större roll på svenska scener. Kvinnliga skådespelare kissar ymnigt på scen: Mira Mark i Exil i Hello Kitty City på Brunnsgatan fyra, Jenny M Jensen i 1974 på Konträr – hon låter det gula skvala på den svenska flaggan för att visa sitt missnöje med svensk kulturpolitik och Elin Skarin i Konstabs Ingmar Bergmans såsom i en spegel kissar i ett dricksglas. I Dämon: Il funeral de Bergman på Dramaten tvättar regissören Angélica Liddell sitt nakna kön framför publiken och skvätter ut smutsvattnet på den.

Att kissa och bajsa på scen är kamp.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Reportage 31 december, 2025

Iskyla efter Ice i Chicago

Gränspatrullens befälhavare Gregory Bovino promenerar med sina agenter efter att gripande i Little Village-området i Chicago, den 16 december 2025. Foto: Anthony Vazquez/Chicago Sun-Times/AP/TT.

Helikoptrarna har tystnat, men rädslan hänger kvar. Flamman åkte till Chicago och träffade traumatiserade migranter som nu gömmer sig från gränspatrullen – och de eldsjälar som hjälper dem.

Chicago i slutet av november. Vinterkylan är inte här än, men då och då sveper iskalla prärievindar in som en förvarning. För bara några veckor sedan surrade helikoptrar över taken, medan gränspoliser grep människor med latinamerikanskt utseende. Nu har ett lugn lagt sig över staden.

I skyltfönster och på restaurangdörrar sitter klistermärken på både engelska och spanska, som vittnar om de senaste månadernas konflikter: ”Lämna Chicago ifred”, ”Gränspolisen: Ut ur Chicago”, ”ICE är inte välkomna”. På en postlåda har någon klottrat ”ICE-agenter är fjollor”.

För att förstå vad som har hänt har jag stämt möte med Förenade grannar för ömsesidigt stöd (Neighbors united for mutual support, Nums). De är baserade i södra Chicago och har bett mig att träffas i en kyrka – vars namn de av säkerhetsskäl inte vill att jag nämner.

När jag slår upp portarna möts jag av en kör framför altaret som snart börjar sjunga. Jag ser mig förvirrat omkring, innan jag ser meddelandet på mobilen: ”gå runt till baksidan”.

Vid dörren mot parkeringsplatsen tar socialarbetaren Bess Cohen (bilden) emot. Hon engagerade sig i Nums för precis ett år sedan, berättar hon, medan vi letar efter en avskild vrå i kyrkans källare.

– Jag är judinna, så jag tycker det här stället är ganska läbbigt, säger hon när vi passerar under ett kors med en gråtande Jesus.

Nums grundades av Maureen Graves, en humanitär advokat som började hjälpa migranter förra sommaren, när en udda kris uppstod i staden. Inför Demokraternas partikonvent i augusti 2024 beslöt Texas republikanska guvernör Greg Abbott att skicka tusentals migranter, främst från Venezuela, till staden för att skapa kaos och få det demokratstyrda Chicago att framstå i dålig dager.

Bussarna anlände sent för att släppa av folk på polisstationer, kyrkor eller trottoarer, ofta utan både vinterkläder och kontakter i staden.

Anarki. Ett protestklistmärke från anarkistgruppen Crimethinc har satts upp på stängslet utanför en Ice-kontor i förorten Broadview, Chicago, den 12 december 2025. Foto: Nam Y. Huh/AP.

– De där bussarna kommer att fortsätta rulla tills vi har säkrat gränsen, förklarade Abbott inför en jublande publik.

Den nya eran inleddes 2022, när man började bussa migranter från Texas till så kallade ”fristäder” i de delar av USA som domineras av det demokratiska partiet. Vilket i Chicago ledde till en kraftig ökning av hemlösheten.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 30 december, 2025

Ond, kåt, sjuk och oförglömlig

Jana (Amanda Jansson) och Bror (Rasmus Johansson) i barndomshemmet där de växte upp med misshandel och övergrepp. Foto: SVT.

I SVT:s filmatisering av Karin Smirnoffs epos uppenbarar sig det gudomliga i en tom spritdunk. ”Jag for ner till bror” skimrar av lagerlöfsk mytologi, tycker Paulina Sokolow.

– Jag vill hångla, hångla, hångla, säger den sängliggande svårt sjuka kvinnan. Katarina, spelad av Malin Vispe, är tidigare klasskamrat till huvudpersonen Jana Kippu. I SVT:s filmatisering av Karin Smirnoffs succéroman Jag for ner till bror, återser de varandra under en besöksrond i den fiktiva västerbottniska orten Smalånger, dit Jana återvänt för att ta hand om sin försupna bror och kanske styra upp sitt eget liv. Hon tar ett jobb i hemtjänsten och återser, en efter en, de grannar hon växte upp med, som ömsom plågat henne, ömsom blundat för hennes och hennes brors utsatthet. Nu har de blivit gamla och förgrämda. 

En som är alldeles för ung för att ligga bitter och döende är den jämnåriga Katarina. Från sin höj- och sänkbara bädd fixerar hon sin dödsångest till ett vitglödgat raseri. I sitt morfindopade huvud är hon kvar i högstadiet och löftet om romansen med Magnus, ögonblick från ungdomen som ödet gjort till höjdpunkt i hennes korta liv. Till de minnena tvingar hon Jana, för vilken samma tid utgjorde en mardröm av våld och sexuella övergrepp. De blanka utstående ögonen, den gråvita hyn, de glesa hårtestarna och de lealösa lemmarna vill inte få ro, de vill ha sex! Vid sidan av Jan Malmsjös onda präst i Fanny och Alexander och Stellan Skarsgårds förvirrade våldsverkare i Den enfaldige mördaren, sällar sig Katarina till svensk filmkanons parnass av oförglömliga antihjältar. Hennes dödsdom har inte bara gjort henne till någon att tycka synd om, utan också gett henne mandat att unna sig att ödelägga Janas liv.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Rörelsen 30 december, 2025

Flammans svek mot Palestinarörelsen 

Samtal från Socialistiskt forum 2025. Från vänster: Jacob Lundberg, Flamman, Fayyad Assali, Rättvisa för alla, John Hörnquist, skribent, Somar al Naher, frilansjournalist. Foto: Flamman.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

På Socforum den 29 november arrangerade Flamman ett samtal om hur ”Palestinarörelsen och vänstern kan bli vänner igen”. Själva inramningen avslöjar problemet. Det föreligger ingen konflikt mellan vänstern och Palestinarörelsen som kräver ”terapi”. Den konflikt som finns handlar om ledarskapets distansering – inom S, V och MP – från proteströrelsen och från palestinierna. Det är inget rörelsen kan ta ansvar för. Det är något den parlamentariska oppositionen själv måste hantera.

Det finns ett uttryck i motståndsrörelsen: endast motståndet kan kritisera motståndet. Flamman har aldrig bevakat rörelsen eller folkmordet utifrån sin position som socialistisk tidskrift. Medieforskaren Helena Hägglund konstaterade redan i februari 2024 att tidningens ledarsidor i princip saknade analyser av drivkrafterna bakom folkmordet. I stället för att förklara bosättarkolonialismens logik eller västvärldens delaktighet ägnade sig tidningen åt att ifrågasätta om Israel ens kan kallas bosättarkolonialt, kritisera proteströrelsen – och ge utrymme åt fabricerad antisemitism av typen man finner i IHRA:s vägledande exempel.

Det finns inga ursäkter för de som står vid sidan av och ser på eller för de som distanserar sig.

Chefredaktör Leonidas Aretakis har beskrivit sin plikt som att ”kortsluta de två polerna pro-Palestina och pro-Israel” för att ”se båda sidors lidande”. Här döljer sig ett missförstånd om vad balans innebär. Balanserad betyder att väga olika element i rätt proportion – inte att ge två ojämlika parter lika utrymme. Jämför med rapporteringen om Ukraina, där perspektivet naturligt centreras kring den angripna parten. Den förment neutrala positionen döljer maktrelationer och ger sken av att det handlar om två jämbördiga parter som är oeniga.

Jag ville själv i början styra upp och fösa in aktivister i vad jag uppfattade som rätt riktning. Men jag höll tillbaka när jag såg hur rörelsen växte ur ingenting – utan tunga folkrörelser eller partiorganisationer i ryggen – hur människor hittade varandra. Det finns något sunt och demokratiskt i att låta en rörelse växa organiskt och lära sig kollektivt.

Aretakis längtar efter Irakdemonstrationernas struktur med valbara representanter. Men han missar något väsentligt. Till skillnad från vänsterns ändlösa fraktionsstrider som följt oss sedan 1960-talet, präglas inte dagens palestinarörelse av sådant. Just för att den har så många förgreningar. Visst finns konflikter och personmotsättningar. Men friktion är en naturlig del av processen som uppstår när människor och organiserar sig tillsammans för första gången – något som är en förutsättning för alla nya rörelser, alla nya grupper som bildas. 

Det pågår ett myller av aktiviteter, överallt, varje dag i veckan. Det finns alltid ett hem, en gemenskap för alla som vill engagera sig mot folkmordet. Det finns inga ursäkter för de som står vid sidan av och ser på eller för de som distanserar sig. Den samlade vänsterns framtid finns hos dessa – ofta unga – aktivister. De förtjänar respekt, inte svartmålning.

Proteströrelser, motståndsrörelser har alltid kriminaliserats, smutskastats och förföljts av de som lever av förtryck. Det är som om Flamman, S och V inte vill kännas vid sin egen historia – att arbetarrörelsen, kvinnorörelsen och fredsrörelsen stod emot genom internationalism, organisering och solidaritet i ögonhöjd. Det är den traditionen en socialistisk tidning borde hedra.

Flamman förvaltar Sveriges äldsta vänstertidning. Med det följer ett ansvar. Att från utsidan misstänkliggöra dem som står upp mot ett pågående folkmord är inte att ställa svåra frågor. Det är att svika.

Svar direkt från Leonidas Aretakis:

Jag håller med Ammar Makboul om att Vänsterpartiet var för senfärdiga i de stora städerna med att understödja Palestinarörelsen. Men mediers uppgift är däremot inte att okritiskt backa en rörelse, utan att publicera fri journalistik. Vi har tydligt märkt ett sug efter det bland socialistiska läsare, som gärna ser att vi ibland publicerar saker som skaver hos vissa vänsterröster.

De som pratar med och läser oss vet att vi ständigt lyfter ”drivkrafterna bakom folkmordet”. Här kommer ett urval av mina texter: 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14. Jag har också skrivit ett upprop som jag samlat ihop publicister bakom, och kritiserat Israel och försvarat rörelsen i många medieframträdanden. Ett litet urval: 1, 2, 3. Listan över Flammans sammanlagda rapportering skulle bli mångdubbel, så det finns inte utrymme här.

Läs mer

Jag och Ammar Makboul är överens om att kriget inte började den 7 oktober 2023, att ockupationen, bosättningspolitiken och apartheidsystemet måste upphöra. Och eftersom vi är överens om det anges aldrig belägg när tidningen kritiseras, inte sällan på instagram och andra enkelriktade forum. Jag skulle önska att man i stället samtalade på plats när folkrörelser möts som på Socforum. Det handlar inte om samtalsaktivism, utan om vikten av ett möte som försvunnit i de sociala mediernas tid. Det är tur att Fayyad Assali från Folkets röst tog chansen att framföra sin kritik mot Flamman och andra, och samtalet blev välbesökt och lyckat.

Genom vaga svekanklagelser döljer man de faktiska principfrågorna. Helena Hägglund, vars kritik Ammar Makboul lyfter, lade själv ut en bild den 8 oktober 2023 från en demonstration med texten ”Motstånd är tillåtet när ett folk är ockuperat”, som om massmord vore legitimt motstånd. I Clarté skriver Kalle Hedström Gustafsson befriande ärligt att han anser det fel att ”under pågående bombardemang av Gaza insistera på att tala om civila israeler”. Medan Ammar Makboul själv i ett svar till Bassem Nasr skyller förekomsten av antisemitism i kölvattnet på Israel- och Palestinakonflikten på ”högerextrema, konspirativa och islamofoba miljöer” trots uppenbara exempel från ledande aktivister. Att endast peka på brottsstatistik ger inte hela bilden.

Det är i dessa principfrågor vi inte är överens, och inget annat. Själv anser jag att det går att vara emot folkmord, terror och antisemitism samtidigt. De flesta socialister är det.

Men eftersom det är förlorande frågor, förstår jag att man framställer våra positioner som något annat än vad de är. Det omöjliggör dock ett genuint samtal om vägen framåt.

Diskutera på forumet (0 svar)
Kommentar/Kultur 29 december, 2025

Amra Bajric: Chris Rea – en tröst för gubbflickor som jag

Chris Rea uppträder i Budapest, Ungern i mars 2008. Foto: Peter Kollanyi/AP.

Just för att han var så främmande gjorde honom möjlig att älska. Amra Bajric sörjer den raspiga rösten som ackompanjerade hennes första tid som flykting i Sverige.

Chris Rea är död. En kort notis i flödet om en artist som reduceras till en juldänga, omnämnd som om han vore en bifigur i en serie där andra är huvudpersoner. Som om det är den enda rimliga anledningen till att hans död överhuvudtaget förtjänar några rader. Driving Home for Christmas, sedan vidare. Nästa nyhet.

Om ni bara visste vad Chris Rea betydde för en liten flicka från Bosnien som precis hade kommit till Sverige, ur ett brinnande krig som fortfarande pågick i kroppen långt efter att bomberna slutat falla. Året var 1993. Det var vinter. Lasermannen hade precis avslutat sin jakt på mörkhyade kroppar. Bert Karlsson och Ny Demokrati kallade oss krigsflyktingar för ”lyxturister från Balkan” och tog plats i riksdagen genom en kombination av sänkta skatter och hård retorik mot människor som vi. Vitsiga paralleller till dagens politiska landskap känns överflödiga. Allt finns redan där.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kommentar 23 december, 2025

Jacob Lundberg: Bohlin springer en kinesisk sekts ärenden 

Minister för civilt försvar Carl-Oskar Bohlin presenterar satsningar på det civila försvaret i september 2025. Foto: Fredrik Sandberg / TT.

Genom tidningen Epoch Times vill den vetenskapsfientliga Falun Gong-rörelsen sprida sitt budskap. Nu får de en tidig julklapp av Carl-Oskar Bohlin – minister med ansvar för att förhindra desinformation.

Det finns en intressant föreläsning av Li Hongzhi, ledare för den nyreligiösa Falun Gong-rörelsen. 2010 talade han inför 6 500 anhängare i New York, och fick en fråga om hur rörelsen ska förhålla sig till ”våra medier” – däribland tidningen Epoch Times.

– De elever som driver dessa medier behöver tänka igenom hur de bättre ska etablera positionen för de medier som Dafa-lärjungar driver som en del av samhället, och bli vanliga medier i det vanliga samhället, sade han.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kommentar/Kultur 20 december, 2025

Joel Halldorf: Gud är revolution – sade jungfru Maria

Att jungfru Maria framställs som fridfull är en modern uppfinning. Bild ur engelskt manuskript, 1200-tal.

I konsthistorien förekommer hon ofta som öm moder. Men i en bildhistorisk underström syns hon också vredgad, redo för att bekämpa onda djävlar och härskare. Joel Halldorf påminner om julens dolda budskap.  


Jungfru Maria framställs ofta som vän och mild. En undergiven kvinna som gör vad som förväntas av henne.

När Donald Trump, som den första president någonsin, i en kommuniké uppmärksammade den katolska högtiden Marias obefläckade avlelse den 8  december låg tyngdpunkten just här: på Marias ödmjukhet. 

Men det är inte hela bilden. 

I Bibeln och den kristna traditionen framställs Maria också som krigare: en härförare i kampen mot den kosmiska ondskan och den främsta i ledet i striden mot världens tyranner. 

Bilden av Maria som en härförare i kampen mot förtryck och orättvisor har alltid bekymrat auktoritära härskare. 

Detta tema dyker upp redan i Bibelns första bok. Kristna har alltid läst Första Moseboks kapitel 3 som en profetia om Maria. Där säger Gud till ormen – alltså djävulen – att han ska väcka fiendskap mellan honom och kvinnan, och att hennes avkomma ska ”trampa på ditt huvud”.

Det är en första signal om Marias roll i motståndet mot mörkret. 

I Bibelns sista bok, Uppenbarelseboken, blir det än tydligare. I sin vision ser Johannes en havande kvinna som är ” klädd i solen och med månen under sina fötter och en krans av tolv stjärnor på sitt huvud”. Sedan utbryter en våldsam strid mellan Maria och draken – ”ormen från urtiden, han som kallas Djävul”. 

Mot denna bakgrund är det inte underligt att Maria framställts som härförare i den kristna konsten och åkallas som en beskyddare i krig och förtryck. Snarare kan man undra hur det kommer sig att denna bild av krigardrottningen på sina håll helt ersatts av den milda och väna jungfrun.  

Kanske beror det på den revolutionära potential som detta bildspråk bär med sig.

I den kristna konsten hittar bilder på Maria som genomborrar ormen med en lans, sätter en knytnäve i ansiktet på en hornprydd djävul eller lämnar över Jesusbarnet till en ängel medan hon själv brottar ner hin-håle. 

Men i modern tid har denna bild av den kämpande Maria framför allt levt vidare i Latinamerika. I lokala Mariauppenbarelser, som Vår fru av Guadalupe, framträder Maria som en gestalt som identifierar sig med folket: Hon visar sig för lokalbefolkningen, talar deras språk och knyter an till inhemska symboler. På så sätt blir hon en symbol för en Gud som står på folkets sida mot kolonisatörer och förtryckare. 

Denna signal har inte gått frihetskämparna förbi. I Mexiko pryddes revolutionärernas fanor av bilder på jungfru Maria under såväl frihetskriget på 1800-talet som zapatisternas revolution i början av 1900-talet.

I sin julpredikan år 1978, när militärdiktaturen hade makten i El Salvador, beskrev den katolska prästen Óscar Romero Jungfru Maria som symbolen för landets nöd och en tröstare för de politiska fångar. Sedan avslutade han: ”Det kan inte finnas någon sann julfrid utan verklig rättvisa.”

Två år senare mördades Romero i sin egen kyrka. 

När Maria själv prisar Gud i sin berömda lovsång hos evangelisten Lukas, är det just rättvisans, för att inte säga revolutionens, Gud som hon besjunger: 

Han gör mäktiga verk med sin arm,
han skingrar dem som har övermodiga planer.
Han störtar härskare från deras troner,
och han upphöjer de ringa.
Hungriga mättar han med sina gåvor,
och rika skickar han tomhänta bort. 

Men Trump citerar inget av detta när han hyllar Maria – och det är inte överraskande. Bilden av Maria som en härförare i kampen mot förtryck och orättvisor har alltid bekymrat auktoritära härskare. 

Och de har goda skäl att vara oroliga. 

Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 20 december, 2025

Artur Bagheri: ”De utgår från att vi är woke”

Karaktären i dikternas jag är en ung, omogen man utan klassanalys. Artur Bagheri har debuterat med Prinsens toner. Foto: Paulina Sokolow.

Våld, kärlek och raseri – allt filtrerat genom ett ironiskt Gen Z-språk. ”Jaget i mina texter har ingen klassanalys”.

En gris, två gris, tre gris,
skott

Artur Bagheri läser för mig högt i det stilla sorlet på Hotell Kung Carl på Östermalm. Det svarta, krusiga håret ligger som en krona på hans huvud och han bär skinnjacka. Dikten jag bett honom läsa finns i hans nyutkomna debutbok Prinsens toner.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 19 december, 2025

Luciakonsert för Palestina kopplades till terrorstöd i Kvartal: ”Bisarrt”

Bild: Delsbo solidaritetskör / Skärmavbild från Kvartal.

I Delsbo utanför Hudiksvall arrangerade lokala krafter ett luciatåg för Palestina i lördags. Två dagar senare omnämndes konserten i en artikel i Kvartal – om det antisemitiska terrordådet i Australien. Men enligt nättidningen var syftet inte att utmåla luciakonserten som klandervärd.

För några veckor sedan bjöd Hälsinge freds in till en ”stämningsfull luciakonsert i decembermörkret”, där alla intäkter skulle gå till Palestinagrupperna.

Konserten hölls i Åhs bönhus, ett litet träkapell i Delsbo utanför Hudiksvall. Delsbo solidaritetskör stod för musiken, tillsammans med organisten Anna-Karin Timan och violinisten Johanna Karlsson. På repertoaren fanns både klassiska luciasånger och moderna psalmer som ”Innan gryningen”. 

”Du är ett barn som ligger på ett jordgolv, du fryser om vi inte griper in. Du rör vid kroppar, hatar orättvisor, du bjuder älskande på moget vin”, sjunger kören i ett klipp på Instagram.

Lussefika utlovades i pausen, och längst fram i kapellet hängde en Palestinaflagga.

”Vi gjorde en insamlingskonsert med omtanke om de krigsdrabbade i Palestina och för att sprida ljus i Delsbo i stort. Något som kan behövas så länge folk tar till våld på varandra och vår jord”, skriver körledaren Sine Sarri i ett mejl till Flamman.

Hon säger att det var nästan fullsatt i lokalen, och att man skramlade ihop runt 8 000 kronor till Palestinagrupperna.

Dagen efter uppmärksammades firandet i nättidningen Kvartal – i en artikel med rubriken ”Bondidådet rättfärdigas i propalestinska grupper”. 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)