Nyheter

Labour visar nolltolerans mot partivänstern – Rebecca Long-Bailey petad

Petad. Rebecca Long-Bailey utgjorde efter Corbyns fall vänsterfalangens främste företrädare inom Labour. Nu har hon sparkats.

Keir Starmer har visat vad som menas med nolltolerans mot antisemitism. Det är tydligen detsamma som häxjakt på partivänstern.

Nyheter

Sedan Keir Starmer tog över ledarskapet över Labour i Storbritannien har många inom vänstern försökt se med blida ögon på den välkammade nye ledaren i snyggt sittande kostymer. Vissa tidigare Corbyn-sympatisörer, som journalisten Paul Mason, har till och med ställt sig på hans sida och försvarar honom och partiledningen i vått och torrt. Argumentet har oftast varit att Labour inte har råd att hålla sig med en ledare som är för explicit vänster utan behöver någon som på något abstrakt kulturellt plan kan tilltala alla de konservativa Labour-väljare i rostbältessamhällena som man behöver för att vinna ett val. För många var Starmer den av alla kandidater som ställde upp i vårens partiledarval som den beskrivningen bäst stämde in på.

Sedan han kom till makten har han sagt sig vara mån om att se till att Labour förblir en ”bred kyrka” med plats för alla ideologiska strömningar. Den senaste tiden har dock det mesta tytt på att han bara väntar på en ursäkt för att kunna rensa ut det sista arvet efter Corbyn och flytta tillbaka partiet till mitten.

Förra torsdagen delade partiets utbildningspolitiska talesperson Rebecca Long-Bailey, som ställde upp mot Starmer i valet som Corbyns arvtagare, en intervju med skådespelerskan Maxine Peake på Twitter. Peake, som är Labour-anhängare och kampanjade för partiet i de två senaste valen, talade där om sin antikapitalistiska övertygelse. Vid ett tillfälle kom diskussionen in på Black lives matter-protesterna i USA. Peake hävdade att metoden att sätta knät mot halsen på misstänkta brottslingar, vilket ledde till George Floyds död, är något som den amerikanska polisen lärt sig av den israeliska underrättelsetjänsten. Trots att det inte var därför som Rebecca Long-Bailey delade artikeln fördömde den judiska organisationen Board of Deputies of British Jews direkt henne som antisemit. Efter det dröjde det bara ett par timmar innan hon hade fått sparken.

Till saken hör att amerikansk polis systematiskt utbildas och tränas av israelisk polis, militär och underrättelsetjänst, något som har lett till att polisen i USA har lagt sig till med rent militära metoder. Detta har belagts i en rapport från Amnesty International från 2016. Den specifika knämetoden nämns visserligen inte i rapporten och Amnesty sade i ett pressmeddelande förra veckan att rapporten inte kan användas för att stödja Peakes påstående.  Vad den amerikanska polisen faktiskt har lärt sig av israelisk militär och underrättelsetjänst kan man bara spekulera i. USA:s justitiedepartement och Amnesty har dock listat några av de metoder Israel har specialiserat sig i: utomrättsliga avrättningar, tortyr, övervakning och inskränkning av yttrandefriheten och våldsam repression av fredliga protester.

Mot denna bakgrund kan Peakes kommentar beskrivas som felaktig, men knappast som en ”antisemitisk konspirationsteori”. Och Rebecca Long-Bailey? Hon delade artikeln av helt andra orsaker men tvingades ändå skriva en ursäkt i The Guardian.

Det strategiska argumentet i försvar av Starmer är att han inte hade något val. Han har uppenbarligen valt att inte låta några av de anklagelser om antisemitism som plågade Corbyns tid som ledare få fäste. Därför hade han inte råd att behålla en kollega som gjorde sig sårbar för den sortens kritik. Allt enligt principen anfall är bästa försvar.

Troligare är dock att han bara väntade på en chans att göra sig av med den starkaste representanten för partivänstern i sitt kabinett så att förvandlingen av Labour kan fortsätta och Corbyn-tiden bli ett avlägset minne. Gång efter gång har Starmer bevisat att han har mer gemensamt med den tidigare versionen av Labour än med Corbyns och partivänsterns projekt, trots hans försäkringar om att han är vänsterns man. Partihögerns tidigare klagomål på Corbyns ”utrensningar” framstår nu som rent löjeväckande i jämförelse med Starmers skräckvälde.

Om Labour reflexmässigt ska acceptera varenda anklagelse om antisemitism som riktas mot partiet kommer det snart att tvingas acceptera den mest brutala israeliska politiken mot palestinierna. Det är inte en hållbar linje för ett parti som nominellt står till vänster. Frågan är dock om det inte är precis det Starmer vill.

  • antisemitism
  • england
  • Jeremy Corbyn
  • keir starmer
  • Labour
  • rebecca long-bailey
  • socialdemokrati
  • Storbritannien

Nytt