Kultur

Lågmält och gripande om migrantarbetares vardag

Pelle Sunvisson wallraffade som papperslös rysktalande i ett halvår.

En halvårslång wallraffning som papperslös migrantarbetare resulterade i romanen Svenska palmen. En historia från de allra mörkaste delarna av arbetsmarknaden där alla slåss mot alla.

Kultur

I slutet av maj i år gav Pelle Sunvisson ut romanen Svarta bär (Verbal), som följde en grupp ukrainska migrantarbetare i den svenska blåbärs­skogen. Nu åter­vänder Sunvisson till den ukrainska migrantarbetarens vardag i Sverige i nyutkomna Svenska palmen, där scenen är flyttad från den djupa skogen till Stockholms skuggsida.

Ruslan, 21 år, kommer till Sverige med ett turistvisum, i sökandet efter ett bättre liv. Men att jobba och tjäna pengar i Sverige visar sig vara svårt. Påhuggen innebär långa pass, farliga arbetsmoment, ständigt svarta pengar, och löner som inte betalas ut. Genom Ruslans ögon dras läsaren in i en värld av arbetslivskriminalitet, med flyktig kamratskap och allas kamp mot alla: i de rikas hus, på stora byggen och till och med på statliga myndigheter. Graderna i helvetet målas upp med beskrivningar av hierarkierna mellan nationaliteterna på arbets­platserna – svenskarna som dricker kaffe och går hem klockan fyra, polackerna vars enda väg ut ur förtrycket är att förtrycka andra och så de ukrainska landsmännen längst ned, som blåser varandra så fort tillfälle ges.

Svenska palmen – en titel lånad från en ryskspråkig sajt för jobb i Sverige – är dock inte något vältrande i misär. En sådan bok hade kunnat skrivas, för de inslagen saknas inte i verklighetens skuggsamhälle. Här ligger i stället tyngden på det existentiella bortom basbehoven. Det är de frusna promenaderna hem efter att i timmar ha skottat snö från innerstadstaken, där adventsljusstakarna lyser upp svenskarnas fönster. De tröstlösa drömmarna om den där kvinnan från bussen, som aldrig ska komma att besannas. De torftiga korvmackorna. Tomheten, ensam­heten, menings­lösheten. De saker som får själen att vissna när kroppen befinner sig på samhällets botten.

I förordet förklarar Sunvisson, som wallraffade som papperslös rysktalande i ett halvår, valet av den skönlitterära genren framför den dokumentära med viljan att utifrån ”de allra tystaste arbetarna på svensk arbetsmarknad skapa skildringar så mänskliga att läsaren tvingas leva deras liv.” Det lyckas. Berättelsen är gripande, och känslan förstärks i vet­skapen om att alla de arbeten som före­kommer i boken skildras verkligt utifrån Sunvissons egen erfarenhet.

Med orden ”Han hade tagit sig till Sverige, men ändå inte tagit sig någonstans”, avslutar Sunvisson sitt sjunde kapitel, och just det beskriver bokens stämning. Med Svarta bär färskt i minnet, där hatet flödar, perspektiven skiftar, ryska könsord haglar och handlingen svänger, blir kontrasten stor. Den lågmälda tonen i Svenska palmen är visserligen genre­typisk, men den gör läsupplevelsen onödigt långsam. Det är synd. Sunvissons bidrag till den moderna arbetar­litteraturen är värde­fullt, men hade tjänat på en något högre takt.

  • EU-migranter
  • migrantarbetare
  • papperslösa

Kultur