Den svenska vapenexporten

Linda Åkerström
Leopard.

Pierre Gilly menar i sin nyutkomna bok Konsten att sälja krig: Propaganda från Cato till Nato (Verbal förlag) att Sverige är ett land som särskilt behärskar denna konst. Insatsen i Afghanistan, till exempel, är så vag och svårdefinierad att den ofta framgångsrikt undviker kritik. Det enda svenska politiker är överens om är att ”insatsen” inte ska betecknas som krig. När sedan två svenska officerare dödades 2010 förklarade Fredrik Reinfeldt att ”vi visar respekt genom att fortsätta insatsen”. Att ”visa respekt” för de döda soldaterna blev synonymt med att fortsätta kriget.

Den mycket särskilda, töjbara definitionen av ”neutralitet” som Sverige gjort till en konstform i sig är särskilt framträdande rörande handeln med krigsmateriel. I Den svenska vapenexporten, som utgivits av Leopard tillsammans med Svenska Freds, beskriver statsvetaren Linda Åkerström det som att ”den traditionella svenska inställningen till vapenexport kan beskrivas som ett nödvändigt ont, en bieffekt av den svenska neutralitetspolitiken”. För att ha råd med neutralitet och fred på hemmaplan tvingas vi sälja av en del av det krigsmateriel som produceras.

I alla fall var detta synsätt legio fram till 1996 då riksdagen röstade igenom propositionen ”Totalförsvar i förnyelse” och därmed släppte styrningen av exporten och vapenindustrin i stället fick uppdraget att själva ”söka partners och samarbeten för export”. Åkerström berättar att en idé om ”flödessäkerhet” då blev dominerande. Vapenexport till exempelvis Saudiarabien kunde motiveras genom ett svenskt säkerhetspolitiskt intresse i att hålla handelsvägar i Adenviken öppna.

Att bidra till ”säkerheten” i viktiga handelsleder handlade om att ”trygga svenskt välstånd”, oavsett vilken typ av regim som där råkar sköta ”säkerheten”.

Denna åsikt har framförts direkt av Andreas Ekman Duse, den tidigare generaldirektören för Inspektionen för strategiska produkter (ISP) – den myndighet som i Sverige ansvarar för att pröva vapentillverkares ansökningar om att exportera krigsmateriel. ”Alla länders välstånd hänger samman i den globala ekonomin”, menade han. Att bidra till ”säkerheten” i viktiga handelsleder handlade om att ”trygga svenskt välstånd”, oavsett vilken typ av regim som där råkar sköta ”säkerheten”.

Hösten 2015 tillät ISP en försäljning av radarsystem från Saab till Förenade Arabemiraten, ett land som vid tillfället utförde – och fortfarande utför – bombangrepp mot Jemen. Åkerström visar i sin bok hur rådande tolkningar av svenska riktlinjer kring vapenexport lyder under en säkerhetspolitisk doktrin väl anpassad till marknadslogiken. Sveriges näst största vapentillverkare BAE Systems Bofors identifierade 2015 Saudiarabien som en av fem strategiska ”hemmamarknader”. Hotet om eventuella hinder mot att mätta denna lukrativa marknad fick 31 av Sveriges mäktigaste kapitalister att i protest skriva en gemensam debattartikel (DN 6/3, 2015). I deras intresse är vapenexporten både en garant för att ”trygga svenskt välstånd” genom öppna handelsvägar och en ingång till export av annat.

Åkerströms explicita kritik är försiktig men bokens kartläggning av vapenexportens alla samverkande aktörer, regelverk och intressen klargörande.