Gå in i första bästa kitschbutik på Söder i Stockholm och du ser förmodligen åtminstone en pryl med den mexikanska konstnären Frida Kahlos ansikte på. Kahlo, som själv inte ville kalla sina brutala och drömska målningar surrealistiska utan sade att hon bara målade sin verklighet, har kommit att ta ett rejält kliv ut ur maken och kollegan Diego Riveras skugga under vilken hon länge befann sig. Men detta har alltså också fört med sig att kommunisten som målade hjälteporträtt av Marx och hyste Trotskij i sitt hem numera finns att köpa som bland annat Barbiedocka.
Om många av hennes fans i väst gärna vill släta över hennes antikapitalism, tycks de samtidigt desto mera angelägna om att tillskriva henne en uttalat feministisk agenda hon knappast hade. Och parallellt med denna ”färgstarka” girl power-Barbie finns bilden av den Lidande Kvinnan Frida Kahlo. Hon vars hela liv och konstnärliga gärning tolkas genom linsen av återkommande missfall och den stormiga relationen till Rivera. Att läsa in livet i Kahlos konst, där självporträtt nästan alltid figurerar, är förvisso svårt (och inte heller önskvärt) att undvika, men de ganska enkelspåriga tolkningarna har ändå för länge sedan blivit rejält tröttsamma.
Så var placerar sig då Giovanni Troilos nya dokumentärfilm Frida Kahlo. Viva la vida i detta narrativ? Kronologiskt följer den ett ganska konventionellt schema och berättar om Kahlos liv och gärning från vaggan till den tidiga graven. Genom intervjuer, filmcollage, skådespelaren Asia Argentos berättarröst och en dansare skildrar filmen den svåra bussolyckan i ungdomen som skulle ge Kahlo svåra smärtor hela livet, hur hon börjar måla i sjuksängen, hur hon möter den hyllade konstnären Diego Rivera, och hur hon till sist kliver fram ur hans skugga och slutligen dör, amputerad och svårt märkt av smärtor.
Dokumentären ska nog främst ses som en ganska översiktlig introduktion till Frida Kahlo och bjuder inte på särskilt mycket djupdykningar eller nya insikter även om det alltid är hisnande att se hennes verk på stor skärm. En intressant och för mig okänd aspekt var också hur vissa av hennes målningar kan härledas till en mexikansk tradition att måla små bilder av morbida och sensationella händelser, lite som visuella skillingtryck.
Men i övrigt faller tyvärr Viva la vida in i ganska väl upptrampade hjulspår där Diego Rivera som vanligt intar en besvärande stor roll.
Det hjälper inte heller att Argento med sin teatraliska stämma spelar över rejält, och att scenerna med den unga dansande kvinnan i vit klänning som ”gestaltar” Kahlos känslolägen känns stereotypa, både i sin framställning av kön och av det ”förcolumbianska” Mexiko där bakgrundsdansarna symboliserar ursprungsbefolkningen.
Jag tänker att framställningar som denna film fungerar som ett slags lackmustestet på hur vi talar om konst skapad av kvinnor, inte minst när dessa medvetet använder sig av självbiografiska inslag. Frida. Viva la vida är ett exempel på hur mycket det fortfarande finns att önska på den fronten, även om den fungerar hyggligt som introduktion till ett av modern tids mest ikoniska konstnärskap.