Ryan Goslings polisbil flyger högt över Kaliforniens åkrar, vilka har ersatts med odlingar av protein i plasttält. Det är öppningsscenen i Blade Runner 2049, Dennis Villeneuves uppföljare till Ridley Scotts kultförklarade framtidsdystopi från 1982.
Mycket sticker ut som nytt i Blade Runner 2049, men just plasttälten gör inte det, för i Kalifornien finns de redan. Det gäller också för en hel del annat i den värld som Villeneuve har skapat.
Detta är inte så konstigt i sig – science fiction, den författade såväl som den på vita duken, har alltid inspirerats av och fungerat som en kommentar till samtiden lika mycket som framtiden – men i Blade Runner 2049 blir dystopin direkt påtaglig.
Ryan Goslings klonade polis ”K” delar till exempel lägenhet med ett kvinnligt sällskapshologram som leder tankarna till teknik som Amazon echo och Alexa. Men även om världen är högteknologisk, präglas den mest av den globala biosfärens totalkollaps. Denna kollaps har i Blade Runner 2049 skrämmande nog inte lett till någon revolution, utan tvärtom säkrat kapitalismens plats som samhällets styrande princip. Systemet upprätthålls av en poliskår vars främsta uppdrag är jaga de klonarbetare som befinner sig utanför statens kontroll.
Vill man diskutera samhällskritik i Blade Runner 2049, bör man dock nämna att filmen har fått kritik för hur den skildrar kvinnor. K har köpt sin flickvän från teknikjätten Wallace Corporation, och bolagets grundare (och filmens skurk) Niander Wallace skapar en klonkvinna bara för att senare sticka ihjäl henne i frustration. Premissen för hela Blade Runners universum – både i den gamla filmen och den nya – är problematiseringen av det mänskliga livet, men ingen av kvinnorna i filmen behandlas som en fullbordad person, de blir istället våldsfetischistiskt skildrade, snygga kulisser för att iscensätta andra historier.
Som samhällskritik är filmen istället mest intressant genom hur den i Wallace Corporation visar på slutdestinationen för Silicon Valleys tro på teknik och innovation som botemedel för alla samhällsproblem – inklusive miljöförstöring. Det är kanske detta vi bör ta fasta på i tider då det talas om att facebookgrundaren Mark Zuckerberg har ett intresse för Vita huset, om superentreprenören Elon Musks rymdprojekt och om de fascistiska tendenserna på stora tech-företag.
Dessa tendenser är för övrigt ypperligt skildrade i en annan sci fi-rulle, Alex Garlands Ex Machina. Där är dessutom, det i Blade Runner bara antydda, sambandet mellan gudskomplex och kvinnohat utskrivet svart på vitt.