Inrikes 18 april, 2019

Köp dig fri

Som uppföljning till förra veckans reportage om hur allt fler ordningsvakter förändrat den svenska ordningsmakten undersöker nu Flamman hur framväxten av privata brottsutredningar, tillhandahållna av revisionsbyråer, har skapat en gräddfil i rättssamhället för de som kan betala.

De kallas ”The big four”. Världens största revisionsbyråer — PwC, EY (tidigare Ernst & Young), Deloitte och KPMG, samtliga representerade i Sverige. De granskar tillsammans 99 procent av världens storföretag och i tjänsterna ingår förutom att göra revisioner, identifiera problem och komma med förslag till förbättringar, också att planera skatteupplägg för att företag i mesta möjliga mån ska kunna kringgå skatten. Men på senare år har byråerna utökat sina tjänster. På EY:s hemsida finns rubriken ”Forensic & Integrity services”. Här erbjuder revisionsbyrån utredningar för dem som kan betala för sig, och hänvisar till att konsekvenserna för företagsintern brottslighet kan vara både ekonomiska och ”innebära att företagens rykte och varumärke skadas”.
– Jag blev helt paff när jag upptäckte att de erbjuder regelrätta brottsutredningar. När jag sedan gjorde intervjuer med cheferna på EY, KPMG och PWC, så höll de inte igen med vad de hade för kompetens, säger Janne Flyghed, professor i kriminologi vid Stockholms universitet.
Han har forskat om revisionsbyråernas brottsutredningar och gjort mängder av intervjuer med deras anställda i Sverige. Fenomenet dök först upp i USA och Kanada, där revisionsbyråer anlitades av polisen när det gällde komplicerade ekonomiska brott. De anställda på revisionsbyråerna som lånades ut till polisen insåg att det gick att tjäna på. De knoppade av, startade egna företag och så såg en ny marknad dagens ljus. I första hand gäller det företagsinterna brott som dataläckor eller förskingring av pengar.
Men varför går man inte till polisen?
– När jag frågade 60 stycken stora företag om varför de går till det privata, då fanns det två skäl. Först att de privata är snabbare och mer effektiva än polisen, men framför allt handlar det om att man köper diskretion, man äger frågan, säger Janne Flyghed.

Effektiviteten, menar han, har kommit av en hög grad av specialisering bland de som arbetar på byråernas analysenheter. Ofta har de erfarenhet ifrån, och kontakter inom, polisen, ekobrottsmyndigheten, Säpo och Försvaret.
– De har inget problem med kommunikation. De har inte samma problem som polisen att jobba över landsgränser, de har en otrolig språkkompetens genom att de har folk i stora delar av världen och PWC har ett eget forensiskt laboratorium borta vid St Eriksplan, berättar Janne Flyghed.
Inte undra på att det lockar. Dessutom innebär de privata utredningarna, med spaning, förhör och personskydd om så önskas, att de köper sig diskretion och därmed förhindrar att företagets rykte skadas. Genom att köpa en utredning av en anställd av en extern revisionsbyrå, där den anställdes dator, mobil och kopiering granskas och inkomster, utgifter och umgängeskrets kollas av, hamnar arbetsköparna i mycket fördelaktiga situationer med möjlighet att utpressa sina anställda.
– Då är det en fråga om hur mycket badwill och goodwill det är. Vill man släppa det eller inte?

Företaget kan välja att inte gå ut publikt utan i stället tvinga den anställda att lämna utan avgångsvederlag. Eller, om det inte upplevs skada företaget, så kan man i stället vända sig med utredningen till rättsystemet.
– De äger på så vis frågan och hela konflikten. Arbetsköparen blir polis, åklagare och domare. Och de anställda har inte en susning om någon advokat som är på deras sida, säger Janne Flyghed.
Trots att fenomenet är vanligt är det enligt Janne Flyghed relativt få som råkar ut för det. Ändå kan det leda till att personer som förskingrat stora summor pengar bara cirkulerar mellan olika företag. Som Johan af Donner, adelsmannen som 2010 dömdes till fängelse för grovt bedrägeri och förskingring. Det var under hans tid som kommunikationsdirektör på Röda Korset som generalsekreteraren gick ut med att det fanns misstankar om förskringring mot honom. Det skulle komma att visa sig att han även svindlat Cancerfonden, där han tidigare varit anställd.
– En säkerhetschef berättade att de haft en dataansvarig som läckt information, som de avslöjade och lät gå. Företaget la locket på. Han dök upp på ett annat företag i samma funktion. Jag frågade säkerhetschefen hur det kändes. ”Bara kunden betalar så släpper vi det sen”. Det blir en hemlig privatiserad rättvisa av det här, säger Janne Flyghed.

Men det är inte bara revisionsbyråer som erbjuder privata brottsutredningar. Även säkerhetsföretag kan sälja liknande tjänster. Men revisionsbyråer i allmänhet, och ”The big four” i synnerhet, har fått en allt större betydelse bland storföretagen och den ekonomiska eliten.
– Som gammal föreningsmänniska tänker man kanske att revisorer, ja de gör revisioner någon gång i halvåret och kollar om besluten är tagna i demokratisk ordning och hur det ser ut med debit och kredit. Men de här vi talar om nu gör ju alla typer av konsultverksamheter. Revisorerna är med när det planeras nya verksamheter, vid anställning och de gör riskbedömningar när företag ska etablera sig utomlands. Sedan ska de sitta och revidera vad de varit med om. De får dubbla roller, säger Janne Flyghed.

Arbets­köparen blir polis, åklagare och domare. Och de an­ställ­da har inte en susning om någon advokat som är på deras sida

Kunderna som köper utredningar är ofta företag, men även kommuner och ideella organisationer. Det föranleds vanligtvis av ett externt eller internt tips om att en anställd begått oegentligheter. Ibland kan det handla om att polisen frihetsberövat en person inom organisationen, och att man vill veta varför.
– Man vet ju inte vad man kommer att hitta, man lyfter på lite stenar och så kommer nya saker fram. Det absolut vanligaste inom svenska kommuner är att någon tjänsteman misstänks ha fått privata förmåner för att fatta ett myndighetsbeslut. När det gäller företag så handlar det oftast om anställda som tillskansar sig privata fördelar som att fuska med reseräkningar, säger Erik Skoglund, ansvarig för Forensic & Integrity Services på EY.
Enligt honom ökar efterfrågan på utredningar av ekonomiska oegentligheter, och menar också att det blir allt vanligare att gå till polisen om man upptäckt att en anställd begått ett brott. Polisen, som har dåligt med resurser och kan lägga ned utredningar, kan på så sätt dra nytta av det underlag som revisionsbyråerna kan presentera. Men det är inte heller alltid ärendet i fråga når polisen. Det Janne Flyghed vittnar om, att företagen lägger locket på för att uppgifterna riskerar att skada företagets rykte, är en bild som Erik Skoglund bekräftar.
– Absolut. Det finns säkerligen många utredningar av olika dignitet som inte kommer till allmänhetens kännedom. Men det är svårare i den offentliga sektorn, där kommer det mesta ut. Företag kan ju välja att publicera och säga att de är offer och inte gjort fel, att det var en snål anställd som bär skulden. Eller så räcker de upp handen och säger att de gjort fel och måste ändra på saker. Det är en PR-fråga, säger han.

Efterfrågan på utredningar blir alltså allt större. Erik Skoglund tror inte det är fråga om att antalet ekonomiska brott ökat, utan att företag, kommuner och organisationer i högre grad i dag går till externa utredare i stället för att sopa det under mattan. Men också att det har att göra med att det inom det privata, som vunnit allt större mark inom den offentliga sektorn, är mer förekommande.
– Det kan ju påverka när mer av den offentliga verksamheten läggs över på privata aktörer, för det finns så mycket pengar där. Det är en del ekonomiska oegentligheter som har anknytning till det som förut låg på det offentliga men som nu ligger på det privata eller halvprivata, säger han.

För att köpa en utredning från EY behöver man punga ut som minst 100 000 kronor, bortsett från ideella organisationer som får betala mindre. När det kommer till de utredningar som undersökte Telia och Swedbanks ekonomiska oegentligheter kan det handla om många miljoner.
Men utredningar av detta slag kan också köpas av privatpersoner. Janne Flyghed berättar om en kvinna vars man var dömd i tingsrätten till sex års fängelse för dråp. Efter ett lån på hundratusentals kronor och en privat brottsutredning omprövades domen i hovrätten och mannen gick fri.
– Ja, det är som vanligt. Money talks. När det kommer till privata brottsutredningar kan företagen som tillhandahåller dem göra väldigt mycket för de som kan betala. Varför sitter egentligen inte någon av de stora bankpajasarna inne för? Det har vi alltid vetat svaret på: rättvisan är en klassfråga, säger Janne Flyghed.

Denna ljusskygga privatisering av rättssystemet är kanske allra mest tydlig i områden som Danderyd och Djursholm. Områden där till och med narkotikabruket bland unga är långt vanligare än i Södertälje enligt självskattningsundersökningar, men där få döms.
– När det kommet till stora företags brottslighet så ser ju jag de här områdena som utanförsskapsområden. Nu har det ju varit diskussioner om ghettolagstiftning, att om att man begår brott inom dem ska man inte få komma tillbaks. Ja, lämna era stora villor då, säger Janne Flyghed.
För konsekvenserna av denna rättssamhälleliga gräddfil är att pengarna bestämmer kvalitet på brottsutredningen. Som kvinnan som tog ett lån vars man friades i stället för att sitta av sex år i fängelse för ett brott han inte begått. Eller de företag som valt att dämpa interna brott för att skydda sitt rykte.
– De har sådana resurser men det har inte vanligt folk. Det blir ännu tydligare än förut att rättvisa är ekonomiskt betingat, säger Janne Flyghed.

 

_____________________________________

Prova Flamman!

Nu kan du få Flamman i en månad helt gratis. Följ länken för mer information.

Flammans veckobrev

Låt Flamman sammanfatta veckan som gått. Prenumerera på vårt nyhetsbrev och häng med i vad som händer.

Genom att fylla i och skicka detta formulär godkänner du Flammans personuppgiftspolicy.

Kultur 19 mars, 2024

Högklassigt om samtidens öppna sår

Mouna Jemal Siala, ur serien ”No to Division”, 2013.

Det är omöjligt att inte se utställningen på Moderna i Malmö i ljuset av kriget i Gaza. Jonatan Habib Engqvist ser ”Oläkt” och imponeras av curatorernas fingertoppskänsla.

När senast kunde man se en utställning i Norden som samlar så många konstnärer från Mellanöstern och Nordafrika? Och hur ofta presenteras konst som bearbetar Mellanösterns konflikter, flyktingströmmar och trauman utan att gapa och skrika?

I turbinhallen på Moderna Museet Malmö samsas konstnärer från Algeriet, Egypten, Jemen, Libyen, Marocko, Syrien och Tunisien. Jag kan bara föreställa mig vilket arbete som krävts för att få såväl ömtåliga och hantverksmässigt högklassiga verk som namnkunniga konstnärer till Sverige. Som gammal kritiker och curator frågar jag mig hur det ens varit möjligt att ta ett helhetsgrepp om de uppror och revolutioner som rasat genom regionen de senaste 15 åren. Svaret tycks vara nya frågor.

Trots en genomarbetad, elegant och snudd på stramt installerad utställning, är det både sinnligt och komplext. Revolutionsromantiken, som så ofta präglar den nordeuropeiska konstvärlden, är som bortblåst: Hos Khaled Hafez marscherar kvackande beväpnade hieroglyfiska pappfigurer med bollmagar. I Héla Ammars svartvita fotografier broderade med röd tråd, upplöses tiden när bilder från tunisiska upproret, arkivmaterial och personliga fotografier flyter samman. Hos Muhammad Ali har tiden stannat och blivit rumslig. Moataz Nasr bygger upp geometriska islamiska mönster av tändstickor med olikfärgat svavel, och i Selim Ben Cheikhs Arabian spider bildas en geometrisk dekor av taggtråd på mjölkig film som filtrerar allt dagsljus utifrån.

Oläkt lyckas nämligen med konststycket att inte falla för frestelsen att förvandla smärta och sorg till något annat.

Safaa Erruas fick i januari besked av samma kulturministerium som utsett henne till att representera Marocko vid årets biennal i Venedig, att hon inte längre var aktuell. På Moderna Museet återskapar hon sina vita Flags (2011/2023). Med vita pärlor på perforerat vitt bomullspapper broderar hon de 22 ländernas flaggor som ingår i arabförbundet. Stillsamt under turbinhallens stansade tak hänger dessa fredens, men också sorgens vita fanor och alstrar spöklika skuggoröver varandra och de vitmålade väggarna. Därunder finns Hadia Ganas installation Zarda (2011–2018) där produktnamn och innehållsförteckningar på matförpackningar bytts ut mot namn på personer som dött i den libyska revolutionen och slagorden skrivits med sand på golvet. Fethi Sahraoui berättar i sin film Youthtopia (2019) om den algeriska fotbollskulturens motståndskraft, och Rachid Koraichis makalösa väv Jardin d’Afrique (2021) tillägnas de migranter som omkommit i Medelhavet.

Det är egentligen bara den albanske konstnären Adrian Pacis suggestiva installation Broken Words från 2019 som, genom sitt rapporterande, nästan journalistiska tilltal skaver i sammanhanget. I den mörka kub som byggts mitt i det vitmålande utställningsrummet svävar skärmar med närbilder av olika ansikten. Lösryckta klipp av pauser, tystnader, harklande, ett darrande stämband eller en suck – det korta utrymme ur längre tagningar då traumatiserade migranter som precis delat med sig av uppslitande erfarenheter väntar på tolken. Uppgivenhetens tystnad vilar tungt över rummet.

Förutom de konstnärer och besökare som med självklarhet bär sin keffiyeh vid varje offentlig tillställning, är kriget i Gaza starkt närvarande. Jag tror det är bra. Oläkt lyckas nämligen med konststycket att inte falla för frestelsen att förvandla smärta och sorg till något annat. Den besvarar i stället varje fråga med en ny och låter mångfalden förbli motsägelsefull utan att sätta plåster på såren. Det gör ont. Se den!

Inrikes/Nyheter 18 mars, 2024

Kyeyune förnekar Oikos-medlemskap: ”Ouppdaterad hemsida”

Malcom Kyeyune deltar på ett seminarium arrangerat av Axess i september 2019. Foto: Flamman.

Malcom Kyeyunes namn plockades bort från Oikos hemsida efter att han delat inlägg som av SKMA och Expo beskrivs som grovt antisemitiska. Själv menar Kyeyune att han lämnat både tankesmedjan och den svenska offentligheten för flera år sedan.

I söndags kunde Flamman avslöja att Malcom Kyeyune, grundande medlem till SD-nära tankesmedjan Oikos, spridit antisemitiskt innehåll via X. 

Fram till i måndags stod Kyeyune listad med namn och bild som medlem i tankesmedjans förtroenderåd, den grupp som enligt Oikos hemsida leder den ideologiska och opinionsbildande verksamheten. På hemsidan fanns även uppmaningar om att boka honom som föreläsare.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Jacob Lundberg
Nyhetsredaktör och marknadsansvarig på Flamman. Tipsa om nyheter på 072-9218737 (sms/Signal).[email protected]
Inrikes/Nyheter 18 mars, 2024

Malcom Kyeyune plockas bort från Oikos hemsida

Till höger: skärmdumpar av tweets som spridits och gillats via Malcom Kyeyunes X-konto. Till höger: Kyeyune och Arvid Hallén samtalar i Almedalen 2019. Foto: Det pekande fingret/Youtube.

I en granskning kunde Flamman visa att en ledande medlem i Oikos har spridit antisemitiska inlägg på X. Nu plockar den SD-kopplade tankesmedjan bort hans namn från sin hemsida.

Under söndagen kunde Flamman avslöja att Malcom Kyeyune från tankesmedjan Oikos förtroenderåd spridit antisemitiskt innehåll på plattformen X. 

Bland materialet som spridits finns bland annat tankar om judisk makt, hån mot civila offer för Hamas attack den 7 oktober, och en antisemitisk karikatyr av den borgerliga opinionsbildaren Ivar Arpi, som försetts med en judestjärna med transflaggans färger och en stor näsa som refererar till nidbilder av judar. Morgan Finnsiö, researcher på Expo, beskrev materialet som ”klart antisemitiskt”. 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Jacob Lundberg
Nyhetsredaktör och marknadsansvarig på Flamman. Tipsa om nyheter på 072-9218737 (sms/Signal).[email protected]
Inrikes 17 mars, 2024

Medlem i SD-tankesmedja spred grov antisemitism

Malcom Kyeyune och Ivar Arpi samtalar vid Oikos ungdomsutbildning Young Leaders Academy på Skokloster år 2021. Foto: Oikos/Facebook.

Oikos lanserar en rapport om vänsterns antisemitism. Men Malcom Kyeyune från tankesmedjans förtroenderåd sprider själv inlägg där Hamas attack hyllas – och västvärlden framställs som kontrollerad av judar.

Drinkar och mingel utlovas i veckan, när rapporten ”Den svenska vänsterns antisemitism och stöd till våldsbejakande grupper i Palestina” lanseras med ett panelsamtal i Gamla stan i Stockholm. Bakom står SD-kopplade tankesmedjan Oikos, vars grundare Mattias Karlsson tidigare varit partisekreterare för Sverigedemokraterna. 

Karlsson har tidigare kritiserat vänstern för dess hållning i Israel-Palestina-konflikten. Bland annat har han uppmanat Magdalena Andersson att ta avstånd från det palestinska partiet Fatah.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Jacob Lundberg
Nyhetsredaktör och marknadsansvarig på Flamman. Tipsa om nyheter på 072-9218737 (sms/Signal).[email protected]
Rörelsen 16 mars, 2024

Den kollektiva bestraffningens tid

En kvinna gråter efter att en raketattack mot Shaheen-familjen ödelagt ett hus i Rafah i södra Gaza den 24 februari. Foto: Hatem Ali/AP.

Antikens och medeltidens kollektiva bestraffningar anses vanligen barbariska. Men för palestinierna har de länge varit verklighet – och nu är idén på väg tillbaka även hos oss.

Det var ett av de värsta straffen i antikens Grekland. Om någon hade begått ett politiskt mord eller högförräderi kunde medborgarnas församling besluta om en kataskaphē: den skyldiges hus revs och familjen dömdes att gå i exil. Genom detta straff, skriver historikern Walter R. Connor, ville stadsstaten befästa ”den definitiva utfrysningen från samhället av lagbrytaren och hans ättlingar”. 1 Varje ägodel måste förstöras, för att undvika att de säljs eller byts, och det hände till och med att man grävde upp deras förfäders ben för att slänga ut dem ur staden.

I fråga om kollektiv bestraffning var det kinesiska kejsardömet inte sämre. I sekler tillämpade man straffet ”klanavrättning”, det vill säga likvideringen av vissa kriminellas familjer. Hela släktled kunde utraderas, liksom den ingifta familjen och ibland till och med ännu fler. 1402 dödades den lärde Fang Xiaoru tillsammans med hela sin omgivning, från syskonbarnen till elever och vänner – totalt 873 personer.

Sådana straff, som var vanliga under antiken och medeltiden, skulle i dag anses barbariska. Vilar inte den moderna rättsskipningen på principen om individuellt ansvar? Och klassificerar inte folkrätten kollektiva bestraffningar som krigsbrott? Ingen ska behöva straffas för brott den inte har begått: till och med de mest auktoritära regimer erkänner denna princip, åtminstone på pappret.

I Palestina tycks den kollektiva bestraffningens tid dock aldrig ha tagit slut. Sedan årtionden river Israel hus tillhörande palestinier som anklagats för terrorism, och slänger ut deras familjer på gatan, med det enda målet att hämnas, förödmjuka och skrämmas. Det drabbar även invånarna i östra Jerusalem, som kan förlora rätten till sina hus på grund av en närståendes handlingar. Liksom många andra krigförande stater avrättar den israeliska armén också grannar, genom att ödelägga hela hyreshus i syfte att komma åt en misstänkt, och, sedan den 7 oktober, till och med genom att bomba hela städer. Alla invånare i Gaza måste betala för Hamas massakrer.

Logiken påminner om maffians: en individ kommer att vara lydigare om den vet att hens närstående är hotade.

Även i mitt hemland Frankrike kan människor förklaras skyldiga till andras handlingar. Så fort en invandrare begår ett brott höjs röster för att kräva en lag som bestraffar alla utlänningar. Det går inte längre att hålla räkningen på antalet politiker som vill kunna straffa föräldrarna för deras barns missgärningar. Valérie Pécresse från konservativa Republikanerna vill kunna dra in deras barnbidrag, Éric Zemmour från partiet Återerövring (Reconquête) vill vräka dem från deras hem, och Republikanernas ledare Éric Ciotti skicka dem i fängelse. Precis som i USA, där föräldrarna kan hamna bakom galler i några dagar ifall deras barn skolkar för ofta – en metod som aldrig har lett till några resultat, förutom att ytterligare prekarisera redan sårbara familjer.

Idén som tidigare var begränsad till extremhögern har på senare tid också letat sig in i president Emmanuel Macrons läger. ”Vi måste, vid den första lagöverträdelsen, kunna bestraffa familjerna ekonomiskt och enkelt, ett slags minimumkostnad för det första upptåget”, rekommenderade statschefen efter upploppen sommaren 2023. Logiken påminner om maffians: en individ kommer att vara lydigare om den vet att hens närstående är hotade. Solidaritetsministern som fått i uppdrag att förverkliga detta projekt har lovat att skapa allmännyttiga arbeten för ”svaga föräldrar”, ett brottsstraff som åtföljs av hot om fängelse ifall det inte utförs.

Kataskaphēns vänner håller på att upprätta ett nytt socialt kontrakt: längst upp på stegen förtjänar varje framgång individuell belöning, längst ned leder varje misslyckande till kollektiv bestraffning.

Översättning: Jonas Elvander

Benoît Bréville
är chefredaktör för Le Monde diplomatique
Kommentar/Kultur 15 mars, 2024

Judith Butler är filosof och professor i genusvetenskap. Hennes teorier slog igenom med boken ”Gender trouble: Feminism and the subversion of identity” (1990). Foto: Thomas Lohnes/AP.

Hur många människor har boken Genustrubbel att tacka för sitt liv? Judith Butlers betydelse för 2000-talets tänkande går inte att komma runt. Hen hjälpte begrepp som icke-binär och intersektionalitet att slå igenom brett och förklarade hur kön är en teater som vi återskapar varje dag, snarare än ett uttryck för något medfött. För det är jag hen evigt tacksam. Priset hen och andra genusvetare fått betala i form av hat och hot är orimligt. Med sin bistra uppsyn och slarviga pojkfrisyr har hen fått mörkermän som Ron de Santis och Viktor Orbán och vår egen David Eberhard att självantända.

Butler är också jude och en av grundarna till organisationen Jewish voice for peace, som mobiliserat i imponerande skala i de stora amerikanska städerna, där de organiserat ockupationer och demonstrationer mot bombningarna av Gaza, manifestationer som agerat oberoende till de övriga Palestina-demonstrationerna. Själv bytte jag mitt X-namn till Judisk röst för fred, i sympati med en för mig viktig rörelse, där judar markerar sitt avståndstagande från det allt mer besinningslösa våldet från Israels armé och regering, vars åtskillnadspolitik har fått pågå alltför länge.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Paulina Sokolow
Kulturredaktör och konstvetare.[email protected]
Nyheter 15 mars, 2024

”Allt eller inget” blir oftast inget

Protest på Sergels torg i Stockholm i juni 2020 mot polismordet på George Floyd i USA. Foto: Jonas Ekströmer/TT.

Torgen fylls, men det politiska tomrummet till vänster finns kvar. Två nya böcker går till djupet med protesternas och populismens decennium, och frågar sig vad som ska hända efter revolten.

Vi lever i protesternas tid. Fler går ut på gatorna än någonsin tidigare i historien. De globala demonstrationsvågorna har aldrig varit så omfattande som under 10-talet och det fortsätter in i 20-talet. Bara mellan 2011 och 2018 fördubblades de globala protesterna, enligt Global peace index. Upploppen under samma tid ökade med 282 procent.

Den världsomspännande ekonomiska krisen år 2008 är den tydliga startpunkten. Kostnaderna för bankkrascherna sköts över på folket i land efter land, genom åtstramningspaket och stigande levnadskostnader.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Mathias Wåg
Grävande journalist och aktivist.
Utrikes 14 mars, 2024

Den kulturella utplåningen av Gaza

En palestinsk pojke svalkar sig inne på badhuset Hamam al-Sammara inför Eidhögtiden i Gaza, 7 augusti 2013. Foto: Wissam Nassar/Xinhua.

Israels krig har förvandlat Gazas rika, tusenåriga kulturarv till ruiner. Palestinska experter rubricerar förstörelsen som kulturellt folkmord.

Sedan Israel påbörjade sina bombningar av Gaza har otaliga skatter ur det palestinska kulturarvet skadats eller förstörts. Som så mycket annat i den belägrade enklaven har ovärderliga och älskade landmärken som tillhör vårt folks historia – arkeologiska platser, tusenåriga religiösa bygglämningar och arkeologiska museer – lagts i ruiner.

Kulturarv är en grundläggande del av en nations identitet och bär på en enorm symbolisk betydelse, som skyddas av otaliga internationella konventioner, avtal och organisationer. Ändå uppvisar Israels förödelse av Gaza, som nu är inne på sin femte månad, en hjärtlös likgiltighet inför områdets rika, tusenåriga historia och dess lämningar – till den grad att det kan röra sig om kulturellt folkmord.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Ibitsam Mahdi
Frilansjournalist från Gaza
Inrikes/Nyheter 14 mars, 2024

Extremhögern rekryterar på nätet: ”Malande, konstant hjärntvätt”

AFS demonstrerar i Göteborg. Enligt Expos nya rapport har torgmöten blivit en ineffektiv metod för extremhögern. Foto: Adam Ihse/TT.

”En ny våldsam generation högerextremism i tider av kris”, lyder underrubriken på Expos nya årsrapport. Rapporten vittnar om en ytterhöger mitt i ett maktskifte, ett återradikaliserat SD – och en ungdom som tränar för strid.

– När Nordiska motståndsrörelsen satsade på att synas och höras som mest, så kunde de peka på våra årsrapporter och skryta om att ”till och med etablissemanget erkänner att vi går framåt”, säger Morgan Finnsiö, utredare på Expo.

Årets rapport är däremot ingen läsglädje för nazistiska NMR:s medlemmar. Under förra året uppmätte Expo det lägsta antalet aktiviteter i den rasideologiska miljön sedan 2008. 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Ledare 13 mars, 2024

Fossilföretagen är det verkliga demokratihotet

Greta Thunberg skojar med kamrater på andra sidan gatan. Foto: Christine Olsson/TT.

En aktion utanför riksdagen har satt de borgerliga opinionsskribenterna i spinn. Men Greta Thunbergs aktivism är en självklar del av demokratin.

”Mina byxor blev lite smutsiga”, berättar Greta Thunberg för Aftonbladet efter att ha släpats bort av polis utanför riksdagshuset. De var där för att protestera mot att politikerna inte gör nog för att skydda klimatet. Iklädd palestinasjal (keffiyeh) kritiserade hon ”kortsiktiga ekonomiska intressen” inom det ”dödliga och destruktiva systemet” med ”industrier och företag som förstör planeten” – samt pekade långfinger.

Det tog inte lång tid för den borgerliga pressen att hyperventilera.

”Antidemokratisk klimatkamp”, skrev Mattias Svensson i Svenska Dagbladet: ”Först gav de sig på kapitalismens fria ekonomi. Sedan de fria medierna. Slutligen fria samhällens styrelseskick: den parlamentariska demokratin.” I Kristianstadsbladet skriver Sofia Nerbrand: ”Då var hon ett protesterande barn, nu är hon en vuxen revolutionär.”

Det vore väl underbart. Att klimatrörelsen har insett att vårt ekonomiska system skadar planeten är knappast något att förvånas över. Kapitalismen har skapat ett enormt välstånd, men vinstintresset leder också till exploatering av arbetare och utarmning av planeten. Det handlar inte om ondska eller girighet – bolagen gör bara vad de är till för. Men just därför kan vi inte lämna frågan upp till dem.

De 20 största fossilföretagen står för en tredjedel av världens utsläpp – och de ofantliga vinsterna har de använt för att stödja fossilvänliga tankesmedjor. Dessa sprider i sin tur rapporter för att motarbeta klimatforskningen, såväl som lögner om att utsläpp inte bidrar till den globala uppvärmningen.

Det som har gjort den svenska demokratin så stark är folkrörelsernas centrala roll

Detta är det verkliga demokratihotet: att deras vinster går före medborgarnas och planetens väl. Inte konstigt att ungdomen tar till gatorna för att protestera. Precis som de säger har politikerna och hela vuxenvärlden svikit dem.

Men kritik kommer även från socialdemokratiskt håll. På X skriver Uppsalapolitikern Pavlos Cavelier Bizas att Greta Thunberg borde skapa ett eget parti: ”Vore mer konstruktivt att påverka inom ramen för den parlamentariska demokratin i stället för att ständigt ifrågasätta den.”

Den uppmaningen bygger på en tunn förståelse för demokratin, som ett system med politiker som huvudaktörer, och där medborgarnas enda roll är att rösta var fjärde år. Men det som har gjort den svenska demokratin så stark är folkrörelsernas centrala roll. Inte skulle han säga samma sak till de strejkande Teslaarbetarna, eller för den delen till oljebolagen.

Sverige var som bäst när partierna lyssnade på gaturörelserna, som när Palme gick i fackeltåg för Vietnam eller hämtade sin ekonomiska politik från LO. Det är synd att dagens socialdemokrater verkar ha glömt denna tradition.

Genom sina spektakulära gatuaktioner bidrar aktivisterna med något som politikerna har misslyckats med, nämligen att sätta klimatfrågan på agendan. Risken att stöta bort opinionen är dessutom överdriven. Visst skulle även jag bli tokig om jag skjutsade två ungar till innebandyn innan jag själv ska in i ett jobbmöte, om jag blev stoppad av fastklistrade aktivister från Återställ våtmarker. Enligt en undersökning är mycket riktigt 81 procent kritiska till deras metoder. Men i samma studie svarar två tredjedelar att de vill återställa våtmarkerna – en fråga som vi knappt hade hört talas om innan deras aktioner. Jag har svårt att tro att de skulle lyckas lika bra med sin opinionsbildning som politiker.

Det blir perverst att framställa dem som ett demokratihot med tanke på vilka starka krafter de står emot

Gruppen räddar alltså Sveriges natur utan att själva bli populära. För mig gör detta bara deras bragd starkare.

Jag vill inte tala för Fridays for future, de kanske har en mörkare bild av demokratin än jag. Men jag tolkar dem som en självklar del av det demokratiska systemet.

Inte bara för att civil olydnad – att bryta mot lagen utan våld för en god sak – alltid har varit en självklar del i demokratiska kamper, och att det är karakteristiskt för totalitära samhällen att kväva denna protestform.

Utan även för att det är politikerna de vädjar till. De vill inte avskaffa parlamentarismen, de vill att politikerna gör sitt jobb. Det är högst rimligt att kräva när vi har en klimatminister som för första gången på decennier har sett till att Sverige ökar utsläppen och missar klimatmålen.

Det blir också perverst att framställa dem som ett demokratihot med tanke på vilka starka krafter de står emot. De modiga ungdomarna som ihärdigt och uppfinningsrikt engagerar sig i vår tids ödesfråga förtjänar – som jag förklarar i SVT Aktuellt (12/3) – en honnör. De har forskningen på sin sida, och de har moralen på sin sida. Om tiotals år, när vi tittar tillbaka på den här brytningstiden, när allt stod på spel, så kommer vi att se på klimatrörelsen som hjältar.

Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.[email protected]