Kultur

Korsa gränsen, kräv det ”omöjliga”

Kultur

Det är ett nytt år, men gamla tider. Människor på flykt – de som klarade det och de som inte gjorde det – rädsla som sprider sig, flammande hat. Vi har varit här förut, annorlunda omständigheter men ändå så lika.
Det talas om en nationell påfrestning som vi inte kan hantera.
Människor är bra på att acceptera ett nej. Att någon säger att den inte kan. Jag blir påmind om hur kvinnor i relationer med män ofta tvingas acceptera. Han vaknar inte av barnskrik, han ser inte allt som behöver göras. Hos henne tas styrkan, orken och förmågan för given.
Men vilka korsar dessa gränser och leder oss mot något nytt?

Att bryta sig loss kan ibland handla om att insistera på det omöjliga. Som min mor som lyckades ta sig ur både ett våldsamt äktenskap och en kontrollregim. Som flydde ett krig och höll ihop i över två långa år, som papperlös i Turkiet, med mig och fyra barn till. Eller palestinsksyriske Amal som åkte med barnen i en lastbil över gränsen till Turkiet, vidare med båt i tre dagar till Ungern. Kvinnor som flydde och inte lät kontrollen, det skvalpande vattnet, eller risken skrämma för mycket. Höll drömmen i fokus.
Ibland kan konkreta åtgärder leda vägen till det som många idag anser omöjligt. Som offentliga satsningar. Socialstyrelsen arbetade förra året fram en rapport om vilka psykologiska problem som är vanliga bland asylsökande och nyanlända migranter, och varför de uppkommit. Mellan 20 och 30 procent av dem som flyr och söker asyl i Sverige drabbas av posttraumatiskt stressyndrom eller depression. Konsekvenser av att ha genomgått krig och tortyr, flykt och familjeseparation. För migrantkvinnorna är den psykiska ohälsan särskild stor, på grund av tidigare eller fortsatt våld i äktenskapet, sexuella övergrepp, osäkerheten i asylprocessen och isolationen i det nya landet.

Många som behöver får inte den hjälp som de har rätt till. Dels för att de själva inte söker, men också för att problemen inte uppdagas i tid. Socialstyrelsen trycker på behovet av kunskapsspridning och större samordning mellan primärvård, socialtjänst och psykiatri så att den psykiska ohälsan kan både upptäckas, förstås och hanteras.
”Vi behöver kunna ta hand om de som kommer hit”. Det låter som politiskt ansvarstagande, men är en fras som ofta används för att frånsäga sig förmåga och ansvar. Samtidigt finns det många som visar vilken kapacitet vi har, inom socialtjänsten och vården, patienter och anhöriga, överallt. Vi behöver bara arbeta mer gemensamt, och insistera på att de som flyr ansvaret börjar möta det.

    Kultur