I senaste avsnittet diskuterar ni Siri Derkerts verk Ristningar i betong som pryder Östermalmstorgs tunnelbanestation och fick en 15-årig Carl Bildt att författa en arg insändare på grund av tunnelbanans ”politisering” i samband med att det invigdes. Hur mår den politiska konsten i dag?
Paulina: Den politiska konsten intresserar inte mig egentligen utan jag är mer intresserad av att diskutera villkoren för konsten. Jag vänder mig emot konsten som något sorts fritidsnöje som man unnar sig och hur konsten numera ingår i nöjesindustrin. Och nöjen ska man ju betala för! Är man van vid att betala för en biobiljett eller en teaterbiljett så kan man även betala för konsten, så går resonemanget. Medan jag menar att konsten är en del av bildningen, på samma sätt som litteratur och att vi ska ha samma tillgång till konstens som vi har till böcker via bibliotek.
Göran: Jag är inte heller så förtjust i att låsa in saker i begreppet ”politisk konst”. Jag skriver ju poesi och blir själv utsatt för det där rätt ofta. Om jag skriver att himlen mörknar i djupblått så tolkas det som en bild av något konservativt skeende trots att det handlar om moln som förändras. Jag tror både Paulina och jag delar synen att konst är något som angår oss alla, att konsten verkar i ett politiskt landskap och att konsten kan vara folkligt politisk. Konsten har diskuterats rätt mycket på kultursidor, men det har nästan inte varit några diskussioner som knyter samman konst med folkhälsan till exempel. Det är bra för folkhälsan att Siri Derkert finns där nere i Östermalms tunnelbanestation. Särskilt bra för de som bor där ovanför så de får något annat i sig. Så diskussionen har funnits där men det har varit en otroligt intellektuell diskussion, och när diskussionen blir så där intellektuell då blir den också ett lättare byte för de som vill plocka ner konst av politiska skäl från kommunhusens vägar och så vidare. Jag tror att det bästa försvaret för konsten är att diskutera den på ett sådant sätt att den känns angelägen för alla människor, och särskilt för de som inte regelbundet går på så många utställningar.
Paulina: I fortsättningen kommer vi att prata mer om samtidskonsten, eftersom den berör vår tids stora frågor och den gör det på ett sätt som ger alternativa och komplexa perspektiv. Det behöver vi. Jag anser att konstkritiken behöver fler, högre och snabbare röster. Särskilt irriterande är den här långsamheten i att ta talmanskapet för konsten när jag ser hur konservativa krafter blir mainstream i konsten på samma sätt som i andra frågor i samhällsdebatten. Det här arkitektupproret är ju en väldigt intressant rörelse till exempel eftersom det är ett estetiskt uttryck på den konservativa våg vi lever i nu. Precis som med populisthögern tyckte alla först att det var ett gäng pinsamma gamla gubbar, men nu står man här inför en helt annan verklighet där man inte bara kan avfärda dem på samma sätt.

Apropå högern och konst, kommer ni ihåg när det moderata kommunalrådet i Hörby beställde en muralmålning i kommunhuset med bland annat sig själv avbildad som en romersk legionär? Många skrattade åt det men jag tycker det är något av det bästa som kommit ur borgerliga kultursatsningar.
Göran: Så länge saker och ting väcker nya tankar och förändrar oss, så. Konst ska bryta vaneförnimmelsen på något sätt och när det bryts – det kan vara en ruta i en serietidning eller en moderat som låtit måla sig själv som legionär – så har det faktiskt ett värde.

Hellre det än att offentliga utrymmen fylls av billboards som gör reklam för Mix Megapol?
Göran: Det finns ju avantgardistisk och skickligt gjord reklam, men den görs ju med ett enda syfte och det är att sälja grejer.
Paulina: Jag läste nyligen boken Ålevangeliet av Patrik Svensson och där berättar han om hur Freud ägnade många år i början av sin karriär, innan han gav sig ut i det psykologiska fältet, åt frågan varför inga vetenskapsmän hade lyckats lokalisera ålens testiklar, och därmed hade man inte kunnat kartlägga ålens fortplantning. Många år senare var det någon som upptäckte att ålen inte utvecklar testiklar förrän det är dags att fortplanta sig. De finns alltså där men vetenskapsmännen kommer inte att se dem förrän de materialiserar sig. Det tycker jag är en parallell till konstens förmåga att föreställa sig det oföreställbara, att ge saker en ny riktning som inte fanns där innan. Det finns en sorts magi i det, precis som det finns i frågan om ålens testiklar.

Erik Haking [email protected]