Under de senaste veckorna har stora kraftsamlingar gjorts i efterdyningarna av och i samband med skandalerna kring Svenska Akademien. Feminister har solidariserat sig med den före detta ständiga sekreteraren Sara Danius i samband med hennes avgång genom att anordna allt ifrån manifestationer och namninsamlingar till en landsomfattande knytblus-kampanj. Fint så. Jag har inget att tillföra denna redan alltför mättade och ytterst ointressanta debatt om vita män som vägrar ge upp sin makt inom en institution som borde ha dött ut för länge sen.
Under tiden som denna cirkus kring Akademien har pågått har andra och mycket större katastrofer ägt rum som inte har fått i närheten av den uppmärksamhet och det utrymme som de förtjänar. En sådan sak är att Kronofogdemyndigheten tillsammans med svensk polis helt skamlöst och med uppbackning i lagstiftningen har bränt ner den samiska kvinnan Anita Gimvalls hem (12/4, 2018). Detta trots att Anita rättmätigt bosatt sig i en kåta hon ärvt av sin mor, en kåta som låg på mark som i generationer varit hennes familjs hem och som Anita hävdar ursprungligen byggdes redan år 1890. Men Anita Gimvall har inga renar, och den svenska lagstiftningen skyddar bara renskötande samers rätt att fortsätta jaga, fiska och ha kvar sina byggnader (något som FN kritiserat Sverige för vid flera tillfällen). Resultatet av den lagstiftning vi har är att Anita Gimvall inte bara fick sin kåta nedbränd, hon blev dessutom bötfälld för den påstådda överträdelsen.
Man ska ha levt under en sten för att inte känna till svensk kolonialhistoria eller kunna se sambanden mellan det som Anita Gimvall nu har råkat ut för och hur den svenska staten under århundraden med våld har fördrivit och diskriminerat den samiska urbefolkningen. Ändå är det knytblus-kampanjer och överklassens kulturinstitutioner som intresserar och engagerar människor snarare än ett kollektivt uppror och raseri mot det fortsatta våldet mot Sapmis befolkning.
Att knyta en blus för Sara Danius är alltså i sig inte så farligt förutsatt att man samtidigt knyter näven för Anita
Att det är enklare att knyta blusen för eliten än att knyta näven i solidaritet med det samiska folket gör det inte mera rätt. Den feminism som knyter samman och förlänger solidariteten med alla förtryckta är den som kommer att vinna. Socialistiska feminister som inte blundar för varken klass- eller etnicitetsaspekter av den feministiska kampen måste se konsekvenserna av hela analysen.
För den kan aldrig stanna vid att endast gasta sig hes om att patriarkatet ska falla under vår tid. För om patriarkatet faktiskt ska falla så måste man agera med utgångspunkt i analysen av de materiella förhållanden som råder och varför de fortfarande består. Män tjänar på kvinnors underordning men också på kapitalets överordning.
Att knyta en blus för Sara Danius är alltså i sig inte så farligt förutsatt att man samtidigt knyter näven för Anita. Men att inte knyta näven för Anita är en skymf mot den feministiska kamp som generationer före oss har fört.
Det är en skam att tillåta staten, kapitalet och patriarkatet att komma undan med den vedervärdiga behandlingen av Anita Gimvall. Det är inte bara önskvärt utan även nödvändigt att vi gör samma (om inte större) solidariska handlingar för Anita som Sara Danius har fått. Vi får inte lämna Anita till sitt öde, för det skulle vara att medverka till det patriarkala förtryck och den diskriminering som samer har utsatts för i århundraden.