Kultur

TV

Krig i nördfabriken

Skådespelarna Ismael Cruz Cordova och Nazanin Boniadi vid en presskonferens inför TV-serien "The Lord of the Rings: The Rings of Power". Vissa fans vänder sig mot rollistans mångfald. Foto: Richard Shotwell/AP/TT.

Är populärkulturen den bästa jordmånen för kulturkriget? Inför fantasyserien The Rings of Powers premiär har fans och kritiker positionerat sig redan innan serien har börjat sändas. Jon Weman funderar över hur producenterna försöker hämta poänger från båda läger – allt för den snöda vinningen.

Kultur

Uppror från arga fans har vi sett ett och annat de senaste åren. Men Amazon Primes kommande Sagan-om-ringen-serie, The Rings of Power, med premiär den 2 september, är kanske unik i det att den har mötts av en kritikstorm från trogna Tolkien-fans redan innan den släppts, närmare bestämt så snart trailern gick live. Fansen klagade på allt de såg: från felaktig runskrift till överdrivna digitala effekter. Men i centrum för stormen stod en sak: svarta alver. Inte svartalfer alltså, utan som i afro-älviska alver.

Redan den första bilden på den färgmässigt blandade rollbesättningen avslöjade för kritikerna att serien var ”woke”, extremhögerns älsklingsbegrepp för sådant som vill trycka in så mycket mångfald och uppvärdering av kvinnoroller som möjligt. Detta på förmodad bekostnad av det ursprungliga historieberättandet.

The Critical Drinker, en kritiker vars Youtube-persona är en bitter, alkoholiserad skotte, rubricerar exempelvis en video om serien ”War for the fandom” (kriget om fanskaran) efter Amazons ”ras”-byten på etablerade karaktärer, brott mot Tolkiens uttryckliga beskrivningar av olika släkten och uppgradering av tidigare mer passiva kvinnogestalter till amazonska krigare.

Det drar således ihop sig till en episk sammandrabbning inför Rings of Power. Men skärmytslingarna har redan utkämpats runt serier som exempelvis The Witcher (Netflix) och Wheel of Time (Amazon Prime), som bägge gjort sitt persongalleri färgmässigt blandat, utan vidare förklaringar, i motsats till exempelvis Game of Thrones, som också gjorde en handfull personer mörkare i hyn men då samtidigt gav dem en ny bakgrundshistoria som invandrare till kontinenten Westeros från exotiska regioner. Särskilt besvikna var fansen på att The Witchers rödhåriga sexsymbol Triss Merigold (som faktiskt blev en ikon först i och med dataspelen, snarare än de ursprungliga böckerna av Andrzej Sapkowski) ”såg ut som en ledsen indisk mamma”, enligt en populär Reddit-post i alla fall.

De tre medverkande i kanalen ”Knights Watch” (i full medeltida mundering framför en vägg med vapenställ) beskriver Wheel of Time, som bygger på vad som anses vara en historisk höjdpunkt för episk Tolkien-präglad fantasy – Robert Jordans mastodontserie med samma namn – som en ”styggelse” och ”förstörd av woke ideologi”.

Woke-hatande videobloggare framställer gärna konflikten som något som utspelar sig mellan ”fansen” och bolagen samt professionella kritiker. I verkligheten finns det förstås också många vanliga fans som uppskattar ändringarna. En kanal med det självförklarande namnet ”Lezbi Nerdy”, säger exempelvis att det inger henne en ”känsla av ren lycka” att se karaktärer från sina favoritböcker som ser ut som hon själv, med brun hy och afroflätor.

Debbie Ging, professor i medievetenskap vid Dublins universitet, talar i en diskussion om mansrörelser om ”hybridmanlighet” – en identitet som är sexistisk, men inte lever upp till deras ideal som en stark machoman utan snarare är bitter och förorättad. Något liknande lyser igenom i många kommentarer till kanaler som Critical Drinker: en bitterhet och känsla av att vara förbisprungen av tidsandan. För en del av de upprörda nördarna är kritiken mot filmer och TV-serier nog snarare ett ställföreträdande ställningstagande för att, utan att behöva säga det rent ut, signalera att jämställdhet och antirasism gått för långt. Man blir upprörd över ändringarna i till exempel Tolkiens historia för att man där hoppats få se 1950-talets traditionella könsroller och, förutom på fiendesidan, helvita persongalleri okritiskt återskapat. Att omslagsillustratörer konsekvent ändrade hudfärg på huvudpersonen Ged i Ursula Le Guins Övärlden, som i texten har rödbrun hud, har exempelvis inte alls fått samma uppmärksamhet, även om det förståsskedde före internetforumens tid.

Fast det är kanske inte hela sanningen. Både Critical Drinker och Knight’s Watch hyllar den tecknade steampunk-serien Arcane, som utspelar sig i ett färg- och könsblint universum och dessutom antyder början till en lesbisk kärlekshistoria. Men där ”känns det naturligt”, förklarar Drinker, eftersom det inte ändrats från något original. Men kanske upplever han det på det viset för att det så tydligt lyser igenom att seriens skapare drivs av en personlig vision, medan exempelvis Wheel of Time är mer av en kommersiell produkt. Kanaler som hans blir framgångsrika, delvis för att de samlar personer med olika bevekelsegrunder till en gemensam reaktion. En del av kommentarerna säger tvärtom uttryckligen att de fortfarande tycker att antirasism behövs i verkliga livet.

För den gruppen är det främst en reaktion på Hollywoods okänsliga, själlösa behandling av källorna. The Witcher-serien innehöll till exempel, vid sidan av en något banal grundhistoria, en hel del skarpa sociopolitiska observationer, som kontrasterar mot högtflygande tal om krigets ära mot den cyniska verkligheten. Något i Netflix version trollas bort. I många av de rasande nördarnas världsbild blandas de här två sakerna ihop – de talar om ”storföretag som driver en woke agenda”. En mer realistisk analys är dock att Netflix och Amazon knappast har någon annan agenda än den egna balansräkningen.

De ”vakna” serierna vill ha beröm för sin medvetenhet, men de byter ut en riktig politisk analys mot att standardiserat kryssa i de rätta mångfaldsrutorna. I stället för att försöka lära oss någonting om exempelvis sexism kastar man in en färdig stereotyp av en viss sorts ”starka kvinnor”, som lätt blir irriterande fläckfria, i sin berättelse. Publiken anar att oavsett alla ”progressiva” markeringar har serierna producerats av en penningmaskin utan genuin känsla för materialet – och det är nog det som vi borde kritisera i första hand.

  • fantasy
  • tv-serier

Kultur