De har kallats för den svenska Bloomsburygruppen. Poeterna på Parkvägen på Lidingö. Där hade modernisterna och proletärförfattarna sitt högkvarter under 1930- och 40-talet. I en tjock groggdimma och till tonerna av hot-jazz stampades verk som Gunnar Ekelöfs Dedikation och Erik Lindegrens Mannen utan väg fram ur parketten. Lite i bakgrunden stod köksan och vaktmästaren – Tora Dahl – och drömde om att någon av grabbarna skulle lyssna på henne också.

Det är både Dahl och villan på Parkvägen som står i centrum i Jesper Högströms nyutkomna biografi Jag vill skriva sant. 1994 offentlig­gjordes Dahls dagböcker från villan, men skapade ingen uppståndelse. Det är märkligt med tanke på hur mycket snaskigheter om 1900-talets litterära superkändisar de innehåller. Eyvind Johnson som planerade att sno Gunnar Ekelöfs fästmö, Ekelöf som i sin tur låg med Dahl, som i sin tur hade Erik Lindegren som älskare, bakom ryggen på sin make Knut Jaensson – ”erotomanen”.

Högström är dock obrottsligt lojal med Dahl och boken är en stor feministisk gärning och en studie i hur kvinnliga författare förminskas, inte helt olik Ebba Witt Brattströms skolbildande biografi om Moa Martinson. Detta förvånar nog en och annan som följt Högströms kritikergärning i Dagens Nyheter. Han har inte direkt gjort sig känd för att vara politiskt och litterärt korrekt.

Dahl är i dag känd som en pionjär inom bekännelselitteraturen. Med sin självbiografi på – håll i er nu – 18 band slår hon både Ivar Lo-Johansson och Karl Ove Knausgård med hästlängder. Men hon var ingen egocentrisk författare av Knausgårds typ, snarare påminner hon om den samtida, kanadensiska författaren Rachel Cusk – vars autofiktion är mer riktad utåt mot sociala interaktioner än mot det egna jaget.

På 30-talet var det dock få som lade märke till den lite äldre, osminkade hustrun med författarambitioner. Medan modernist­grabbarna ville ”krossa bokstävlarna” satt Dahl och drömde om att hitta en form som kunde uttrycka hjärtats sanning. Högström skildrar henne som en anakronism i sammanhanget. Visst hängde hon med – diggade socialismen och Joyce som alla andra – men hon förhöll sig skeptisk till ”esteteriet” hos exempelvis Arthur Lund­kvist. Kretsens ointresse för människor – framför allt för barn – förskräckte henne. Högström säger det aldrig rakt ut, men det är uppen­bart att hennes empatiska sida senare gjorde henne till en stor författare. Läs hennes böcker om Gun­borg från 50-talet och upplev hennes inlevelse­förmåga, i så väl det fem­åriga barnet som i hennes strängt religiösa foster­mamma. Hennes blick för det rollspel vi alla tvingas delta i var långt före sin tid.

Högströms biografi är fullkomligt fenomenal. Han varvar spränglärda utläggningar om samtidens litteratur med inträngande porträtt av varenda kotte som satte sin innersko i villan. Ekelöf, till exempel, beskrivs träffande som goddagspilten som slarvat bort pappas pengar och som skriver underbara dikter som man tyvärr behöver trebetygsuppsats i litteraturhistoria för att förstå. En av Högströms finesser i boken är att han ofta använder sig av presensformen för att komma nära. Och intim blir han verkligen: i en scen beskriver han rynkan i Arthurs ansikte när Tora upprepar något som maken Knut skrivit i en recension. Så o-originellt, vilken dödssynd! Och så, i nästa sekund: Toras förtvivlan över att han inte vet att det är Knut som snott formuleringen av henne. Den som läst Dahls Kamrater känner visserligen igen scenen – men Högström gör den mer levande än författaren själv.

Visst finns det småsaker att invända mot boken. Högström lägger sig nära Ivar Lo-Johanssons bild av 30-talisterna i Författaren, som ett gäng världsfrånvända snobbar. Det stämmer nog till stor del, men det är inte hela sanningen. Man bör komma ihåg att även Josef Kjellgrens kollektivroman Människor kring en bro skrevs under decenniet. Och att stackars Arthur Lundkvist får klä skott för tidsandan, ännu en gång, är lite synd. I dag har han reducerats till ett misogynt troll som skrev tutt-dikter, men läser man hans Ikaros flykt upptäcker man en finkänslig uttolkare av modernismen, som inte alls var så okänslig för människans psyke som det ibland framställs. Detta är dock småsaker, för på det stora hela har Högström skrivit en av de mest sympatiska och kvicka författarbiografier jag har läst. Man läser den med känslan av att sitta där i pipröken, med en grogg i handen, medan man på något magiskt sätt blir klokare.

Rasmus Landström Författare, litteraturredaktör och medlem i Flammans styrelse.