Pojken satt och grät vid trappen till sitt hem. Jag kände honom lite från skolan. Han var alldeles blåslagen. Jag blev rädd och frågade vad som hänt. ”Pappa slog mig så mycket”, sa pojken.
Jag förstod ingenting: ”Men en pappa kan ju inte slå sitt barn”, sa jag. För fram till den dagen, vid åtta års ålder, var det vad jag hade trott. Pojken skakade på huvudet och sa: ”Han slår mamma också”.
I den stunden insåg jag att pappor kan vara väldigt olika. Att det finns pappor som slår. Det är femtio år sedan det hände men minnet av de omskakande orden finns kvar. Och ibland aktiveras just den minnesbilden, som för några veckor sedan på en konferens i EU-parlamentet om våldet mot kvinnor. Mer än hundra kvinnor var där, men bara tio män.
Statistik från EU:s byrå för grundläggande rättigheter lyftes fram på konferensen. Den bygger på intervjuer år 2014 med 42 000 kvinnor i de 28 medlemsländerna. Alla inom EU, särskilt män, borde ta del av dessa fakta. För att inse hur allvarlig situationen är. Och att kraftåtgärder krävs för att stoppa våldet.
Kampen för jämställdhet är avgörande för att stoppa våldet mot kvinnor
33 procent av kvinnorna uppgav att de någon gång efter 15 års ålder blivit utsatta för våld. En av tio kvinnor har blivit utsatt för någon form av sexuellt våld. En av tjugo har blivit våldtagen.
Enligt studien skulle kvinnorna i Norden vara de mest utsatta för våld, medan risken skulle vara minst för kvinnor i bland annat Polen, Malta och Cypern. Det har jag svårt att tro på. Rapporten förklarar också att det i vissa länder inte är lika ”kulturellt accepterat” att tala om våld mot kvinnor. Med andra ord: Situationen är mycket värre. Många kvinnor törs inte tala om hur det egentligen är. Undersökningen visade också att bara en av tre kvinnor som utsatts för våld från sin partner kontaktade polis eller någon organisation.
I dagarna kom också EU-kommissionens nya undersökning om synen på våldtäkter. Det är skrämmande läsning. Hela 27 procent av de 30 000 intervjuade i EU anser att våldtäkt är försvarbart i vissa sammanhang. I Polen har 30 procent den åsikten, och rapporten konstaterar att Malta och Cypern (35 respektive 36 procent) finns bland de länder där man mest skyller våldtäkter på offret. Men i Sverige är det, jämförelsevis bara, sex procent med det synsättet. I Finland och Danmark 11 respektive 13 procent.
Ställer man dessa två undersökningarna bredvid varandra ser man sambandet. I länder där man i hög grad skyller våldtäkten på offret vågar inte heller många kvinnor tala om våldet. Mäns våld mot kvinnor är i grunden accepterat. Men i länder där arbetet för jämställdhet, relativt sett, har kommit längre vågar många kvinnor berätta om våldet. Och det är betydligt färre personer som anklagar offret för att ha blivit våldtagen.
Det visar att kampen för jämställdhet är avgörande för att stoppa våldet mot kvinnor. Det handlar om att bryta ner den maktstruktur – patriarkatet – som överordnar män och underordnar kvinnor i samhället. Men det tar tid, och på vägen dit finns viktiga verktyg för att motverka våldet.
EU-parlamentet uppmanade, på sin novembersession, ministerrådet att på EU:s vägnar underteckna Europarådets så kallade Istanbulkonvention. Den sätter det könsbaserade våldet i ett tydligt makt- och struktursammanhang. Konventionen kräver en rad förebyggande åtgärder, offentlig finansiering av kvinnojourer och ställer krav på samtyckeslagstiftning. Det är viktigt att EU ratificerar konventionen. Därefter behöver EU en sammanhållen strategi för att stoppa våldet mot kvinnor.
Och till sist. Om den gråtande pojken vid trappen. Med tiden gick det bra för honom och hans mamma. Efter att de lämnat pappan.