Nästan 15 grader. Så mycket kan det skilja sig i lufttemperatur i samma stad, men på olika gator. När forskare i USA i juni genomförde mätningar i områden med mycket träd och jämförde med områden utan var resultatet tydligt. Ju högre temperaturen var, desto större blev skillnaden. Forskarna kunde också slå fast att skillnaden kunde vara avgörande för hur invånarna i respektive område skulle klara sig i extremväder.
När värmeböljor sveper över världen blir frågan om hur stadsmiljöerna kan påverka temperaturen ödesdiger – och som en given följdfråga: vem bor var?
En som har funderat på dessa frågor är Maryam Nastar. Hon är forskare vid Centrum för studier i uthållig samhällsutveckling vid Lunds universitet. I en nyligen publicerad vetenskaplig artikel studerar hon hur socioekonomiskt utsatta och äldre personer drabbas betydligt hårdare av värmeböljor än andra.
– Generellt är det sårbara grupper i fråga om ålder och hälsa tillsammans med marginaliserade grupper i slummen eller fattiga områden som får det värst. De har begränsad tillgång till information, skydd, vatten och grönområden, vilket kan vara avgörande, säger Maryam Nastar till Flamman.
Hennes forskning utgår i första hand från den indiska staden Ahmedabads åtgärdsplan för värmeböljor, men liknande planer finns i de flesta delar av världen. I dem, menar hon, finns ofta brister i att ens identifiera vilka som är mest drabbade i extremvärme, och ett alltför stort fokus på tekniska åtgärder, som till exempel varningssystem för kommande värmeböljor.
– Tekniska och praktiska lösningar är tveklöst viktiga för att hantera konsekvenserna av extremväder. Men även om vi förutsätter att utsatta grupper för det första är identifierade som det, och för det andra informerade om den kommande faran – vilket inte alls är någon garanti – behöver de ha möjlighet att göra någonting åt sin situation. Om det inte finns något vatten för att undvika uttorkning och ingen skugga att skydda sig från solen i så spelar det ingen roll om du är informerad om en kommande värmebölja.
Maryam Nastar anser att bilden måste vara större i hanteringen av extrem hetta, att man måste se över hur möjligheten för befolkningen att tillgodogöra sig information ser ut och hur värmen slår mot personer som bor i områden med mycket betong och asfalt som gör att värmeeffekten blir högre.
– Därför behöver man förbättra tillgängligheten för alla till vatten, grönområden och sjukvård. För äldre behöver man stödsystem för att säkerställa deras grundläggande behov, även för dem som är svaga och isolerade. Det är livsviktigt.
I Maryam Nastars artikel lyfter hon fram att åtgärdsplanerna behöver ett mer långsiktigt perspektiv med sociala insatser som syftar till att både minska ojämlikhet och bygga bostäder och områden som kan stå emot extremvärme, eftersom detta är något som världens städer kommer att få se allt mer av de kommande åren. Hon menar att det finns en risk för att ett alltför ensidigt fokus på att minska utsläppen kan innebära att man ignorerar konkreta lösningar på hur man ska rädda liv när klimatförändringarna blir alltmer påtagliga.
– Det är frågan om klimatförändringarna och hur vi ska undvika dem genom en radikal minskning av utsläppen som får mest uppmärksamhet i dag. Som IPCC pekade ut innebär en begränsning till 1,5 graders uppvärmning att vi får mindre extremväder, men vi kommer fortsätta att se bland annat extrema värmeböljor, även om vi håller det målet. Men det som dödar folk är inte höga temperaturer i sig, utan brister i tillgänglighet till samhällsservice och på resurser.
Frågan tycks alltså bli allt mer akut, samtidigt som det enligt Maryam Naster i dag går alldeles för långsamt.
– Investeringar, såväl kort- som långsiktiga, som prioriterar de minst privilegierade och mest sårbara görs tyvärr inte i dagsläget. Även i Sverige är vi långt ifrån att ha en effektiv allmän sjukvård, vars förödande konsekvenser vi tyvärr fick se i början av pandemin då framför allt äldre fick ta den värsta smällen.