Ledare

Ladan är full men gården förfaller

Varför spara i ladorna när pengarna behövs så väl utanför? Foto: Hasse Holmberg/TT.

Dagens unga kommer knappast tacka Magdalena Andersson för att hon vägrade investera i deras framtid.

Ledare

Det var en ganska utnött refräng som upprepades när Magadalena Andersson presenterade finansdepartementets senaste prognos för Sveriges ekonomi häromveckan. Reformutrymmet är obefintligt och alla satsningar i vårändringsbudgeten måste därför finansieras ”krona för krona”. För att ha råd med de satsningar som regeringen och dess samarbetspartier redan utlovat – bland annat sänkta arbetsgivaravgifter för unga och utökad klimatbudget – kommer man därför att skära ned på bland annat bistånd, yrkesvux och äldreomsorg.

Magdalena Andersson stormtrivs uppenbarligen i rollen som den stränga kamreren som håller krävande särintressen i schack. De regeringskollegor som i ett debattinlägg nyligen högtidligt lovade att ingen ska bli sjuk av att jobba i välfärden väger lätt mot en finansminister beväpnad med ett stramt finanspolitiskt ramverk och en besparingsideologi formad efter 90-talskrisen.

Samtidigt framstår Anderssons ovilja att investera i samhällsbygget som allt mer otidsenlig. Internationellt har det under flera år pågått en rörelse bort från åstramningsideologin. Organisationer som OECD och IMF har manat stater att ta ett större ansvar för den ekonomiska utvecklingen. I Storbritannien och USA har progressiva krafter gått fram med krav på stora statliga investeringar, inte minst för att möta klimathotet. Från att ha varit ett projekt som engagerat en handfull akademiker och vänsterdebattörer har förslaget om en ”Green New Deal” hamnat i centrum för den ekonomisk-politiska debatten i USA.

Även i Sverige höjs allt fler röster för att sparivern har gått för långt. ”Jag vet inget företag som har sparat sig till framgång”, konstaterade Nordeas chefsekonom Annika Winsth i en intervju med Dagens industri nyligen. Om vi är redo att öka statsskulden till fortfarande låga 50 procent av BNP finns ett utrymme för investeringar på ungefär 100 miljarder per år de kommande tio åren, enligt Swedbanks prognoschef Andreas Wallström. Han påpekar också att vi i många år fått höra att vi måste spara för att befolkningen åldras, vilket är precis vad som händer nu: ”Den logiska konsekvensen är därför att vi ska använda det vi har sparat. Annars är vi ju lurade”.

För ett arbetarparti som numera helt saknar reformvilja eller långsiktiga visioner för samhället erbjuder ”krona-för-krona”-retoriken det perfekta illusionstricket

Men frågan är om inte Wallström och andra som förväntar sig att Magdalena Andersson ska låta statens utgifter öka i takt med de växande behoven först och främst har lurat sig själva. Om konjunkturen nu mattas av som många väntar sig kommer det knappast att föranleda några särskilda satsningar eller investeringsprogram, tvärtom kommer dagens ”obefintliga reformutrymme” snabbt övergå till krav på ”nödvändiga” nedskärningar och besparingar.

I själva verket har det länge varit uppenbart att de finanspolitiska ramverken alltid handlat mer om ideologi än om att faktiskt förbereda oss för svårare tider. Ideologi och kanske bekvämlighet. För ett arbetarparti som numera helt saknar reformvilja eller långsiktiga visioner för samhället erbjuder ”krona-för-krona”-retoriken det perfekta illusionstricket: så kan man göra ingenting åt akuta samhällsproblem och ändå framställa sig som ansvarstagande.

Det är dock en illusion som inte kan upprätthållas hur länge som helst, som Magdalena Andersson och hennes likasinnade snart lär bli varse. Fulla lador är ingen tröst när resten av gården förfaller – och en låg statsskuld är ingen tröst när kostnaderna för nödvändiga investeringar i el- och vattennät vältras över på konsumenterna, när tågtrafiken inte fungerar eller när bostadsbyggandet tvärnitar samtidigt som bostadsbrist och trångboddhet fortsätter att förvärras.

När kommuner runt om i landet skär ner på skolan och elever världen över marscherar på gatorna för kraftfulla åtgärder mot klimatförändringarna klingar talet om att spara för ”kommande generationers skull” alltmer falskt. De unga som växer upp idag kommer knappast att tacka oss för att vi vägrade investerade i deras framtid. De som likt Magdalena Andersson sätter ordning och reda i statsfinanserna framför människors sociala och ekonomiska trygghet gör därmed sig själva irrelevanta.

 

_____________________________________

Prova Flamman!

Nu kan du få Flamman i en månad helt gratis. Följ länken för mer information.

  • ekomomi
  • finanspolitik
  • Magdalena Andersson
  • regeringen

Ledare