Valrörelsen i Storbritannien tystnade plötsligt i förförra veckan när en man sprängde sig själv och dödade 22 människor, varav flera barn, vid Manchester Arena. Efter ett par dagars uppehåll var det därefter ofrånkomligt att attacken skulle prägla slutspurten inför valet nästa torsdag.
Labours partiledare Jeremy Corbyn sade i ett uttalande att kampen mot terrorism måste ske såväl mot terroristerna som mot dess orsaker. Han tog därefter tillfället i akt att kritisera den brittiska utrikespolitiken som de senaste decennierna har inneburit deltagande i en rad USA- och Nato-ledda invasioner och krig i Mellanöstern. Premiärminister Theresa May hävdade att Corbyn skyllde attacken på Storbritannien och brittiska högerpressen var inte sena att utmåla Corbyn som opatriotisk landsförrädare. Men när historien om attentatsmannen Salman Abedi rullades ut i medierna i förra veckan framstod plötsligt Corbyns kritik som berättigad.
Abedi växte upp i en strängt islamistisk familj i Manchester där den största libyska diasporan finns. När Muammar Kaddafis regim föll till följd av den västerländska interventionen 2011, där Storbritannien och Frankrike var pådrivande, reste pappan dit för att kämpa för islamisternas sak. Han tog med sig sönerna som vid knappt fyllda tjugo kom i kontakt med islamistiska rörelser av olika schatteringar och fick delta i inbördeskriget. Efter att ha skickats tillbaka till Manchester radikaliserades så den yngste sonen.
Det är inte alltid sambandet mellan brittiska krig i Mellanöstern och terrorattacker på hemmaplan framstår som så tydligt som i detta fall.
”Demensskatt”
Sådant brukar dock sällan hjälpa i kölvattnet av en terrorattack. I den nationalistiska yran som sätts igång av känslorna efter en attack mot unga flickor finns det lite utrymme för nyanserad självkritik och historiska resonemang. Theresa May verkar ha sett attacken som en chans att vrida tillbaka debatten till den icke-fråga som hon från början har försökt få valet att handla om: ”starkt och stabilt ledarskap”. Som så ofta efter liknande händelser räknade nog regeringen med en stark uppgång i opinionsstödet.
Men av någon anledning kom inte den förväntade stegringen. En undersökning som publicerades av The Times i slutet av förra veckan, fyra dagar efter attacken, visade att de konservativas ledning över Labour har krympt från 20 till bara fem procentenheter på mindre än en månad. Ända sedan Labour presenterade sitt valmanifest har partiets stöd ökat. För de konservativa gäller det motsatta: efter att de för två veckor sedan presenterade sitt manifest har opinionsstödet dalat markant. Väljarna har också fått en mer positiv bild av Jeremy Corbyn medan bilden av Theresa May har blivit mer negativ under samma period.
Den enskilt viktigaste händelsen är skandalen gällande den så kallade ”demensskatten”. Strax efter att de konservativas program offentliggjordes fick regeringen skarp kritik för ett förslag om att införa ett tak för kostnader för äldrevård, vilket i praktiken skulle innebära en skatt på äldre med särskilda behov. Theresa May gjorde snabbt en helomvändning och strök förslaget från programmet. Men skadan var redan skedd. Förslaget har nu blivit en effektiv symbol för ett konservativt program som slår mot de fattigaste och gynnar de rikaste. I måndags kom också en ny rapport som visar att antalet ”foodbanks” som delar ut gratis mat till fattiga i Storbritannien är mycket större än vad som tidigare rapporterats.
Störst bland unga, växer bland äldre
Till och med konservativa kärnväljargrupper som pensionärer har börjat överge partiet sedan det blivit uppenbart att de svagaste samhällsgrupperna kommer att drabbas hårdast av regeringens budget. Enligt en ny rapport är väljarnas förtroende för Labour nu större när det kommer till äldrevård och pensionärers rättigheter. Samtidigt har Labour fördubblat sin ledning bland de unga. Bland väljare under 25 år leder Labour med 57 procent över Tories, medan ledningen bland väljare under 50 år har växt till tio procent.
För de konservativa som utlyste valet i trygg förvissning om att nå en stor egen majoritet är det högst oroande nyheter. I det brittiska systemet är en fem poängs ledning inte så stor som den kan låta. Enligt The Times kan en sådan vinst till och med leda till att Tories inte lyckas få egen majoritet, beroende på i vilka valkretsar förlusterna sker. Enligt en anonym källa till Daily Mail väntar sig de konservativa nu till och med att bli omkörda av Labour inför valrörelsens sista vecka.
Labours oväntade uppgång har tvingat regeringen att ändra strategi. Planen att hålla May gömd från offentligheten med undantag för hårt kontrollerade intervjuer har övergivits och i måndags deltog premiärministern i en partiledarutfrågning i direktsänd TV tillsammans med Corbyn. Dock insisterade regeringspartiet på att ingen regelrätt debatt mellan de två politikerna skulle äga rum. Samtidigt har May försökt återlansera partiprogrammet genom att presentera nytt populistiskt välfläsk, bland annat skärpta straff för barnmisshandel. I takt med att paniken sprider sig bland de konservativa spinndoktorerna är nu en allt smutsigare valkampanj att vänta under den sista veckan.
Majoritet osannolik
Att Labour faktiskt skulle vinna en majoritet i parlamentet ser dock alltjämt osannolikt ut. Det beror bland annat på fenomenet ”shy tories”. I takt med att Theresa Mays regering blivit alltmer auktoritär och högernationalistisk har det blivit allt mindre socialt accepterat att rösta på de konservativa. Enligt många opinionsinstitut finns det därför ett stort mörkertal av konservativa väljare som inte syns i undersökningarna.
Men även om de nuvarande siffrorna skulle försämras igen ser det trots allt ut att bli en framgång för Jeremy Corbyn, som få trodde skulle ha en chans i en valrörelse. Oavsett valutgången nästa torsdag har Corbyn bevisat, inte bara för sitt parti och sina väljare utan för alla socialdemokratiska partier i Europa, att behovet av socialistisk politik är stort och att framtiden för dessa partier ligger vänsterut. Och oavsett vad som händer efter ett eventuellt valnederlag framstår det som mindre sannolikt än på länge att ett högerinriktat Labourparti skulle lyckas bättre än vad Corbyn hittills har gjort i denna valrörelse.
