Kultur/Nyheter 20 mars, 2022

Krig i språk

Relationen mellan ryskan och ukrainskan är både intim och sårig. I essän Barometer frågar sig Ilya Kaminsky vad kriget gör med språket, och om språket i sig är en plats man kan lämna bakom sig.

1.

Min familj kurar ihop sig bakom dörren klockan fyra på morgonen, osäkra på om vi ska öppna eller inte, för främlingen som står där i bara pyjamasbyxor, som bankat på dörren i åtminstone fem minuter och väckt hela hyreshuset. När han ser hur ljuset tänds börjar han ropa genom dörröppningen.

”Kommer ni ihåg mig? Jag hjälpte er att frakta ett kylskåp från Pridnestrovje. Minns ni? Vi pratade om Pasternak i bilen. I två timmar! De bombade sjukhuset i natt. Min syster är sjuksköterska där. Jag stal en lastbil och tog mig över gränsen. Jag känner ingen annan. Får jag ringa ett samtal?”

Och barfota klev så kriget in i min barndom för två decennier sedan, i form av en halvnaken, andfådd man på telefonen, ett offer för en av de första postsovjetiska ”humanitära interventionerna”.

2.

Under ett besök i Ukraina nyligen stämde jag träff på ett fik med min vän, poeten Boris Chersonskij, för att diskutera Pasternak (som om vi inte pratade om annat i den här delen av världen). Men när jag gick ned för trottoaren nio på morgonen var borden på uteserveringen omkullvälta och det låg bråte utspritt på gatan från byggnaden som bombats.

En grupp människor och några lokala medier hade samlats runt Boris som offentligt för­dömde bomb­dåden och ännu en av Putins så kallade humanitära insatser. Vissa applåderade, andra skakade ogillande på huvudet. Några månader senare sprängdes Boris lägen­het i luften: dörrar, golv och fönster.

Det finns många historier som liknar denna. De traderas snabbt och kortfattat innan man plötsligt byter samtalsämne.
”Sanna krigsskildringar”, skrev Orwell, ”godtas aldrig av dem som inte själva deltar”.

När amerikaner frågar mig om händelse­utvecklingen i Ukraina tänker jag på följande rader i en av Boris dikter:

folk i staden bär omkring på sprängämnen
i plastpåsar och små resväskor.

3.

Under de senaste tjugo åren har Ukraina styrts av ett rysktalande öst och ett ukrainsktalande väst. Med jämna mellanrum utnyttjar myndigheterna ”språkfrågan” för att hetsa till våld och konflikter, en effektiv distraktion från underliggande problem. Den senaste konflikten uppstod till följd av president Janukovytjs undermåliga styrelseskick. Han flydde sedermera till Ryssland. Janukovytj var allmänt känd som den mest korrupta presidenten som landet någonsin haft. Han anklagades för bland annat våldtäkt och misshandel, brott med rötter långt bak i sovjettiden. Än i dag förekommer i regeringen oligarker och yrkespolitiker med lömska stamtavlor och tvivelaktiga motiv.

När demonstrationer mot Janukovytj­regeringen bröt ut 2013 och den allt mer trängda presidenten kort därpå lämnade landet skickade Putin in sina trupper i Krim, ett ukrainskt landområde, under förevändning att de skulle beskydda den rysktalande befolkningen. Snart var området annekterat. Några månader senare skickades ryska, så kallade humanitära trupper in i ännu ett ukrainskt område, Donbass, där ett proxykrig bröt ut.

Gång på gång har annekteringen och aggressionerna motiverats med att man slår vakt om det ryska språket.

Är det ryska språket i behov av sådant beskydd? Som svar på Putins ockupation har många rysktalande ukrainare i stället valt att sluta upp bakom sina ukrainsktalande grannar. När konflikten började förvärras mottog jag följande mejl:

”Jag, Boris Chersonskij, arbetar på universitetet i Odessa och har sedan 1996 ansvarat för institutionen för klinisk psykologi.

Under alla dessa år har jag undervisat på ryska och ingen har någonsin anklagat mig för att ha ”ignorerat” landets officiella språk. Jag talar mer eller mindre flytande ukrainska men eftersom majoriteten av mina studenter föredrar att ha sina lektioner på ryska undervisar jag också på det språket.

Jag är en rysktalande poet; mina böcker har huvudsakligen blivit publicerade i Moskva och Sankt Petersburg, liksom min akademiska forskning.

Aldrig (och jag menar ALDRIG!) har jag blivit förföljd för att jag är rysk poet eller för att jag undervisar på ryska i Ukraina. Jag läser alltid mina dikter på RYSKA och har aldrig upplevt några besvär.

Imorgon kommer jag dock att hålla i min undervisning på det officiella språket, på ukrainska. Detta kommer inte endast vara en föreläsning, det kommer att vara en protestaktion i solidaritet med den ukrainska staten. Jag uppmanar mina kollegor att delta i denna aktion.”

En rysktalande poet som vägrar att undervisa på ryska i solidaritet med ett ockuperat Ukraina. Ju längre tiden gick desto fler mejl började trilla in från poeter och vänner. Från Odessa skrev min kusin Peter:

”Vi är oroliga i själen och vi är rädda, men staden är säker. Då och då kliver någon idiot fram och uttalar sitt stöd till Ryssland, men vi i Odessa har ju aldrig ens sagt att vi är emot Ryssland. Låt ryssarna göra vad de önskar i Moskva, och låt dem älska vårt Odessa så mycket de bara vill – men inte med soldater och pansarvagnar!”

En annan vän, den rysktalande poeten Anastasia Afanasieva, skrev från den ukrainska staden Charkiv om Putins ”humanitära intervention” och värnandet om hennes språk:

”Under de senaste fem åren har jag besökt det ukrainsktalande västra Ukraina sex gånger. Jag har aldrig upplevt någon diskriminering för att jag har talat ryska. Det är en myt. I alla västukrainska städer jag har besökt så har jag talat ryska – i butiker, på tåget, på kaféer. Jag har fått nya vänner. Snarare än ilska har jag blivit bemött med respekt. Jag ber dig: lyssna inte på propagandan, den har som syfte att skilja oss åt. Vi är redan så olika, låt oss inte bli varandras motsatser, låt oss inte starta ett krig på platsen där vi alla bor tillsammans. Den militära invasionen som äger rum just nu är en katastrof för oss alla. Låt oss inte tappa förståndet, låt oss inte ryckas med i rädsla för inbillade hot när det finns ett verkligt hot: den ryska arméns invasion.”

Samtidigt som jag läste alla dessa brev kunde jag inte sluta tänka på hur Boris vägrade att tala sitt eget språk som en protest mot invasionen. Vad innebär det för en poet att vägra tala sitt eget språk?

Är språket en plats man kan lämna? Är språket en mur man kan ta sig över? Och vad finns på andra sidan?

4.

Alla poeter vägrar språkets anstormningar. Det är en vägran som yttrar sig i tystnad, en tystnad som belyser ordens poetiska innebörd – inte så mycket vad ordet uttrycker utan vad ordet undanhåller. Som Maurice Blanchot skrev: ”Att skriva är att vara skrivandet misstrogen, och samtidigt förlita sig helhjärtat på det”.

I dagens Ukraina sätts den här typen av uttalanden på prov. En annan författare, John Berger, skriver följande om förhållandet mellan människan och hennes språk: ”Kanske kan man säga att språket är människans enda hemvist”. Han menade att språket var ”den enda boplatsen som inte är fientligt inställd till människan… Man kan säga vad som helst till språket. Därför är språket en så god lyssnare, och står oss närmare än all tystnad och alla gudar”. Men vad händer när en poet, som en protestaktion, vägrar sitt språk?

Eller mer generellt uttryckt: vad händer med språk i tider av krig? Där abstraktioner snabbt får fysiska egenskaper. Det är så den ukrainska poeten Ljudmila Chersonskaja ser sin kropp när den betraktar kriget som pågår runtomkring henne: inborrad i en människas hals liknar en kula ett fastsytt öga. Även poeten Kateryna Kalytkos krig är en fysisk kropp: ”Ofta kommer kriget och lägger sig mellan er som ett barn / rädd för att lämnas ensam”.

Poesins språk kanske inte kommer att förändra oss, men den visar förändringarna som redan har ägt rum inom oss. Poeten Anastasia Afanasieva skriver i första person pluralis, ”vi”, för att visa hur ockupationen av ett land påverkar alla dess invånare, oavsett vilket språk de talar:

när en fyrhjuling med granatkastare
åkte ner för gatan
frågade vi inte vem är du
vems sida står du på
vi kastade oss på marken och låg kvar där.

5.

Under en annan resa till Ukraina såg jag en av mina gamla grannar, nu invalidiserad av kriget. Han höll ut handen på gatan. Han hade inga skor. Jag skyndade mig förbi och hoppades att han inte hade lagt märke till mig, men det var som om hans tomma hand stannade mig i farten, som om han räckte mig sitt krig.

När jag gick därifrån var det med en kusligt välbekant känsla. Hur lik hans röst, liksom rösterna hos de ukrainska poeter jag talat med, var det afghanska och irakiska folkets röster, människor vars hem mina skattepengar hade förstört.

6.

Under sent 1900-tal blev den judiska poeten Paul Celan ett skyddshelgon för alla de som skriver i tider av djup kris. Celan skrev på tyska och använde sig av ett uppbrutet språk som speglade erfarenheten av att leva i en ny och skändad värld. Samma sak upprepar sig nu i Ukraina, alldeles framför ögonen på oss.

Ta fallet med Ljuba Jakymtjuk, vars familj är flyktingar från Pervomajsk, en av de främsta måltavlorna i Putins senaste ”humanitära intervention”. När jag frågade om hennes bakgrund svarade hon:

”Jag föddes och växte upp i den krigshärjade Luhanskregionen och min hemstad Pervomajsk är nu ockuperad. I maj 2014 blev jag själv vittne till krigsutbrottet… I februari 2015 lämnade mina föräldrar och min farmor den ockuperade zonen efter att ha överlevt krigets fasor. När de lämnade var det under artillerield och de hade bara några påsar med kläder med sig. En av mina vänner, en [ukrainsk] soldat, var nära att skjuta min farmor medan de flydde.”

Om krig och litteratur skriver Jakymtjuk: ”Litteraturen konkurrerar med kriget, kanske även förlorar mot den i kreativitet, och på så sätt förändras också litteraturen av kriget”. I hennes dikter ser man hur kriget klyver själva orden: ”tala inte med mig om Luhansk”, skriver hon, ”det har sedan länge blivit hansk / Lu har jämnats med marken / med den karmonsinröda asfalten”. Den sönderbombade staden Pervomajsk ”har delats i pervo och majsk” och Debaltseves tomma skal har blivit ”deb, alts, eve”. Genom ett prisma av fragmenterat språk får poeten syn på sig själv:

Jag tittar ut mot horisonten
… jag har blivit så gammal
ej längre Ljuba
bara -ba

På samma sätt som den rysktalande poeten Chersonskij vägrar att tala sitt modersmål så länge Ryssland ockuperar Ukraina så vägrar den ukrainsktalande poeten Jakymtjuk tala ett ofragmenterat språk så länge landet fragmenteras framför henne. Genom att ändra på orden, bryta upp dem och lyfta fram deras ljud på ett kontrapunktiskt vis, syftar ljuden på en kunskap som de inte längre bär på. Det brutna ordet, tömt på lexikalisk mening men ändå begripligt för oss, drabbar läsaren med sin stumhet, på samma gång inom och bortom språket.

Att läsa en vittnesdikt som denna blir en påminnelse om att poesin inte bara beskriver en händelse: den är också en händelse.

7.

Vad exakt är poesins vittnesbörd? Poesins språk kanske inte kommer att förändra oss, men den visar förändringarna som redan har ägt rum inom oss. Likt en seismograf registrerar den våldsamma händelser. Miłosz kallade sin berömda text The witness of poetry, ”inte för att vi bevittnar den utan därför att den bevittnar oss”. På andra sidan järnridån beskrev Zbigniew Herbert något snarlikt: en poet är som en barometer för landets psyke. Den kan inte ändra väderförhållandena, men den visar oss hur vädret är.

8.

Är det verkligen möjligt att genom närläsning av diktare visa på något som delas av många fler – landets själva psyke? Tidens musik?

Hur är det möjligt att en diktares ryggrad darrar som nålen på en barometer? Kanske beror det på att hen är väldigt privat av sig; i avskildhet skapar diktaren ett språk som är tillräckligt suggestivt, tillräckligt starkt, att det tillåter hen att tala intimt med många personer på en och samma gång.

9.

Att bo som jag gör, hundratals mil från Ukraina, långt från kriget, här i min bekväma amerikanska trädgård – vilken rätt har jag att skriva om detta krig? Ändå kan jag inte låta bli. Ändå kan jag inte sluta grubbla på orden som mitt lands poeter uttrycker sig med, på engelska, ett språk de inte själva talar. Varför denna besatthet? Mellan raderna finns en tystnad som jag inte råder över. Och fast det är ett annat språk så är tystnaden mellan raderna densamma, där finns en rymd i vilken jag fortfarande ser en familj kura ihop sig bakom dörren klockan fyra på morgonen, osäkra på om de ska öppna eller inte, för främlingen som står där i bara pyjamasbyxor och ropar genom dörröppningen.


Översättning: Michael Larsson


Fotnot
Texten är ursprungligen publicerad 2017 i e-boken Words for war. New poems from Ukraine på Academic Studies Press i samarbete med Harvard Ukrainian Research institute.

Författaren



Ilya Kaminsky är född 1977 i nuvarande Ukraina, i staden Odessa, och har judiska föräldrar. Familjen fick asyl i USA där han fortfarande är bosatt. Han skriver främst på engelska, men talar även ukrainska, ryska och teckenspråk. Hans diktsamling De dövas republik (Rámus) har fått stort internationellt erkännande och 2019 utnämndes han av BBC till en av ”12 konstnärer som förändrat världen”. Han är verksam som poet, över­sättare och kritiker.

Flammans veckobrev

Låt Flamman sammanfatta veckan som gått. Prenumerera på vårt nyhetsbrev och häng med i vad som händer.

Genom att fylla i och skicka detta formulär godkänner du Flammans personuppgiftspolicy.

Nyheter/Utrikes 18 april, 2024

Bosättare fördrev palestinier med hjälp av Israels armé

En israelisk soldat iförd kostym vid ett högtidsfirande organiserat av bosättare på Västbanken. Foto: AP Photo/Leo Correa.

Israelisk militär och bosättare kritiseras av Human Rights Watch för sin behandling av palestinier på Västbanken. Organisationen rapporterar att palestinier har fördrivits från sina hem, och många vågar inte återvända.

– Bosättare och soldater har fördrivit hela palestinska samhällen. De har förstört varje hem, med uppenbart stöd från styrande israeliska myndigheter, säger Bill Van Esveld, biträdande barnrättschef på Human Rights Watch (HRW), i ett uttalande på organisationens hemsida. Han fortsätter: 

– Medan världen fokuserar på Gaza så ökar övergreppen på Västbanken, underblåst av årtionden av straffrihet och likgiltighet bland Israels allierade.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Saga Grande
Student i litteraturvetenskap och praktikant på Flamman.[email protected]
Inrikes 18 april, 2024

Borta med vinden

Vattenfall har investerat miljarder i tre stora vindkraftparker runt Fredrika. Produktionen täcker ungefär en procent av hela landets elbehov, men intäkterna för byn och för Åsele kommun är små. Foto: Robert Henriksson / DN / SCANPIX.

Vind- och vattenkraften i trakterna kring Fredrika producerar en procent av Sveriges el. Samtidigt stängs bibliotek och äldreboenden i närområdet. Med de regler som finns i Sverige stannar vinsterna sällan kvar i bygden.

Skylten som visar vägen mot biblioteket sitter kvar i Fredrikas centrum, men i början av februari slog det igen dörrarna för gott.

Bibliotekarien Britt-Marie Arvidsson har kört de två milen in till Fredrika för att visa oss biblioteket. Det ryms i ett enda, lite större rum i den låga röda skolbyggnaden. Trots det begränsade utrymmet finns allt som man kan vänta sig: skönlitteratur, deckare, fakta, och en avdelning om bygden och landets norra delar. Barnen har ett eget hörn med en kåta där man kan krypa in för att läsa i lugn och ro.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Arne Müller
Journalist i Umeå, som har skrivit boken "Norrsken: Drömmen om den gröna industrin", som granskar industriprojekten i norra Sverige.
Nyheter/Utrikes 18 april, 2024

Google-arbetare avskedas efter protest: ”AI-drivet folkmord”

Teknikarbetare protesterar utanför Googles huvudkontor i San Francisco i december 2023. Foto: Santiago Mejia/San Francisco Chronicle/AP.

28 anställda sägs upp efter att ha kritiserat teknikbolagets samarbete med israelisk militär.

Minst nio anställda på teknikjätten Google greps i tisdags under en tio timmar lång sittprotest inne på företagets kontor i New York City och Sunnyvale. Under onsdagen meddelade Google i ett internt meddelande att 28 anställda har avskedats för medverkan i protesterna, rapporterar The Verge.

– Allt fler är villiga att riskera sina jobb för att stå upp mot medverkan till folkmord, säger organisatören och Google-arbetaren Ray Westrick till Democracy Now!.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Peter Eriksson
Student i litteraturvetenskap och praktikant på Flamman.[email protected]
Utrikes 18 april, 2024

Putin trappar upp jakten på socialister: ”Värre än någonsin”

Georgier protesterar mot den ”ryska lagen” om utländska agenter den 9 april 2024, som har spridit sig i regionen. Foto: Shakh Aivazov/AP.

Ryska socialistiska rörelsen är senast i raden att klassas som utländska agenter och förbjudas att verka i landet. ”Jag räknar inte med att överleva kriget”, säger den svartlistade statsvetaren Greg Judin till Flamman.

Varje fredag håller Rysslands oppositionella andan. Då presenterar nämligen det ryska justitiedepartementet de senaste tillskotten till sin lista med ”utländska agenter”, där både individer, organisationer och medier kan hamna.

Fredagen den 5 april utökades listan med ett nytt namn: Ryska socialistiska rörelsen (RSR), en vänstergrupp med rötter i trotskismen. Flamman ringer upp Ilya Budraitskis (bilden), en av organisationens medgrundare, som sedan krigets början befinner sig i exil i USA.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.[email protected]
Kultur 18 april, 2024

”Smärtpunkten” hyllar den hårda vården

Tony Olsson, spelad av Martin Nick Alexandersson och Riksteaterns producent Isa Stenberg (Maria Sid). David Dencik spelar Lars Norén. Foto: Nicklas Elmrin /SVT.

SVT:s serie om dubbelmordet i Malexander gestaltar en kriminalpolitik i förändring, men är okritisk till dagens trender. Kriminologen Hanna Tenenbaum har sett ”Smärtpunkten”.

Den 28 maj 1999 sköts poliserna Olle Borén och Robert Karlström ihjäl i Malexander av tre nynazister. Händelsen skakade Sverige. Själv var jag bara tre år, och berättelser om de sår som dåden lämnade fick jag ta del av långt senare.

SVT:s Smärtpunkten tar avstamp några månader tidigare, och gestaltar arbetet med Noréns pjäs 7:3, med tre fångar varav två nynazister i rollerna. Pjäsen spelades på scener utanför anstalter och efter den sista föreställningen rymde skådespelarna. Jakten på dem slutade med morden i Malexander.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Hanna Tenenbaum
Kriminolog.
Veckobrev 17 april, 2024

Jag älskar Sverige mer än Ivar Arpi

Till Sveriges försvar mot nationalisterna! Foto: Privat.

Jag skriver detta på väg hem från en föreläsning om Sveriges psykedeliska historia i Skövde, som jag måste säga är en fantastisk plats. Det första man möts av vid stationen är nämligen ett jättelikt kulturhus. Att det ser ut som en tegelborg från Super Mario Bros gör inte saken sämre.

Kulturhuset byggdes 1964 efter en ritning av Hans-Erland Heineman och sägs vara Sveriges första. Innanför tegelväggarna finns konsthall, biograf, danssalonger, restaurang, konferensrum, en teater med 500 stolar, samt ett bibliotek som pryds av ett praktfullt betongverk av Siri Derkert, ”Senapsträdet och himlens fåglar”.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.[email protected]
Nyheter/Utrikes 17 april, 2024

Högerextrema norrmän återskapar Hamsuns röst med AI: ”Groteskt”

Författaren Knut Hamsuns signatur. Foto: Cornelius Poppe / NTB

Författarens ättlingar är skeptiska till projektet – men det högernationalistiska förlaget har inga planer på att stoppa det.

Det norska högerextrema förlaget Legatum Publishing har planer på att använda AI för att återskapa den nazistiska nationalikonen Knut Hamsuns röst. Syftet är att den konstgjorda rösten ska läsa in Hamsuns bok ”Svält” på engelska. 

Då det gått mer än 70 år efter författarens död så tappar förlaget Gyldendal rättigheterna till verket, som därmed får användas av vem som helst. Frågan om upphovsrätten även gäller någons röst är dock inget lagen har beslutat om än.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Saga Grande
Student i litteraturvetenskap och praktikant på Flamman.[email protected]
Kultur 17 april, 2024

Bilden av den mörke titanen saknar distans

Hur mycket Lars Norén tål Sverige? Författaren porträtteras nu i en dokumentär på SVT av Sindra Grahn. Foto: Tomas Oneborg/SvD/TT.

Lite genikult skadar inte, men dokumentären om dramatikerns konstnärskap hade mått bra av att våga gräva vidare kring gränslinjen mellan etik och estetik.

Hur mycket Lars Norén tål Sverige? Bara det senaste året har två fackböcker givits ut, hans sista oavslutade dagbok har publicerats, ett teatermanus har blivit serieroman, ett antal pjäser har satts upp och i dagarna sänds en dokumentär och en dramaserie om hans liv och verk.

Det hela hade inte varit så problematiskt om det inte kombinerats med en förgudning av honom. En ny ton har infunnit sig i samtalet: Norén beskrivs som en dyster titan, en mobbad olympier.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Rasmus Landström
Författare, litteraturredaktör och medlem i Flammans styrelse.
Inrikes 17 april, 2024

Greta Thunberg har äntligen blivit farlig

Klimatungdomens växande radikalism tyder på mognad. Foto: Pascal Bastien/Avaaz/AP.

Den klimatrörelse som Alex Schulman drömmer om skulle snabbt bli irrelevant.

Jorden har feber. Mars blev den tionde månaden i rad som det globala värmerekordet slogs. Medeltemperaturen de senaste tolv månaderna är 1,56 grader högre än under förindustriell tid. Parisavtalets mål att begränsa uppvärmningen till 1,5 grader vid slutet av århundradet framstår som alltmer omöjligt att uppnå. Samtidigt fortsätter utsläppen att öka. Alla förhoppningar om kraftfulla åtgärder mot klimatförändringen har grusats, alla vackra löften från världens makthavare dragits i smutsen.

Min generation har helt enkelt misslyckats fullständigt, och vet om det. I en desperat jakt på syndabockar riktar somliga in sig på klimatrörelsen, och inte minst dess ikoniska ledargestalt Greta Thunberg – som nu blivit för radikal och obekväm. ”Hon hade chansen att förändra världen och kastade bort den”, skriver Alex Schulman i en bitter krönika i DN.

Hans besvikelse visar att han svalt myten om Greta Thunberg med hull och hår: berättelsen om det oskyldiga barnet som säger sanningen till makten, bjuds in till parlament och FN för att hålla tal, och äntligen förmår världens makthavare att ta sitt förnuft till fånga. Men den berättelsen har naturligtvis alltid varit falsk. Inte för att den överdriver Thunbergs betydelse eller genomslagskraft, utan för att den förtiger att den verkliga makten vare sig vilar i FN:s generalförsamling eller i några nationella parlament.

Att mänskligheten i dag befinner sig i en existentiell kris beror i grunden på ett kapitalistiskt ekonomiskt system baserat på hänsynslös exploatering av människor och natur. Ett system som sätter majoriteten av världens tillgångar – och därmed makten över de mest avgörande ekonomiska besluten – i händerna på en liten minoritet.

Läs mer

Miljardärer och kapitalförvaltare utövar alltså lika mycket makt över vår gemensamma framtid som folkvalda politiker. För den som inte vill se detta är det bekvämt att göra Greta Thunberg till syndabock.

Men det somliga vill se som urartning är snarare ett tecken på mognad. Det är både förutsägbart och logiskt att klimatrörelsen blir mer konfrontativ i takt med att tiden rinner ut och den politiska utvecklingen går åt fel håll. Att rörelsen blir mer systemkritisk och knyter an till andra frågor – som motståndet mot Israels blodiga krig i Gaza – är nödvändigt.

Att rörelsen blir mer systemkritisk och knyter an till andra frågor – som motståndet mot Israels blodiga krig i Gaza – är nödvändigt.

En tänkande politisk rörelse måste klara att peka på samband. Mellan militarisering och miljöförstöring. Mellan Israels brott mot palestinierna och fossilindustrins brott mot hela mänskligheten. Mellan den nationalistiska högerns förakt för svaghet och kapitalets behov att söndra och härska. Mellan växande ojämlikhet och urvattnad demokrati. Mellan åtstramad välfärd och utarmning av naturresurser.

Klimatkatastrofen är mänsklighetens allvarligaste kris hittills, men långtifrån den första. Förstörelsen av ekosystem, lokalsamhällen och människoliv har accelererat sedan kapitalismens födelse. Långt innan temperaturkurvorna började peka uppåt existerade överflöd sida vid sida med svält och misär, maktfullkomlighet intill maktlöshet. Mänskligheten lägger mer kraft och resurser på att utveckla och köpa nya högteknologiska vapen än klimatomställning.

Att de unga klimataktivisterna förstår detta bättre än Alex Schulman är inte så konstigt. De har ju redan testat det han föreslår – att snällt sitta utanför parlamenten och be politiker att ”lyssna på vetenskapen”. Tack vare dem finns det nu verkligt hopp. Inte om frälsning genom modiga beslut av världens makthavare, utan om en demokratisk folkrörelse som formar framtiden underifrån.

Inrikes/Nyheter 16 april, 2024

L svänger i skolfrågan: ”Ny politik om två år”

Lotta Edholm, Johan Pehrson och Fredrik Malm vid presskonferensen. Foto: Samuel Steén / TT.

Liberalerna vill ta fram en ny skolpolitik inför valet 2026. Men enligt Åsa Plesner kan partiet börja driva en annan politik redan nu om viljan finns.

Under tisdag eftermiddag höll Liberalerna en presskonferens där de presenterade sin nya vision för den svenska skolan, som ska omsättas i en ny skolpolitik inför valet 2026. 

I centrum står återregleringen av skolan, där bland annat friskolereformen ska rullas tillbaka, tillsammans med målstyrningen och kommunaliseringen. Även en ”postmodern och konstruktivistisk kunskapssyn” nämns i partiets debattartikel i Svenska Dagbladet, publicerad samtidigt som presskonferensen. 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Jacob Lundberg
Nyhetsredaktör och marknadsansvarig på Flamman. Tipsa om nyheter på 072-9218737 (sms/Signal).[email protected]