Bengt-Olof Andersson skriver i Flamman nr. 45/2018 att jag antyder att Sahra Wagenknecht har ”rasistiska böjelser”. Det är en olycklig tolkning som troligen beror på rubriksättningen av min essä. ”Rasism eller realism” är inte en normativ fingervisning om hur Wagenknechts politik bör förstås, utan en enkel beskrivning av de två olika sätten som den uppfattas på inom den tyska vänstern.

Andersson framhåller flera korrekta aspekter av Wagenknechts syn på invandring. Problemet, som jag försökte visa i min text, är dock att hennes politik inte är mycket mer realistisk än den gränslösa välkomstkultur som de mer idealistiska delarna av den tyska vänstern efterlyser. En antiimperialistisk migrationspolitik är en självklarhet inom varje vänsterrörelse värd namnet. Det är inte motståndet mot de västerländska krigen i Mellanöstern som Wagenknechts vänstermotståndare kritiserar henne för. Det är snarare att denna vilja att bekämpa flyktingkrisens orsaker inte matchas av någon konkret asylpolitisk vision. Wagenknechts plan att rösta nej till militära interventioner och skicka miljardbelopp till länder som Libanon – ett land med sex miljoner invånare och en miljon syriska flyktingar – så att de kan ta emot ännu fler flyktingar, räcker helt enkelt inte som migrationspolitisk strategi.

Det faktum att de klimatmässiga orsakerna dessutom sannolikt kommer att förvärras de kommande åren gör att Wagenknechts (och Mélenchons) recept snart riskerar att framstå som hopplöst otillräckliga

Vidare går orsakerna till den nuvarande migrationskrisen inte endast att härleda till västerländska krig. Torka, missväxt, fattigdom och förtryckande regimer är minst lika viktiga och långt svårare att åtgärda med en nej-röst i Förbundsdagen. Det faktum att de klimatmässiga orsakerna dessutom sannolikt kommer att förvärras de kommande åren gör att Wagenknechts (och Mélenchons) recept snart riskerar att framstå som hopplöst otillräckliga. Dessutom kommer migrationen från de allra fattigaste länderna i Afrika och Sydasien bara att öka i de fall då dessa utvecklas ekonomiskt – en paradox som det numera råder forskningskonsensus om.

Wagenknechts kritik mot Angela Merkel för att ha använt de en miljon mottagna syrierna som lönesänkande arbetskraft (och för att ha genomfört nedskärningar i polis och offentlig förvaltning) är rättvis. Men att Tyskland överhuvudtaget tog emot dem går inte att kritisera då majoriteten hade giltiga asylskäl. Vad Merkel kan kritiseras för är att hon satte den absurda Dublinförordningen ur spel.

Problemet är att Wagenknechts retorik ofta låter antyda att hon inte är medveten om flyktingars grundläggande rättigheter så som de definieras i Genèvekonventionen. Det gäller även det famösa uttalandet om nyårsnatten i Köln: det stämmer att hon inte nämnde ordet deportation, utan talade om ”förverkad asylrätt”. Vad detta konkret skulle betyda om inte just deportation får man gärna upplysa mig om.

_____________________________________

Prova Flamman!

Nu kan du få Flamman i en månad helt gratis. Följ länken för mer information.