Ledare

“Krona för krona” gör inte vänstern mer trovärdig

Små slantar Det kan bli dyrt att låna – men det kan också bli dyrt att låta bli

Genom full sysselsättning och investeringar i framtiden bygger vi ett starkare samhälle – och vinner folkets förtroende.

Ledare

Billiga lån kan bli dyra och expansiv finanspolitik innebär att framtida generationers ekonomiska utrymme intecknas. Dessa argument för ordning och reda i statsfinanserna framförde Ali Esbati och Ulla Andersson i en debattartikel i Flamman den 20 februari.

Bakgrunden är så klart den motion med rubriken “Totalrenovera Sverige – investera i framtiden” som lämnats in till Vänsterpartiets kongress. 4 distrikt och 26 partiföreningar har öppet ställt sig bakom kravet att klimatinvesteringar och välfärd ska gå före amortering av statsskulden och att Vänsterpartiet ska lämna det finanspolitiska ramverket och överskottsmålet på 0,33 procent av BNP. Genom att bara låta den offentliga skulden ligga kvar på dagens nivå, som andel av BNP, skulle 138 miljarder frigöras för reformer fram till 2022.
Det vore dock oklokt, enligt Andersson och Esbati.

Partitopparna lutar sig främst mot strategiska överväganden. Tidigare kunde Vänsterpartiet avfärdas som ett hot mot statsfinansierna, menar de, men efter att man slöt upp bakom det finansiella ramverket tvingas partiets politiska motståndare istället försvara sin fördelningspolitik.

Det ligger kanske något i det.

Inte minst för äldre väljare – präglade av 90-talskrisen och den massiva nyliberala propagandaapparat som skyllde krisen på att vi “levt över våra tillgångar” – kan ordning och reda i statsfinanserna vara nog så viktigt.

Vänsterns utgångspunkt måste dock vara att attityder kan förändras. Det som framstår som orealistiskt idag kan vara sunt förnuft imorgon. Den som vill påverka dagordningen bör därför vara redo att snabbt anpassa sig efter en förändrad verklighet.

Det alternativa ekonomiska ramverk som Vänsterpartiet presenterade 2011 – med krav på både full sysselsättning och budgetbalans över konjunkturcykeln snarare än överskottsmål – kom antagligen till ungefär så. Det finns inga realistiska nationalekonomiska skäl för att just ett balansmål, som likställer statens ekonomi med ett hushåll vars inkomster aldrig växer, är förenligt med full sysselsättning.

Tvärtom innebär det en slags permanent åtstramning. Men ur Vänsterpartiets perspektiv framstod ett balansmål antagligen som en okej kompromiss mellan det önskvärda och det politiskt möjliga.
I dag har spelplanen förändrats.

Överskottsmålet har minskats från 1 procent av BNP till 0,33 procent av BNP och Magdalena Andersson har öppnat för att övergå till ett balansmål. Stödet för ännu mer expansiv finanspolitik växer bland såväl tunga ekonomer och näringslivsföreträdare som inom arbetarrörelsen. Gränserna för det politiskt möjliga har helt enkelt förskjutits, och för en gångs skull åt ett för vänstern gynnsamt håll.

Samtidigt förblir det önskvärda samma sak som för tio år sedan: en politik som säkrar full sysselsättning och att nödvändiga investeringar blir av. Med alla medel som staten har till sitt förfogande, inklusive finanspolitik, penningpolitik och aktiv industripolitik. En sådan politik är knappast ett hot mot statsfinanserna eller ett sätt att vältra kostnaderna på framtida generationer. Tvärtom är den ett försvar mot permanent massarbetslöshet och hål i statskassan – för att inte tala om att full sysselsättning främjar starka fackföreningar, en tryggare arbetsmarknad och utjämnade klyftor.

Detta handlar inte, som Esbati och Andersson lite slarvigt formulerar det, om “budgetregler och redovisningsprinciper.” Det handlar om att vänstern måste ha självförtroendet att kräva arbete åt alla och stå för att vår politik i många avseenden faktiskt betalar sig själv. Det är arbetslöshet, utanförskap och försummad infrastruktur som kostar, både oss och framtida generationer. Vi lever i en tid av kriser – klimatkris, välfärdskris och exploderande klyftor. Att väljarna skulle straffa den som sätter samhällsbygget främst känns faktiskt inte särskit troligt.

Ytterst är det en demokratifråga. När den nyliberala “normpolitiken” lanserades på 80-talet var det, som ekonomhistorikern Elisabeth Lindberg skriver i en lysande essä i Aftonbladet, ett sätt att sätta tvångströja på demokratin och frånta politikerna inflytande över sysselsättning, offentliga utgifter och investeringar. Att bryta med detta skadliga nyliberala arv borde vara självklart för vänstern i dag

  • Ali Esbati
  • Ekonomi
  • låna
  • pengar
  • penningspolitik
  • Reformisterna
  • totalrenovera sverige
  • Ulla Andersson

Ledare