”Det är kolonialisterna och fascisterna som har kidnappat landet vars själva hjärta är uppbyggt av minoriteter.” I sitt sökande efter tröst och gemenskap hittar Sara Abdollahi också kampandan i iransk litteratur av kvinnor.
År 2023. När jag följer den pågående revolutionen i Iran och ekona, ilskan, sorgen och hoppet som ackumuleras av den unga generationen i Iran och generationer före den vill jag förvandlas till sten, molotov cocktails och nävar, krut och kulor. Ett skrik. Varje dag sedan dagen då Jina Mahsa Amini mördades bär jag skulden, sorgen och skriket inom mig. Jag fortsätter leva, jag andas, jag rör mig, jag skriver. Inte hon. Inte heller skolflickorna som har gasats av den islamiska regimen. Inte heller flickorna som kidnappas av fascisterna.
Det blir inte bättre, utan värre när någon i förbifarten frågar mig hur det är med min familj i Iran och sedan återgår till att prata om sina 99 lyxproblem, det blir inte bättre när ingen frågar mig hur jag mår efter ett halvår av att vakna och somna med nya besked om död, död, död, det blir inte bättre av att en redaktör ber mig att skriva en text om Iran när orden både läcker över och aldrig räcker till.
Men alternativet är att tystna, därför är att skriva denna text ett försök att göra någonting, även om det förändrar ytterst litet. Jag använder pennan och vänder mig till litteraturen.
När jag blir ombedd att skriva om moderna iranska romaner behöver jag ha tre saker i åtanke.
Ett:
Till skillnad från persisk klassisk litteratur, verk av Rumi, Khayyam och Hafez, är de moderna romanerna inte allmänt kända eller vanligtvis endast utdrag i antologier under den västerländska stereotypen ”världslitteratur”. Romanen är ett ganska nytt medium för iranier. Det finns ännu inte heller någon nobelpristagare för att uppmärksamma samtida författarskap, som exempelvis Naguib Mahfouz gör när det gäller moderna arabiska författare. Om västerlänningar har läst eller hört talas om någon ny iransk bok, är det förmodligen en memoarbok skriven i väst, Marjane Satrapis underbara Persepolis eller Azar Nafisis Att läsa Lolita i Teheran.
Två:
Ett annat problem är bristen på översättningar. Mycket få verk av modern iransk litteratur har publicerats på svenska, engelska, i Iran eller utomlands. Dessutom är många av de översatta verken nu slutsålda, eller så håller inte översättningarna. Mycket få översatta verk har publicerats av stora amerikanska förlag med god distribution och marknadsföring. Kanske blir det ändring nu med den pågående revolutionen i Iran. Det vore en dröm om en ny iransk litterär våg uppkommer!
Tre:
Sist men inte minst, hur litteraturen läses. Till att börja med är det omöjligt att översätta vissa aspekter från originaltexten, såsom musikalitet och rytm. Prosans elegans i översättningen har mycket att göra med översättarens arbete. När det gäller iranska översättningar är dessvärre många undermåliga. Dessutom är de flesta läsare av iransk litteratur som också skriver om verken mer intresserade av de historiska och sociopolitiska detaljerna än de litterära meriterna.
Jag kommer här att skriva om tre iranska romaner som är hyfsat översatta och bra representationer av modern iransk prosa skriven av kvinnor. En del av dessa författare kallar sig feminister, andra inte. Oavsett skriver de om erfarenheter som kompletterar och fyller historier som annars skulle förbli tomma.
En som använde pennan för att skriva in sin generations kvinnor i historien var Simin Daneshvar (1921–2012). Hon fick stipendium 1952–54 och studerade kreativt skrivande på Stanford-universitetet. Hon gifte sig också med den hyllade iranske författaren och tänkaren Jalal Al-e Ahmad.
Daneshvars roman Savushun (1969), har sålt mer än en halv miljon exemplar. Boken vars titel uttalas som Suvašun på farsi och nyligen översattes till Sorgehögtid på svenska av Johanna Jellback och Said Moghadam, utspelar sig under åren mellan 1950- och 1960 och den västtillvända diktatorn Mohammad Reza Shahs tid. Det är den första romanen i Irans litterära kanon vars handling kretsar kring en kvinnas erfarenhet och perspektiv på den antimonarkiska och antivästliga rörelsen. Ett sätt att läsa boken är som en feministisk roman som illustrerar hur kvinnors erfarenheter skiljer sig från männens. Daneshvar försökte ge röst åt kvinnor som var förtryckta under Mohammad Reza Shahs regeringstid, och gestalta hur kvinnor led av ojämlikhet i offentliga och privata sfärer. Själv såg inte Daneshvar tematiken i boken som feministisk utan en mänsklig sådan som behövde höras och förtjänade att behandlas med samma allvar som medelklassmännens teman.
Med sin poetiska, precisa och starka prosa bröt Daneshvar ny mark i Irans litterära historia. Savushun utspelar sig under de senare åren av andra världskriget, när britterna ockuperade Iran, och är berättelsen om en jordägande familj i staden Shiraz, där Daneshvar växte upp. Berättaren, Zari, är en fru och mor som är oroad över sin familjs säkerhet och lycka medan hennes patriotiska man engagerar sig i det större samhället mot imperialism, stampolitik och korruption. Det är en berättelse om den växande sociala och politiska medvetenheten om Zari, såväl som ett växande revolutionärt socialt medvetande. Bokens unga huvudperson Zari kommer från en av familjerna som styr över staden. Fångad av krafter utanför hennes kontroll, kämpar hon för att skydda dem hon älskar samtidigt som hon hittar ett känslomässigt och socialt utrymme för sig själv. Man påminns om en persisk Virginia Woolf vars liv kretsar kring barnen, hennes hus och trädgård, och några nära vänner, med välgörenhetsbesök i ett kvinnofängelse och en vårdanstalt som hennes enda regelbundna utflykter.
Zoya Pirzad, den andra armeniska kvinnan att publicera en roman på farsi, är ett bra exempel på en minoritetsförfattare som också är en av de bästa persiska författarna. Hennes bästsäljande roman, Cheragh-ha ra man khamush mi-konam (Jag släcker ljuset på svenska), vann det prestigefyllda oberoende Golshiris litteraturpris 2002 samt utsågs till årets bästa litterära bok av departementet för kultur och islamisk vägledning 2003. Översättningen av Franklin Lewis publicerades 2012 under titeln Things we left unsaid (vilket Lewis sade till mig inte var hans beslut). 2014 publicerades översättningen av Pirzads Yek Ruz Mande be Eid Pak (En dag kvar till påsk) från 1998 av Amy Motlag som The Space between us.
Things we left unsaid (1998), som märkligt nog betyder någonting helt annat än den persiska titeln Yek ruz mande be eid pak; One day left until easter, utspelar sig i Abadan, en stad byggd kring ett stort gammalt oljeraffinaderi i början av 1960-talet under Mohammad Reza Pahlavis era. Pirzad, som är född och uppvuxen i Abadan, skriver engagerande om en kvinnas vardagsupplevelser och känslor. Hennes stil är avslappnad, naturlig och subtil, vilket var nytt för iranska romaner, som annars ofta använder sig av metaforer. Berättaren, Clarice Ayvzaian, är en armenisk hemmafru vars liv förändras när Emile och hennes familj flyttar in i huset bredvid deras. Clarice finner sig sakta bli kär i Emile när familjernas liv trasslar ihop sig. Hon engagerar sig också i kvinnorörelsen. Även om boken ger en känsla av platsen och referenser till sociala händelser som kvinnlig rösträtt och det armeniska folkmordet, är det inte en politisk eller socialrealistisk roman. De flesta läsare i väst, särskilt om man har bott i förorterna, kan lätt identifiera sig med berättaren, vilket kännetecknar stor litteratur.
En nu levande författare vars verk har påverkat mig djupt är Sharnush Parsipur (1946). I likhet med Daneshvar publicerade hon sig också före den islamiska revolutionen. Hennes bästsäljande roman Kvinnor utan män publicerades 1989, och översattes till svenska av Said Moghadam 1994. Den gjordes till en film 2009 av Shirin Neshat, den berömda iransk-amerikanska konstnären.
Kvinnor utan män: En roman om det moderna Iran, och i original med titeln Zanan bedun mardan, är en kort bok som består av berättelser om fem kvinnor som möts i ett hus med trädgård i Karaj, utanför Teheran. Här finns en rik medelklassfru och en prostituerad, och de skiljer sig lika mycket i temperament som i bakgrund. Parsipurs berättelser handlar om de utmaningar kvinnor möter när de försöker leva utan män i Iran, med en debatt om huruvida oskuld är en ridå eller ett hål, våldtäkt och upprätthållandet av föreställningar om heder av kvinnor såväl som män, och vardagssysslor, som stickning och kvinnor som samlas och pratar. Även om den akten också är revolutionär.
Influerad av författare som Gabriel García Márquez, väver Parsipur samman magisk realism och moderna innovationer i romanen med klassiska myter och berättelser från Mellanöstern som går tillbaka till Tusen och en natt.
Berättelserna är fantastiska, kvinnor förvandlas till träd, återföds och kan läsa tankar eller flyga. Och bara en är förankrad i någon form av historisk kontext, utspelad under kravallerna 1953, och det bara tillfälligt. De har något av sagan över sig, men som goda sagor är de psykologiskt och praktiskt förankrade. Och Parsipurs karaktärer är för omedelbara och egendomliga för att i första hand vara symboliska eller allegoriska. Så är Kvinnor utan män både underhållande och ett urval av kvinnors svåra liv i Iran på 1980-talet.
Med tanke på den nuvarande politiska situationen är intresset för iransk litteratur större än för verk på många andra språk. Läsare vill ha en alternativ eller sannare berättelse om Iran än den som presenterats i västerländska medier under de senaste 40 åren. Vi får hoppas att det inte är en övergående trend.
16 september 2022 är för mig och kommer alltid att vara förknippat med dagen då jag började dela in mina sorger i skuld och planer för hur jag ska rikta ilskan rätt. Varje dag vaknar och somnar jag med den ekande frågan: Vad kan jag göra för Iran i dag? Det finns inget svar. Det enda jag kan vara säker på är att döden finns i tystnaden. Detta är ingen lek, detta är ett sätt att skriva in mina systrar i världen och finna platsen och nåden där mellan ömhet och våldsamhet.
Jag tittar ut genom fönstret, himlen är som himlen brukar vara när det är början på svensk vår, ambivalent, jag hör mina systrars ekon från litteraturen och gatorna, jag hör rösterna från männen som omringar mina systrar och gör dem till fångar, jag hör vinden i de förtorkade mandelträden, jag hör, i fjärran, ekona som närmar sig varandra i Iran, Kurdistan, Baluchestan, i ropen och viskningar omvittnade av varandra. Jag hör deras röster från långt borta men ändå så nära. Vi springer och skriker: ”Kvinna, Liv, Frihet.” Kulornas högljudda smattrande. Det luktar krut och bränt. Jag mår inte bra, jag är trött… Jag är hoppfull. Det bränner till där jag blivit träffad av plastkulor. Jag är hoppfull, det ska inte göra ont, jag måste kunna gå, jag måste kunna komma fram, jag mår illa… Jag är hoppfull. Vi har våra vapen i händerna, ler och ingjuter mod i varandra. Jag hade ju lovat dig att jag inte skulle dö, och jag är fortfarande vid liv.*
Detta är djävulens krig. Det är kolonialisterna och fascisterna som har kidnappat landet vars själva hjärta är uppbyggt av minoriteter: vi är lorer, balucher, kurder och så vidare. Det iranska folket har förstått vilken styrka som finns i att gå samman. I över 40 år har regeringen sett till att det har varit svårt att organisera sig. Isolerat människor från varandra, lärt oss att vara paranoida och ljuga för varandra. Det har gjort oss sjuka. Nu hjälper vi varandra att omskola oss mentalt. Vi har vänt blad och slåss tillsammans. Det kommer att ta tid och kosta många liv, det ligger i revolutionens natur, men nu finns det ingen återvändo.
Sara Abdollahi är kritiker och essäist
