Deltagare i klimattoppmötet COP27 promenerar i den ”gröna zonen”, uppbyggd speciellt för tillfället. Foto: Thomas Hartwell/AP/TT.
När världsledare samlas till klimatkonferesen COP27 i semesterenklaven Sharm el-Sheikh så är miljökrisen redan akut för egyptierna. Detta försöker diktatorn Abdelfattah al-Sisi utnyttja för att framstå som de fattigas förkämpe.
Knappt ett decennium efter att fältmarskalk Abdelfattah al-Sisi tog makten genom en militärkupp – och därmed definitivt satte stopp för den demokratiska öppning som uppstod i och med upproret 2011 – är fri- och rättigheterna i Egypten mer begränsade än någonsin i modern tid. Mer än 65 000 politiska fångar fyller landets fängelser, vilket gör Egypten till det land i världen som har flest politiska fångar per capita.
För president Sisi kommer alltså COP27-konferensen som en möjlighet: att framställa sig som en global ledare av rang. Spegelvänt har kritiken mot att landet tillåts hålla konferensen inte låtit vänta på sig.
– Situationen är så allvarlig att vi inte kan tillåta dem att klara sig ur den genom politiskt spinn. Det krävs konkret handling, för att rädda liv, säger en representant för Amnesty under en presskonferens i centrala Kairo på dagen för konferensens början.
Bland de krav man ställer tillsammans med andra människorättsorganisationer finns frigivande av alla politiska fångar; lyfta reseförbud och hävda begränsningar av internet samt förbättrade villkor i landets fängelser.
Ovanpå den politiska situationen vilar en ekonomi som är i sämre skick än på länge. Priset på bröd – kraftigt subventionerat för två tredjedelar av befolkningen – och andra matvaror går upp mot nivåer som kan bli farliga för regimen. Bröduppror är återkommande i det moderna Egypten.
För att alls klara av att betala för matinköp har den fria importen av varor stoppats, i ett försök att rädda växelkursen för det egyptiska pundet mot dollarn. Flera års närmanden till Saudiarabien och deras allierade i Gulfregionen tycktes under en tid vara en väg framåt, såväl ekonomiskt som politiskt, men pandemi och krig har åter kastat Egypten tillbaka in i en generaliserad kris.
I bakgrunden spökar förstås revolutionen 2011. Sisi tog makten i den militärkupp som 2013 avslutade det Muslimska brödraskapets styre, som installerats knappt ett år tidigare. Trots förhoppningar om att kuppen skulle innebära en ”andra revolution” visade den sig i stället bli återkomsten för det militäretablissemang som styrt landet under decennier. Inga demokratiska val har hållits sedan dess.
I det symboliska centrum för kritiken har aktivisten och författaren Alaa Abdelfattahs öde hamnat. Han är den kanske mest högprofilerade av alla politiska fångar i Egypten, och har i princip suttit fängslad oavbrutet sedan kuppen 2013.
I ett panelsamtal strax innan klimatmötets öppning säger Omar Robert Hamilton, egyptisk-brittisk aktivist och Alaas kusin:
– Han har blivit den symboliska fången – en som regimen har bestämt sig för att fortsätta hålla fängslad, för att skicka ett meddelande till den revolutionära ungdomen från 2011, som han var en del av. En symbol för att revolutionens hopp och demokratiska drömmar aldrig kommer att förverkligas.
I det här läget kunde man tänka sig att oppositionen skulle ha uppmanat till en bojkott mot COP27, men så är inte fallet:
– Uppmaningen är att inte bojkotta, utan att använda COP27 som en möjlighet att få uppmärksamhet. Detta har definitivt varit ett medvetet beslut från det egyptiska civilsamhället självt, säger Omar Robert Hamilton.
Under månaderna innan konferensen har det också synts tecken på att regeringen velat att lätta på trycket. Till stor och allmän förvåning annonserade Sisi, under ett tal i samband med Ramadan den 26 april i år att det var tid att inleda en ”Nationell dialog”. Han skakade hand med flera tidigare oppositionspolitiker, särskilt inbjudna, och uppmande till fria diskussioner för att ”lösa de utmaningar det egyptiska samhällets står inför”.
Reaktionerna på denna inbjudan har varit minst sagt blandade. Även de som valt att delta i någon mån – bland dem Hamdeen Sabahi, tidigare presidentkandidat med vänsterprägel som fängslats upprepade gånger under de senaste åren – har varit försiktiga i sina omdömen om huruvida detta öppnar upp för möjligheter till verklig förändring.
Men det finns åtminstone tecknen på att utvecklingen kan röra sig i den riktningen. Omkring 700 politiska fångar har släppts sedan i våras. Både Hamdeen Sabahi och andra ledande, sekulära oppositionspolitiker har tillåtits framträda på TV för första gången på åratal. Muslimska brödraskapet – som än i dag, trots nästan tio år av stenhård repression, troligen är den starkaste oppositionella kraften – förblir däremot kriminaliserat och terrorstämplat.
Tre månader efter Sisis inbjudan till dialog kunde också sju egyptiska människorättsorganisationer visa att betydligt fler personer fängslats på politiska anklagelser än vad som släppts under tiden sedan den inleddes: antalet politiska fångar totalt sett har alltså fortsatt att öka.
Enligt Khaled Dawoud – journalist, liberal politiker och tidigare ledare för fredspristagaren Mohamed Baradeis tidigare parti Hizb al-Dostour (Konstitutionspartiet) – finns inga egentliga alternativ till Sisis regering:
– Efter åratal av arresteringar, reseförbud, frysta tillgångar och fullständig mörkläggning från lokala mediers sida så är Egyptens oppositionspartier oerhört försvagade, och representerar inget hot mot regimens säkerhet för tillfället.
Öppningen – om det alls ska kallas en sådan – beror alltså knappast på någon inhemsk politisk press. Troligare är att förklaringen finns i ett behovet av att visa upp en klädsam fasad inför omvärlden. Khaled Dawoud hävdar sig till exempel ha goda källor inom den amerikanska diplomatkåren, som berättat för honom att den ”nationella dialogen” är en direkt följd av krav från USA.
Hundra dagar innan COP27 skulle inledas krävde också ett stort antal debattörer och politiker från västländer – däribland Naomi Klein – just frisläppandet av politiska fångar som en förutsättning för att COP27 skulle kunna tas på alvar och respekteras. I stället, menade Klein ägnar sig ”den egyptiska regeringen frenetiskt åt att bygga en bubbla i Sharm el-Sheikh, där den försöker iscensätta något som liknar demokrati”.
Men om vi trots allt träder in i den bubbla som mötet utgör – vad skulle COP27 kunna innebära, för Egypten och världen?
Det räcker med att tillbringa några dagar i Egypten för att uppleva en akut miljökris som är svår att föreställa sig hemma i Sverige. I Kairo beräknas cirka 20 000 människor dö på grund av miljöförstöring och utsläpp varje år.
Några kilometer utanför stadskärnan finns bevattningskanaler så fyllda av avskräde att vattnet överhuvudtaget inte är synligt. Trots satsningar på parker i stadens utkanter beräknas ytan grönområden i staden till en fotsula per invånare.
Egyptens klimatutsläpp är globalt sett låga. Räknat per person är de bara en sjättedel av USA:s och en tredjedel av Kinas. Trots det är landet redan i dag drabbat hårt av klimatförändringarnas effekter – inte minst i termer av försämrad förmåga till matförsörjning.
Miljöfrågor hänger alltså samman med rättvisefrågor. Just frågan om hur fattiga länder, i desperat behov av ekonomisk utveckling, ska kompenseras globalt har också satts som en central fråga inför konferensen. Sverige är ett av de länder som sagt nej till ett förslag om att inrätta en fond för klimatskadestånd för fattiga länder. Denna politik gör det möjligt för Sisi att utmåla sig som motståndsman.
”Viktiga initiativ från Egyptiska presidenten inför COP27, främst bland dem, ett värdigt liv för Afrika”. Så presenterar den regeringsnära tidningen al-Jumhouryiyya (Republiken) på sin förstasida temat för konferensen, och vem som bör tackas för det. Även här tjänar COP27 ett inrikespolitiskt syfte: att framställa president Sisi som förkämpe för det fattiga folket och utsatta länder, snarare än envåldshärskare. Från att ha varit en fråga som snarast tystats ned, inte minst för att undvika att stöta sig med de oljeproducerande gulfstaterna, har klimatfrågan blivit en politisk tillgång för regimen.
Men även i Mada Masr – den i princip enda oberoende pressrösten som återstår, och följaktligen en av de många internetsidor som är blockerade i landet – lyfts konferensen som ett viktigt tillfälle att lyfta klimaträttvisa:
”Utvecklingsländerna måste kräva skadestånd, inte lån eller bidrag, för att bekosta klimatanpassning. Anpassningsprogram för att bemöta klimatförändringarna måste göras till en del av Afrikas utvecklingsplaner, med sikte på att förbättra livskvaliteten för dess folk. De borde inte vara fortsättningar på ojämn fördelning av bördorna, eller av finansiella och mijömässiga vinster.”
Så fortsätter alltså dragkampen kring vad COP27 egentligen betyder, och vem som ska dra nytta av den – materiellt, politiskt och retoriskt.
Under tiden har Alaa Abdelfattah, fortfarande fängslad, och på hungerstrejk sedan 200 dagar, bestämt sig för att höja insatserna:
”När de tänder lamporna söndag den sjätte november kommer jag att dricka mitt sista glas vatten. Vad som händer sedan är okänt. Jag har bestämt mig för att eskalera vid den tidpunkt som jag finner lämplig, i min kamp för min frihet och för frihet för alla fångar (…) för offren för en regim som är oförmögen att hantera sina kriser på något annat sätt än genom förtryck, oförmögen att reproducera sig själv utom genom fängslanden.”
