SVT:s Aktuellt är aldrig sena att rapportera om vad SD gör, tycker eller tänker. Därför är det ett avgörande inslag på söndagskvällen att Mattias Karlsson, riksdagsman för Sverige­demokraterna, just lägger sista pusselbitarna för en ny, konservativ tankesmedja.

Han bukar kallas chefs­ideolog och förespråkar den ideologiska positionen att invandrare är tjuvar och att knätofsar är fint.

På andra sidan bordet under mötet som SVT besöker sitter Malcom Kyeyune, som kallat sig själv den siste kommunisten.

Andra medlemmar i Oikos, som smedjan heter, är Timbro-anstrukna forskarna Dan Korn och Asle Toje samt Arvid Hallén, tidigare ordförande för den ärkekonservativa studentföreningen Heimdal.
Vad gjorde en självutnämnd kommunist egentligen där?

Malcom Kyeyune började sin karriär som distriktsordförande för Ung Vänster i Uppsala län, men blev utesluten när han vägrade ta avstånd från det antifascistiska nätverket Revolutionära fronten.
Huruvida detta var en löjlig över­reaktion från Vänsterpartiets sida eller inte råder det fortfarande skilda uppfattningar om. Men frågan är om det egentligen var här, i och med uteslutningen, som allt faktiskt började.

Fanns det bakåtsträvande drag som då och då slår över i rasism hos Kyeyune redan från början, eller utvecklades det när han isolerades från det sammanhang han ursprungligen valt?
Johannes Klenell beskrev en liknande tendens på LO-tidningen Arbetets kultursida under förra veckan. Då gällde saken Jens Ganman, ritare av bolldiagram och ”Årets svensk” enligt tidningen Fokus. Samma tidning som för ett par år sedan rekryterade Malcom Kyeyune som krönikör, för övrigt.

Klenell gjorde ett tappert försök att förstå Ganmnan.

Han har, menade Klenell, gått från att vara en medelmåttig satiriker som sparkar åt alla håll, till att bli en maskin som levererar samma budskap gång på gång för att det är vad publiken kräver. Ganman, menade Klenell, är inte nödvändigtvis rasist. Han är bara fångad av marknadskrafterna.

Samma utveckling kan man i någon mån mena gäller för Malcom. Som Vänsterpartist blev han utsparkad.

Som den konservativa högerns vänsteralibi är han, åtminstone jämfört med det, enormt framgångsrik. Han medverkar i nämnda Fokus, har en fast plats på Göteborgs-Posten, skriver i Kvartal och Dagens Samhälle.

Det är knappast ett brett spektrum av tidningar, utan publikationer med ett särskilt intresse av att sprida det Mattias Karlsson nu vill kalla konservativa värderingar, men som oftare tycks vara rasistisk skit uppklädd i fluga och väst.

Ingen annan än Malcom själv kan nämligen för en sekund gå på att han är eller var kommunist.

Men kanske tyckte den del av högern som nu hyllar Karlssons nya smedja och betalar Kyeyunes lön att det var trevligt att ha någon som faktiskt hade läst Marx med när man skulle äga vänstern. Kanske kan han lägga något slags intellektuellt bladguld över en politik som i stora drag handlar om fritt företagande och rasism.

Kanske var det helt enkelt att han inte var en helt inkompetent skribent.

Hur som helst är resan nu avslutad. Kyeyune har gått hela vägen: från att vara för vänster för Vänsterpartiet till att bli tillräckligt höger för att starta tankesmedja med SD.
Frågan kvarstår: kunde historien slutat annorlunda? Kunde Malcom Kyeyune ha räddats?

Det finns inget egenvärde i att hålla kvar människor som egentligen inte hör hemma här i rörelsen.

Men projektet är ändå att vinna över människor till vårt lag. Inte att jaga över dem till SD.

Och det är möjligt att Malcom framförallt drevs av en vilja att synas och höras. Eller att han i sitt hjärta alltid låg närmre extremhögern än vänstern.
Men det är också fullt möjligt – och det tycker jag att man kan se i hans texter – att han drevs dit av bitterhet. Och att han precis som Ganman fastnade i ett spår av framgång.
Högern brukar dunka rygg när en före detta kommunist säger att invandringen är ett problem.

Vänstern brukar fräsa när en före detta liberal kommer ut som vänster. Eller när en medelklasspappa kommer på att han borde vara feminist först när han ser hur hans dotters framtid påverkas av patriarkatet.

Det beror på att vänstern, till skillnad från högern, i stort är utrustade med ryggrad och principer.

Men kanske borde vi komma ihåg att en eller annan gång dunka en rygg också.

Vi kan vinna en medelmåttig satiriker eller en inte helt inkompetent skribent.