”Det är avgörande att den ekonomiska återhämtningen från coronakrisen är både grön och hållbar” sade Isabella Lövin i ett pressmeddelande i förra veckan.
För att få det att hända har Lövin engagerat det statliga initiativet Fossilfritt Sverige – en ”plattform för dialog och samverkan” – för att stötta företagen. Det är väl ungefär den parlamentariska demokratins motsvarighet till att be riktigt snällt.
Om Miljöpartiet har ambitionen att vara något annat än ett parti som snackar mycket och får lite gjort räcker det inte så långt.
Den svenska klimatstrategin bygger uttalat på den här grunden: svenska företag ska få hjälp och stöd från staten för att kunna ställa om till att bli gröna. Kraven har staten däremot försökt hålla till ett minimum. Det är viktigt att man gör det här tillsammans, annars blir det så dålig stämning.
Funkar det? Nej. Sveriges växthusgasutsläpp ökade förra året med ungefär 500 000 ton. Sedan 1990 har de ökat med 27 procent.
Tror någon att det kommer funka? Nja. Sedan Miljöpartiet kom in i riksdagen har andelen väljare som anser att de har bäst politik på området miljö och klimat rasat från 60 till 20 procent.
Fossilintensiva företag inom industri och transport, och det har vi mycket av här i Sverige, talar ofta om att ta ansvar. Men företag spelar som bekant efter marknadens regler. Att ta ansvar, det vill säga att offra vinst för klimatet, är att bryta mot de reglerna.
För att kunna vänta oss att företagen gör något annorlunda måste vi antingen ändra reglerna eller göra det mer lönsamt att vara grön än att inte vara det.
Jag tillhör den snabbt krympande skara som i strid med allt bättre vetande faktiskt tror att Miljöpartiet och Isabella Lövin vill göra skillnad för klimatet. Sällan har hon väl haft ett bättre läge.
I förra veckan blev det klart att de miljarder som staten delar ut till svenska företag genom att betala för korttidsarbete inte längre ska kunna gå till de bolag som samtidigt delar ut vinst till ägarna.
Det ser helt självklart ut: om staten ska gå in med pengar för att hjälpa ett företag genom krisen ska pengarna åtminstone inte gå direkt vidare till ägarnas fickor.
Ett enigt finansutskott har tidigare krävt samma sak.
De fullständigt rimliga krav på att statens ekonomiska stöd ska göra staten till delägare som ställs till vänster om S är ett naturligt nästa steg. Att socialdemokratins tre stödhjul C, L och MP skulle tycka att det är en speciellt kul idé är dock svårt att tänka sig. Alla tre har visat sig mer än villiga att offra sin specifika totem (Landsbygden, Friheten respektive Miljön) vid den fria företagsamhetens altare.
Men när företagen för en gångs skull verkligen behöver staten, och inte bara lobbar för att den ska ta sin lagstiftning från deras fria marknader, finns verkligen utrymme att ställa lite krav.
Ett hade kunnat vara tvingande klimatåtgärder:
A. Ett företag som får stöd av staten gör inga investeringar i fossila näringar de kommande tio åren.
B. Ett företag som får stöd av staten förbinder sig att inte öka sina fossila utsläpp de kommande tio åren.
Om finansutskottet kan enas om att våra gemensamma tillgångar inte ska delas ut till aktieägare – varför inte också komma överens om att våra gemensamma pengar inte ska gå till att förstöra klimatet?
Klimatfascism eller sovjetkommunism kommer någon säkert att kalla det.
Men det här är ett helt frivilligt stöd: företag som vill ta del av pengarna behöver bara följa två enkla regler. Vill de inte så slipper de. Fri företagsamhet. Halleluja.
Och för en gångs skull behöver Miljöpartiet inte ens offra sin totem för det.
