Att hävda, som en del benhårda nostalgiker gör, att Stephen Kings författarskap hade en särskild guldålder kvalitetsmässigt under 1970- och 80-talet, är orättvist och missvisande. Romanen Duma Key (2008) och novellsamlingen Nattsvart, stjärnlöst (2010) är två fina exempel ifrån 2000-talet där King nått några av sina bästa litterära resultat.
På senare år har Kings fokus som författare varit att skriva romaner som lutat åt det thriller – och deckarbetonade. Den hårdkokta Bill Hodges-trilogin (2015-2017) var ett prov på skickligt och uppfinningsrikt skapad följetongsspänning, medan förra årets Outsidern, med osedvanligt platta karaktärer och en banal intrig, dock genomgående var ett litterärt magplask som inte ens lyckades vara särskilt underhållande.
Med den nya romanen Institutet gör Stephen King något av en comeback då han, till den stora glädjen för många fans, åter är tillbaka i att skriva skräck. Är det då en storstilad återkomst?
Huvudpersonen i Institutet är Luke Ellis, en särbegåvad pojke med särskilda telepatiska och telekinesiska förmågor, som bor med sina föräldrar i en villaförort i Minneapolis. En natt bryter sig inkräktare in i familjens hus, dödar Lukes föräldrar och för bort honom i en SUV. Några timmar senare vaknar han upp i en fönsterlös kopia av sitt eget pojkrum. Luke har hamnat på den minst sagt amoraliska inrättningen ”Institutet”, som är isolerat belägen någonstans långt ute i Maines mörka skogar.
Egenskaperna de besitter får här utgöra en symbol för de oförstörda, okorrumperade och solidariskt medkännande krafter som tillsammans står upp mot Institutet, som istället representerar alla de korrumperade, maktfullkomliga och sanningsdöljande krafter som lurar under ytan på varje samhälle
Det visar sig snart att Luke inte är ensam om sin situation. På Institutet finns fler kidnappade barn, som har det gemensamt med Luke att de har samma förmågor. Institutet de alla hålls inlåsta på leds av Mrs. Sigsby, en mörkervarelse som får anses vara ondskan själv personifierad, och som tillsammans med sina hejdukar genom tortyrliknande metoder vill extrahera och på så vis utnyttja kraften som dessa barn besitter.
Tack vare sina övernaturliga förmågor är dock barnen inte chanslösa till att uppta kampen mot Institutets onda krafter. Just barn som hjältar känns igen från många av Kings tidigare romaner, och egenskaperna de besitter får här utgöra en symbol för de oförstörda, okorrumperade och solidariskt medkännande krafter som tillsammans står upp mot Institutet, som istället representerar alla de korrumperade, maktfullkomliga och sanningsdöljande krafter som lurar under ytan på varje samhälle. Institutet är också på ett plan en roman om att möta förlusten av barndomens oskuld.
”It’s a big powerful machine. It can go anywhere”, sa King om sitt skrivande i en intervju för några år sedan. Institutet är dock genomgående en förutsägbar historia som, trots att den är rivigt berättad, får en att undra om han avvikit från kursen att först och främst tillfredsställa sin egen skrivarlust, och istället siktat in sig på att vara så publikfriande som möjligt.