Ledare

Kuba blir en byggsten i Obamas eftermäle

Barack Obama och Raul Castro på den nordamerikanske presidentens statsbesök i förra veckan. Foto: Rebecca Blackwell/AP/TT

Obamas ödmjukhet inför det egna systemets brister är en klar fördel i dialogen med Kuba. Anna Herdy om det historiska besöket i Havanna.

Ledare

I förra veckan åkte USA:s president, Barack Obama, till Kuba. För drygt ett år sedan togs initiativet till en normaliseringsprocess som syftade till att återupprättades diplomatiska förbindelser mellan länderna. Detta efter flera år av isande kyla och hårdföra ekonomiska sanktioner och isolation från USA:s sida.

Obamas besök ska ses i ljuset av att presidenten försöker fullfölja strategin om att normalisera USA:s relationer med länder som av tidigare administrationer stämplats som ”onda”. Eftersom Obama och hans utrikesminister John Kerry inte lyckades pressa Israel in i en fredsprocess, så har man istället satsat på normalisera relationerna med Iran och Kuba. I historieskrivningen finns ett stort symbolisk värde i både fallen. Dessutom så har Obama ett intresse av att cementera normaliseringsprocessen innan han lämnar Vita huset. Både demokraten Hillary Clinton och republikanen Donald Trump (som mest sannolikt kommer bli de båda partiernas presidentkandidater) är politiska hökar när det gäller utrikespolitik. Obama bygger alltså effektivt sitt eftermäle. För det är väl det detta besök handlar om?

Under onsdagen (23/3) höll president Obama ett tal till det kubanska folket, som tv-sändes på statlig tv, som i alla  fall i ord underströk att han inte ville bestämma över Kubas utveckling. Han radade upp en lång lista på mänskliga rättigheter som är viktiga och avgörande och som Obama menar inte kan utnyttjas av de kubanska medborgarna. Som den skickliga talare och politiker han är, svarade han sina kritiker i samma andetag som han kritiserade dem. Han berättade hur Castro brukar ge honom en mycket längre lista på rättigheter det amerikanska samhället inte kan uppfylla för sina medborgare. I den kritiken har Castro naturligtvis rätt.

Beroende på hur man definierar demokrati, kan man rättmätigt hävda att de demokratiska fri- och rättigheterna inte kan nyttjas i Obamas hemland heller. Innan man börjar peka finger bör man sopa rent framför egen dörr. Här är Obamas ödmjukhet inför det egna systemets brister – han har ju till exempel sågat den sociala rörligheten i USA  – en fördel för honom i dialogen med Kuba. Castro å sin sin sida har förstås också mycket sopande att göra. Men Obama måste förstå att en demokratisering av Kuba är inte synonymt med att göra landet till en marknadsekonomi och för första gången på mycket länge är det inte heller det USA:s president kräver.

Nu uppmanar istället president Obama kongressen att upphäva det orättfärdiga embargot som USA riktat mot Kuba i årtionden. Tur är väl det. Embargot har inte bara varit en total katastrof för Kuba utan också ett enormt fiasko för USA. Man har förlorat inflytande i många länder i Sydamerika i takt med att militärjuntor (som tagit makten understödda av USA) ersatts med mer eller mindre progressiva politiska ledare. Kubas humanitära arbete som tillexempel att exportera läkare över hela världen har setts som en motvikt till USA:s stöd till kuppmakare på högerkanten. Obama vill med sitt besök förändra den tidigare bilden av USA som ett kompromisslöst land som kuppar demokratier och exploaterar den sydamerikanska kontinenten. Låt oss hoppas att det är mer än ord bakom denna förändring.

  • Barack Obama
  • Blockad
  • embargo
  • Kuba
  • USA
  • Utrikes

Ledare