Det behövs en ”game changer” för att få arbetarrörelsen på offensiven inför valet 2018 och det borde kunna ske genom ett omfattande lånefinansierat investeringsprogram, vilket skulle skapa betydligt bättre förutsättningar att få fart på järnvägar, klimatsmart energi och välfärden än genom enbart skattehöjningar. Det menar Jonas Karlsson, Pia Jacobson, Johan Hedberg, Jonas Lundgren och Jacob Johnson i sin artikel i Flamman nr. 14/2017. Vänsterpartiet pekas ut, även jag personligen, för att vi ställt oss bakom det finanspolitiska ramverket med fortsatt överskottsmål och ”skuldankare” för den finansiella bruttoskulden av BNP. Detta beskrivs som ”häpnadsväckande”.
Vi är det land där klyftorna vuxit mest bland OECD:s medlemsländer. Vårt skattesystem blir allt mindre omfördelande. Vi hade 1998 det fjärde mest omfördelande skattesystemet bland EU:s 15 kärnländer, i dag har vi det minst omfördelande. Samtidigt har kapitalinkomsternas andel av de totala inkomsterna femdubblats de senaste 20 åren och utgjorde 2015 hela 340 miljarder, varav 90 procent gick till de 10 procent med högst inkomster. Klart att skattepolitiken är central för ett vänsterparti!
Vänsterpartiet vill också verkligen ha en ”gamechanger”, där skiljer vi oss inte åt. Men det når vi inte genom gigantiska program, utan genom att bedriva en politik människor kan känna tilltro till, som ger hopp och skapar lust och vilja till organisering. Och just jämlikheten är central i det arbetet. Ekonomisk jämlikhet mellan fattig och rik, mellan kvinna och man. Thomas Piketty, som väl knappast kan beskrivas som bristande i radikalitet, förespråkar konfiskatoriska skattehöjningar. Det vore synd att ge upp ett så pass bra instrument som skattesystemet faktiskt är. 140 miljarder sänkte högerregeringen skatten med under sina åtta år vid makten, vi har bara tagit tillbaka en bråkdel av dem.
Vi som parti anser generellt sett att det är rimligt att staten i goda tider samlar i ladorna för att kunna ta av i ekonomiskt svåra tider
Lånefinansiering kan självklart användas, vilket skedde med den historiska satsningen på 10 miljarder till välfärden i kommunsektorn. Vi som parti anser generellt sett att det är rimligt att staten i goda tider samlar i ladorna för att kunna ta av i ekonomiskt svåra tider. Vi ser gärna större investeringar för att pressa ned arbetslöshet och bygga bostäder, inte minst hyresrätter till rimliga priser. I förhandlingarna med regeringen har höjda skatter varit just den konflikt som varit allra tydligast. Regeringen stretar emot och vill behålla en borgerlig skattepolitik. Vänsterpartiet kräver att de som tjänar mer, framförallt genom kapitalinkomster, ska bidra betydligt mer än idag för den ekonomiska jämlikheten och vår gemensamma välfärd.
Vad gäller överenskommelsen om det finanspolitiska ramverket 2016, var Vänsterpartiets ingångsvärde i förhandlingarna att det nya saldomålet skulle vara ett balansmål; det vill säga det som varit Vänsterpartiets politik sedan lång tid tillbaka. Ett saldomål på 0,33 procent innebär att skuldnivån hamnar på cirka 35 procent. Så hänger de två ihop. Klart att det varit bättre med Vänsterpartiets eget förslag till ramverk, men detta är ändå steg åt rätt håll.
Vänsterpartiet är inte emot att också låna för att kunna satsa. LO-ekonomen PO Edins förslag är värda att diskutera, men vi menar att staten visst kan göra stora investeringar i allt från infrastruktur och bostäder till välfärden, genom progressiv fördelning via skatterna. Satsningarna ska ju betalas också. På lång sikt måste ju statens utgifter ungefär motsvaras av lika stora inkomster.
