Under alla hjärtans dag står den heterosexuella tvåsamheten som vanligt i fokus. Parrelationer hyllas som om de vore en av naturen given källa till lycka. Men Zina Al-Dewany har tittat lite på vad dessa relationer egentligen innebär, framförallt för kvinnor.
Vi börjar med de relationerna där båda parter anser sig vara jämställda varandra. Carin Holmberg, sociolog, djupintervjuade tio par i sin avhandling ”Det kallas kärlek”. Resultatet var att kvinnorna trots jämställdhet som mål pumpade in bekräftelse i relationen och mannen, medan männen snålade på detsamma. På så sätt blev det en skev maktrelation förskjuten mot mannen i förhållandet.
Ofta sägs det att vi mår fysiskt bättre som gifta eller sambos och blir mer immuna mot sjukdomar. Det stämmer, men bara för män. Gifta kvinnor löper däremot 30 procent större risk för smärta än singelkvinnor. Just god hälsa sägs också bero på klassbakgrund, där universitetsutbildning också blir ett skydd mot fysisk smärta. Även det stämmer in på männen, men inte för kvinnor.
Kvinnor mår generellt sämre i relationer och bättre när dessa tagit slut. För männen gäller det motsatta. Har man läst om det som kallas ”emotional labour”, det vill säga det emotionella arbete som utförs i en relation, tyder allt på att kvinnor drar det tyngsta lasset även där. När du slipper ta ett dubbelt emotionellt ansvar, mår du helt enkelt bättre. Men kvinnor utför även den största delen av hemmets obetalda arbete. Statistik visar också sambandet mellan just kvinnornas höga andel hemarbete och deras sämre förutsättningar på arbetsmarknaden. Ojämställdheten följer med genom hela livet ner i graven; kvinnor lever längre än män. Har du levt i partnerskap med en dubbel pension blir det knepigt när han dör och välfärden sviker.
Ofta sägs det att vi mår fysiskt bättre som gifta eller sambos och blir mer immuna mot sjukdomar. Det stämmer, men bara för män.
Genom livet finns många argument emot just den romantik vars hyllningar når sin topp varje år på alla hjärtans dag. Men trots siffror och statistik blir vi ju ändå förälskade. Vi blir ibland ömsesidigt beroende av varandra och det kan vara något av det finaste som finns. Men det kan också vara det värsta som finns, något som siffrorna på mäns våld mot kvinnor i nära relationer vittnar om. Detta trots att det i de flesta fall handlar om ett stort mörkertal i statistiken, där kvinnan håller god min, mycket på grund av normen om tvåsamhet och känslan av skam om denna misslyckas. Ett upprätthållande som i kombination med ett svikande rättsväsende resulterar i att 13 kvinnor per år mördas av sin make/sambo/pojkvän i Sverige.
Alla nära relationer har förstås sina mekanismer. Men ur ett strukturellt perspektiv är vi långt ifrån jämställda, och det är kvinnan som drar nitlotten. Mot bakgrund av det ser vi hur viktigt det är att göra det privata högst politiskt. Att allt ifrån en delad föräldraförsäkring, en jämställd arbetsmarknad och ett preventivt arbete mot mäns våld är sådant som kommer förändra, inte bara samhället men även våra mest intima relationer. Och till slut även sättet vi älskar varandra på.
